Även om jag inte lär mig något nytt så glömmer jag åtminstone inget

Sist jag skrev om mina studier var i augusti. Då hade jag börjat inse att jag inte skulle hinna studera så mycket som jag tänkt under sommaren, och faktiskt också börjat överväga att inte gå fortsättningskursen i japanska vid högskolan i Dalarna. Det var en riktigt jobbig period med omprövade beslut flera gånger varje dag. Samtidigt hade jag börjat ta privatlektioner för att få ett försprång gentemot kurskamraterna.

     Jag har inte varit universitetsstudent den här terminen. Dagen innan kursstart bestämde jag mig för att avregistrera mig från kursen, trots att jag köpt ett dyrt, tjockt lexikon och ordnat med ett gruppbyte för att kursen skulle passa med mina arbetstider. Det var en stor lättnad. Villkoret för att slippa gå kursen var att jag skulle fortsätta studera med min privatlärare Yoshi en gång i veckan, men det såg mörkt ut när han var bortrest i tre veckor på en avlägsen plats utan pålitlig internetuppkoppling, och sedan var jag bortrest, och japanskan började sälla sig till alla andra språk jag ivrigt studerat och sedan glömt bort.

     Så fick vi till en lektion till sist. Jag hade glömt allt. Jag kunde inte säga någonting. Jag kunde inte skriva hiragana längre. Jag kände mig dålig. Jag tittade på klockan. Det blir inga fler lektioner, tänkte jag, men då avslutade Yoshi med att säga att jag skulle få en gratislektion som kompensation för att han hade missat en avtalad tid för några veckor sedan. Motvilligt tackade jag ja, och jag förberedde mig inte det minsta. Trots det kändes det plötsligt roligt igen under lektionen.

     Sedan dess har jag tagit en lektion i veckan. Det har blivit 24 lektioner totalt. Ibland är det kul och jag har gjort läxan, ibland är det jobbigt och jag har inte pluggat på hela veckan, men jag fortsätter. Mitt mantra är: Även om jag inte lär mig något nytt så glömmer jag åtminstone inget.

     Förra månaden hade jag skrivläxa varje vecka. Jag skrev om mitt jobb, om en speciell dag, om en vän och summerade året. Nu har jag läsläxor.

     Jag är väldigt dålig på att memorera nya ord och ny grammatik. Jag har skaffat mig en mobilapp som heter Flashcards Deluxe, och tanken är att jag ska lägga in alla nya ord i den och sedan träna kontinuerligt, men det blir sällan av. Härom veckan höll jag en lektion i studieteknik för mina högutbildade sfi-elever som går kvällskurs, och jag noterade att de har samma problem. Det är roligt att samla material, men svårt att bearbeta och absorbera det. Diskussionen i slutet av lektionen återvände hela tiden till hur man kan exponeras för språket och att det är roligt att prata svenska på jobbet, lyssna på nyheter och gå på språkcafé. Jag gav olika tips för hur man kan lära in, men det kändes som om intresset var svalt. Det är det hos mig också. Yoshi återvänder hela tiden till uttryck som vi redan har jobbat med, och varje gång säger jag ”sumimasen, wasuremashita”, vilket betyder ursäkta, jag har glömt det.

     Mitt mål för vårterminen 2017 är att fortsätta med lektionerna, men ägna lite mer tid åt att lära in det jag lär mig. Mitt nya mantra ska bli: Även om det går långsamt så går jag framåt och lär mig. 

En tid att glömma eller en tid att repetera?

natsu (sommar)

Den här veckan startade kurserna i sfi igen. Några elever har gått i sommarskola under de fyra veckor övriga har haft semester, men majoriteten har haft ledigt. ”Vad har ni gjort för att träna svenska under semestern?” frågade jag första dagen. Många medgav att det inte hade blivit så mycket studerat som de hade föresatt sig, medan andra hade gått på språkcafé, låtsats att de var vilse och frågat främlingar efter vägen eller satt sig bredvid äldre människor på parkbänkar och inlett en konversation.

     Hur har det gått för mig då? Nu har jag haft uppehåll från japanskkursen i två månader, och det är ytterligare tre veckor till terminsstart. Först reste jag bort i tio dagar, och trots att jag packade ner massor material studerade jag inte en enda minut.

     Hemma från semestern jobbade jag på sommarskolan. Vi ägnade oss mycket åt repetition och åt att fördjupa det eleverna redan kunde, men jag försökte låta bli att trycka in för mycket ny kunskap med tanke på att det inte kommer någon ledighet förrän i december. I samband med att jag klev tillbaka in i en daglig rutin började jag också studera igen, men verkligen inte i samma takt som på universitetet.

     Tillsammans med min fantastiska kurskamrat Sonja har jag repeterat, konverserat,läst kanji och försökt begripa mig på lite ny grammatik. 1-2 gånger i veckan har vi setts på Skype, och så har vi chattat lite på japanska däremellan. När vanan väl är etablerad är det enbart kul att träffas och plugga.

     En gång i veckan har jag dessutom kostat på mig en privatlektion genom Verbal Planet, främst för att få möjlighet att träna konversation. Efter åtta tillfällen känner jag min lärare ganska bra, och genom att prata om väder, jobb, matlagning och fritid har mitt ordförråd vuxit en del. Jag har varit dålig på att memorera all ny information, men samma fraser kommer tillbaka och till sist sitter de utan att jag ens har behövt träna.

     Varje kväll ägnar jag minst en halvtimme åt att studera kanji. Jag använder en utmärkt app som heter Ja Sensei. Förutom att  den erbjuder ett supersmart system för inlärning av kanji är den en komplett kurs i japanska, och väldigt rolig att använda.

Jag hade ju som mål att göra klart hela kursboken innan terminen börjar i slutet av augusti för att ha ett litet försprång, men en bit in på sommaren modifierade jag målet till att enbart gälla glosinlärning. Till det finns det också en app, Genki Vocab, som innehåller boken Genkis samtliga glosor med möjlighet att träna och testa. Man får exempelmeningar till orden och kan välja om man vill testa från japanska till engelska eller tvärt om. Appen är perfekt när man har några minuter över eller i reklampauserna då man ser på TV. Efter hand fastnar fler och fler ord.

     Sedan allra första början, innan jag började studera seriöst, har jag använt en app som heter Mango Languages. Den finns för oändligt många språk, men nås bara genom ett bibliotek. Du registrerar dig med ditt lånekortsnummer på hemsidan, och sedan kan du ladda ner appen. Den är också jättekul. Man får lyssna på användbara fraser och spela in sig själv och jämföra uttalet, och så får man en förklaring till varför fraserna är uppbyggda som de är, och massor av information om olika kulturella företeelser. Nu när jag har kommit lite längre känner jag dock att den brister i att man inte alls lär sig kanji. Efter hand behöver man veta hur orden skrivs ”på riktigt”, inte bara med hiragana, inte minst eftersom många ord uttalas likadant. Trots detta öppnar jag fortfarande appen lite då och då, men jag slår upp orden och försöker lära mig vilka kanji de skrivs med.

     Det som fascinerar mig mest är att jag faktiskt har etablerat en rutin att studera en liten stund varje dag, och att jag inte känner något större motstånd. Tvärt om faktiskt!

Jag ger inte upp - jag har skaffat en privatlärare

Den första lektionen med min nya privatlärare har just avslutats, och jag känner mig uppfylld av ambition och språkglädje.

Efter en välbehövlig paus på cirka 2 veckor var det dags för den första träffen med min kurskamrat som jag studerade tillsammans med varje dag de sista två veckorna inför testet. För att inte glömma det vi jobbat så hårt för bestämde vi oss nämligen för att fortsätta träffas även efter testet och repetera tillsammans.

     Veckorna efter testet var jag ganska säker på att jag inte kände för att lära mig mer japanska, så det var tur att den första repetitionsträffen redan var inbokad. När den väl var över hade jag fått tillbaka motivationen igen, och därmed var det dags att hitta en privatlärare.

     I Sverige är detta med privatlärare inte så utbrett, men i andra länder är det ett självklart alternativ för såväl barn som har halkat efter som för vuxna som behöver förbättra sina språkkunskaper. Det innebär att det naturligtvis även är ett alternativ för lärare som har fått nog av stökiga klassrum eller för översättare som behöver dryga ut sin inkomst. Förr reste privatlärarna runt i staden och gav lektioner i elevens hem, men numera möjliggör tekniken att läraren och eleven befinner sig på varsin sida av jordklotet, vilket naturligtvis leder till ett större utbud av lärare. Hur många privatlärare i japanska finns det i Malmö?

     Nu kunde jag googla runt och hitta ett stort antal företag som erbjuder privatundervisning på distans. Jag fastnade för Verbal Planet. Genom att ange de lektionstider som intresserade mig fick jag fem förslag på lärare, och bestämde mig för Yoshi, som bor i Nederländerna och tidigare har drivit en språkskola i Japan. Jag skrev ett ganska långt och förvirrat meddelande till honom och förklarade min situation, och fick ett vänligt och betryggande mejl tillbaka.

     Idag var det dags för den första lektionen, som var prova-på och gratis. Precis som inför det muntliga slutprovet fann jag mig näst intill lamslagen av nervositet. Tänk om jag inte förstår någonting alls? Tänk om jag säger något pinsamt fel eller glömmer någon artighetsmarkör? Som vanligt i dessa situationer tvingade jag mig att tänka på mina elever.

     Jag brukar alltid uppmuntra eleverna att ta vara på alla tillfällen att prata svenska. Gå på språkcafé! Gå med i föreningar! Gå med i Invitationsdepartementet och gå hem till någon på middag! Gå med i I Malmö möts vi och få en svensk kontaktperson! Medan många gör detta utan uppmaning är andra lite mer avvaktande och vill vänta tills de kan bättre svenska. Jag förstår dem verkligen. Jag hade oerhört gärna velat vänta med japansk konversation tills jag kan mer. Men som språklärare vet jag att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna mer förrän jag börjar försöka, så därmed loggade jag in på Skype på utsatt tid och lyckades med Yoshis hjälp diskutera styrkan i koreansk mat, Malmös avsaknad av tonkatsu-restauranger och mina fritidsintressen och arbetstider. Sedan var tiden ute och lektionen slut. Jag bokade genast tre nya.

Hur är det möjligt att kunna skriva på ett främmande språk utan att kunna prata?

Ungefär två tredjedelar in i kursen insåg jag att det var dags att fokusera på allvar om det skulle gå. Läxorna blev alltmer betungande för varje vecka som gick. Samtalsämnena började bli, om än inte abstrakta, så lite mer fylliga och nyanserade. Varje vecka uppdagades att förra veckans grammatikmoment var en barnlek i jämförelse med denna veckas. Fika? Träna? Weekendresa? Knappast, jag måste plugga japanska. Att ens blogga om språkutvecklingen var ett slöseri med värdefull tid.

     De sista veckorna av kursen började inlämningsuppgifterna hopa sig. Tio tungvrickande meningar skulle läsas in och lämnas till bedömning. Ett reseminne skulle presenteras i grupp. En uppsats med titeln ”Mitt bästa minne” skulle lämnas in. Slutprovet närmade sig. Konversation, ordkunskap, läsning och kanji.

     Plötsligt insåg jag att jag hade pluggat på fel sätt hela kursen igenom. I början bildades ett antal studiegrupper med studenter som träffades några gånger i veckan för att konversera och plugga ihop. Jag trodde att jag behövde tiden till utantillinlärning och engagerade mig inte.

     Jag tog ut några semesterdagar och skrev uppsatsen, och fick VG. Men, hur svårt är det när man kan tänka i lugn och ro och vända och vrida på meningarna? Jag började inse att jag låg illa till angående muntlig produktion och interaktion, vilket var fullt naturligt eftersom jag endast tränat på lektionerna.

     När det var två veckor kvar bestämde jag mig för att jag måste hitta en studiegrupp, men det var lättare sagt än gjort. Många grupper var inte öppna för fler medlemmar. Jag annonserade på kursens Facebooksida och fick napp. Sedan satt jag i 1-2 timmar varje dag och pluggade tillsammans med en helt fantastisk kurskamrat från en helt annan grupp. Vi hade aldrig träffats på lektionerna och visste inget om varandra, men vi lyckades stötta, uppmuntra, hjälpa och lära varandra så mycket att vi båda blev godkända.

     Jag känner igen mig själv i många av de elever jag har haft på sfi. Hur är det möjligt att man kan skriva så bra men nästan inte säga något i den enklaste konversation? Har jag ibland frågat mig. Nu vet jag hur det är möjligt. Jag är likadan själv. Hur går jag vidare? Just nu överväger jag två alternativ: 

1) Inte läsa mer japanska 

2)skaffa en privatlärare vid sidan av universitetsstudierna. 

Fortsättning följer, kanske.

Jag vet inte, fredag är lite svårt...

Kulturell förståelse är nödvändig för en framgångsrik kommunikation. Hur perfekt din japanska grammatik än är så måste du även behärska de kulturella koderna. Om du inbjuder någon att dricka kaffe imorgon och personen svarar chotto (lite) så är det bra att veta att det är så man artigt och taktfullt avböjer en inbjudan när man pratar japanska.

I japanskan är en av de viktigaste företeelserna i språket attityduttryck. Vem du är i förhållande till den du talar med avgör hur du pratar, inte vem du är i största allmänhet. Beroende på i vilka sammanhang du talar med en och samma person talar du på olika sätt. Du kan till exempel markera vad du tycker om någon genom att på ett sofistikerat sätt använda olika böjningsformer av ett verb. Attityduttrycken kan delas in i 5 huvudområden:

1.       Keigo, japanskt hövlighetsspråk (honorific language)

Japanskan har ett av världens mest komplexa system för att uttrycka artighet och respekt, och att upphöja samtalspartnern samtidigt som man nedsänker sig själv har historiskt närmast betraktats som en konstform. Detta sker genom att man väljer speciella verbformer, och ofta specifika verb som skiljer sig från de man skulle ha använt i mer neutrala sammanhang.

2.       Artighetsnivåer

Vilken nivå av artighet du väljer beror på vilken bild av dig själv du vill förmedla, liksom vem personen du talar med är.

3.       Formellt språk

Genom att välja olika verbformer eller helt olika verb förmedlar du hur formell eller informell en situation är. Dessutom finns ett stort antal personliga pronomen att välja på i japanskan, jag kan uttryckas på många sätt, t.ex. watakushi som är mycket formellt, watashi som är neutralt och det första man lär sig, eller boku, som används av män i mycket informella sammanhang vänner emellan. Samma personer talar olika formellt med varandra i olika sammanhang. Två kollegor som är goda vänner på fritiden talar inte likadant på jobbet som på fritiden.

4.       Bikago, förskönande språk

Bikago är ett sätt att uttrycka sig sofistikerat och vältaligt. Ett vanligt sätt att göra detta är att tillföra ett o framför ett substantiv. Istället för att säga cha för te, säger man ocha.

5.       Uttrycka gillande och ogillande

Det finns många sätt i japanskan att uttrycka en positiv inställning till det man talar om, men tydligen ännu fler för att uttrycka en negativ inställning. Hur man gör detta beror på en mängd faktorer. Den gemensamma nämnaren tycks vara att det sker på ett elegant sätt genom att man väljer en viss verbform och alltså inte behöver tala klarspråk och säga rakt ut vad man tycker.

Hur vet man då vilka uttryck för attityd och artighet man ska välja? När det här språkbruket växte fram var de sociala rollerna tydliga på ett annat sätt än idag, men trots det finns det fortfarande ganska tydliga riktlinjer:

Sociala sammanhang – vem är närvarande? Vem pratar, och om vem?

Social ställning eller hierarki – Vem är äldst? Vem har arbetat längst tid på företaget? Vem är överordnad? Vilken position har du i familjen? Äldst? Yngst?

Vem gör en tjänst åt vem?

Hur väl känner du personen du pratar om och med?

Någt som står över alla andra faktorer är huruvida personen du talar med tillhör din grupp eller inte. Detta brukar refereras till som in-group/outgroup. Om du arbetar som sekreterare till chefen på ett företag och tar emot ett telefonsamtal från en klient och meddelar denna att chefen inte är tillgänglig, så använder du den högsta nivån av artighet i den del av ditt tal som riktar sig mot kunden för att upphöja denna, medan du väljer verb som nedsänker din chef. Du och din chef tillhör samma grupp och delar därmed samma hierarki. Kunden som ringer hör till en annan grupp, och måste därför upphöjas. Om du talar om din mamma med din lärare, så nedsänker du din mamma och upphöjer läraren. Om du talar om din lärare med en av dina kunder måste du nedsänka läraren, som då anses höra till din grupp.

Allt det här känns för en student i japanskas som hittills tagit 3 poäng väldigt exotiskt och ganska omständligt. Det kommer väl att visa sig längre fram om det är omöjligt att ta till sig keigo, och om det verkligen är så unikt för Japan. Har inte alla kulturer och språk sina specifika sätt att uttrycka artighet, medhåll, gillande och respekt? Och har inte svenskan och japanskan egentligen ganska mycket gemensamt? Vi skrattade när vi lärde oss att det vanliga och artiga sättet att avböja en inbjudan är att säga chotto… (lite), tills läraren, som är japan och bosatt i Sverige sedan länge, sa: ”Men vad säger ni om ni blir inbjudna till något och inte kan gå? Jo, ni säger Nja, jag vet inte. Fredag är lite svårt…”!

Facebook, kalender och TV på japanska

Igår hade jag min första tenta i japanska. Den bestod i att under max fem minuter läsa tio meningar skrivna med hiragana och katakana. På grund av min långsamma läshastighet var jag lite nervös, men enligt beskedet som kom omedelbart efter provet blev jag godkänd. Nästa vecka börjar vi med kanji.

Jag fortsätter med mitt japanska språkbad. Varje dag ser jag några avsnitt av serien Oshin, och har nu kommit till 63 av 297. Serien sändes varje förmiddag under några år på 80-talet och fick höga tittarsiffror. Vi får följa Oshin, som föddes 1900 i en fattig familj och skickas iväg för att arbeta redan som sjuåring, genom livet. Just nu är hon 18 år och håller på att utbilda sig till frisör. Det har blivit på modet med västerländska frisyrer, och Oshin visar sig ha stora talanger. Hon har just återförenats med Kayo, dottern i familjen hon tidigare arbetade för, efter att de skilts åt abrupt för två år sedan då Kayo rymde med Oshins stora kärlek. Jag har nog inte blivit så mycket bättre på japanska, men jag har lärt mig en del om japans historia, och det är härligt att frossa i japanska miljöer och vackra kimonos.

Förra veckan tog jag steget och ändrade mina språkinställningar på Facebook. Även om det egentligen är i tidigaste laget så går det ganska bra. Jag har påbörjat ett litet lexikon med vanliga termer. En rolig detalj är att alla namn som förekommer får ett san efter sig. Till exempel Helena Svensson san har kommenterat ditt inlägg (fast på japanska).

Jag har börjat sätta en liten lapp med dagens datum i fodralet på min telefon. På det viset ser jag datumet ganska många gånger varje dag, för datum på japanska är ganska krångligt. Jag har laddat ner en japansk kalender och klocka, som tyvärr inte verkar gå att synkronisera, till telefonen,  men det kanske är lika bra det om jag ska komma till mina möten på rätt dag.

För några veckor sedan lärde vi oss just hur man pratar om datum. ”Vilken dag har du födelsedag?” Frågade vi varandra, precis som mina elever gör i början av kursen. År är lätt, två tusen sexton plus -nen. Månader är också lätt, det är bara att ta den aktuella siffran och ordet för månad så är det klart. Tre-gatsu (san gatsu) är mars. Månadens dagar gav mig däremot en smärre chock. Den nionde heter kokonocka och den tjugotredje nijuusannichi. Nijuusannichi är två tio tre + nichi, dag. Men varför heter den nionde kokonocka? Och den femte tsuika?

Det beror på att ett ursprungligt, japansk räknesystem och ett kinesiskt system för länge sedan smälte samman. Förutom att månadens första tio dagar har ursprungliga japanska ord, så har dagarna 14, 20 och 24 ytterligare andra ord, som verkar vara en blandning av de två systemen. Jag önskar att vi hade fått öva lite mer på att prata om våra födelsedagar under den där lektionen.

Bada i japanska i Malmö

7 veckor in i kursen börjar vi kurskamrater kunna konversera med varandra på japanska, om än onyanserat och uteslutande med huvudsatser. Vi frågar och svarar saker som ”Studerar du japanska på biblioteket varje dag?” ”Nej, jag studerar aldrig japanska på biblioteket. Men jag studerar japanska varje dag hemma.” ”Vilken tid går du upp på söndagar?” ”Jag går upp omkring klockan 9 på söndagar.”

Vi har lärt oss att ordföljden är subjekt-satsadverbial-tidsadverbial-platsadverbial-direkt objekt-verb. ”Jag studerar aldrig japanska på biblioteket på söndagar” blir alltså ”Jag-aldrig-på söndagar-på biblioteket-japanska studerar.” Nu är det bara att lära in nya ord och uttryck och göra meningar. Den här veckan var en av hemuppgifterna att skriva en fråga på vårt forum, som sedan nästa person som råkar titta svarar på, för att sedan skriva en egen fråga. Jag råkade få en fråga som började med ”varför”, vilket innebär ett betydligt mer komplext svar. Jag vet ännu ingenting om japanskans bisatser, eller ens om svaret i fråga kräver en bisats, men tillbringade plikttroget (och tävlingsinriktat) en timme med att slå i lexikon och grammatikböcker för att slutligen nöja mig med en ytterst osäker variant. Imorgon får jag väl höra hur det gick.

Forskningen visar att det är under det första året då man lär sig ett språk som man har störst möjlighet att påverka grammatik och uttal. Om du lär in en felaktig ordföljd är risken med andra ord stor att du aldrig blir av med den, och om du när du lär dig svenska slarvar med prosodin så kanske du fortfarande 20 år senare missar förlängningar i betonade stavelser och avslöjar dig som invandrad talare av svenska. Fossilisering, talar man ofta om. Mina elever som lär sig svenska har förmånen att kunna välja att vara omgivna av språket överallt i vardagen. Du ser det på skyltar, du hör det på caféer och i affären och det är bara att slå på tv:n eller gå på språkcafé.

Här sitter då jag i Malmö och försöker lära mig japanska på distans. Om man vill bättra på engelskan finns TV, språkcaféer, yogaklasser, invandrare att tala med och böcker i varenda bokhandel. Arabiska är också ett tacksamt språk, speciellt i Malmö. Jag har 15 arabisktalande elever i min SFI-grupp. Jag har arabisktalande kollegor. Det finns nyheter på arabiska. Det finns läxhjälp och det talas arabiska på bussar och restauranger. Men vad finns på japanska?

Inte mycket. Jag har varit på bio och sett Hirokazu Kore-edas film Systrarna, men vem vet när det kommer en japansk film på min lokala biograf härnäst? Jag har börjat se en japansk TV-serie som jag hittade på Youtube. Det finns tack och lov över 100 avsnitt, och det ska bli spännande att se hur mycket jag förstår när (om) jag kommer till det hundrade jämfört med nu när jag har sett 5. Jag har provat att göra yoga till japanska klasser som jag också har hittat på Youtube. Än så länge förstår jag sådant som ”långsamt”, ”höger ben” och ”vänster arm”, så det blir inte mycket till flow, men det får stå tillbaka för språket. Jag har börjat följa olika japanska sidor på Twitter (lagom stora textmassor) och försöker ögna igenom och upptäcka kanji eller till och med ord som jag förstår. På det här sättet hoppas jag ge mig själv ett språkbad, så gott det går. 

Att vara datakunnig på ett språk innebär inte att man är det på alla

Under mina första år som SFI-lärare reagerade jag ofta på två saker som eleverna gjorde och som jag inte förstod. Det ena var att många stavade sitt  namn på olika sätt olika dagar eller missade bokstäver i namnet, och det andra var att man trots hög utbildningsbakgrund och påstådd datorvana inte verkade förstå hur man skriver en text på dator.

Den här veckan har japanskstudierna placerat mig i båda dessa positioner. Från och med nu får vi inte längre använda latinsk skrift. Vi måste därmed skriva även våra namn på inlämningsuppgifter och på chatten med katakana, som är det ena av japanskans två skriftsystem som bygger på stavelser. Katakana används just för utländska lånord, utländska namn och ibland ungefär som vi använder versaler.

Läraren har lämnat ut en grupplista där allas namn finns i katakana. Jag har övat och övat. Häromdagen satt jag under förmiddagspausen på jobbet och skrev mitt namn om och om igen, bara för att slutligen upptäcka att jag skrivit fel de senaste 23 gångerna och därmed präntat in fel stavning i hjärnan. Jag har ingen relation till mitt namn på japanska. När jag ser mitt namn i latinsk skrift på en lista, t.ex. när vi ska delas in i grupper på en fortbildningsdag, så känner jag ju igen det omgående och identifierar mig med det. Jag antar att jag skulle behöva ingå i olika sammanhang under en längre tid i Japan för att börja utveckla samma känsla för mitt japanska namn.

I raden ovanför hade jag tänkt att ni skulle få läsa mitt namn på japanska, men när jag skrivit det var inte Word med på att jag ändrat tillbaka till svenska. Det innebär att mellanslagstangenten inte längre betyder mellanslag utan att jag vill skifta mellan hiragana, katakana och kanji, och om jag väljer kanji även välja mellan alla eventuella homonymer. (Det finns många homonymer i ett språk med endast 102 ljudkombinationer). Jag tvingades att spara, stänga ner och börja om, och nu går det återigen att skriva utifrån svenska ordbehandlingsprinciper.

Den här veckan innebar läxan bland annat att skriva om Caspers dag. En serie bilder och klockslag ska resultera i enformiga huvudsatser som berättar vad Casper gör ungefär varje timme från det att han vaknar tills han går och lägger sig. En utmärkt övning för att träna på klockslag och ordföljd. Det tog mig timmar att skriva de 15 meningarna på japanska, och då menar jag timmar utöver den tid det tog att formulera meningarna. Vi har visserligen fått en liten lathund som förklarar hur det går till, men ändå. Mellanslag är som sagt inte mellanslag, vilket är logiskt med tanke på att man inte gör mellanslag mellan ord på japanska, men plötsligt trycker jag ändå av gammal vana på mellanslagstangenten, och då ändras alla ord sedan jag senast tryckte på enter, vilket var längesedan,  till något annat skriftsystem. Det normala är ju att man skriver med kanji i när det är möjligt, så naturligtvis tror min dator att jag vill att texten ska ändras.  Min slutsats är att datorvana helt enkelt inte är överförbart från ett skriftspråk till ett annat.

Hur skriver man då på japanska? Måste man koppla in ett extra tangentbord? undrade någon. Nej, det behövs inte. De 102 ljud som förekommer utgörs av vokalerna a, i, u, e, o, och k, s, t, n, h, m, y och r tillsammans med respektive vokal. Dessutom kan flera av stavelserna kombineras med ya, yu och yo, t.ex ki +ya blir kya (kja, på svenska). K, s, t och h kan med hjälp av två små streck bli g, z, d och b. H kan förutom att bli b även bli p med en liten ring. Här kan du se hur stavelserna ser ut. Jag glömmer ofta bort prickar och ringar när jag skriver, vilket påminner mig om alla sfi-elever som utelämnar prickarna i ö. Det har jag också ondgjort mig över till och från, men nu vet jag  hur det ligger till. Å, ä och ö är inte riktiga bokstäver, de är bara varianter av a och o. 

När jag ska skriva en japansk vokal på datorn skriver jag helt enkelt den latinska vokalen, och under förutsättning att jag har ändrat språkinställningarna så blir det den japanska vokalen. När jag ska skriva stavelsen ka, skriver jag helt enkelt k+a. Sedan trycker jag alltså på mellanslagstangenten för att ändra till katakana eller kanji. När ett ord är klart trycker jag på enter, och då kommer det alltså inte att ändras nästa gång jag trycker mellanslag. 

ジェニファー・ブレマー

Hur är det egentligen att studera ett språk på distans?

Min nybörjarkurs i japanska vid högskolan i Dalarna är en halvfartskurs helt på distans. Man tar in 40 studenter på dagtid och 40 på kvällstid per termin.Vi befinner oss på olika platser i Sverige och runt om i världen. En student bor i Tokyo, en Finland, en Holland, och kursen ges på engelska. Många som deltar är heltidsstudenter på andra utbildningar, men jag är inte ensam om att vara 40+ och heltidsarbetande.

     Innan jag började på kursen var jag spänd på hur det egentligen skulle fungera att läsa ett språk på distans. Min enda tidigare erfarenhet av distansundervisning är kandidatkursen i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Den var huvudsakligen asynkron, d.v.s. man tittade på inspelade föreläsningar och kommunicerade kring olika frågeställningar på ett diskussionsforum.  Kursen i japanska är däremot till absolut största delen synkron, d.v.s. man träffas i ett klassrum, i vårt fall i Adobe Connect en gång i veckan och har dessutom gruppövningar med kurskamrater på samma sätt.  Utöver det finns ett diskussionsforum i vår lärplattform Fronter och en Facebookgrupp för studenterna på kursen.

     Inför kursstarten fick vi välja vilken grupp vi ville vara med i. Det fanns olika veckodagar och tider. Jag valde måndag 18.30 till 20.00. När klockan slår 18.30 ser man till att vara inloggad med hörlurar, mikrofon och webbkamera. På ena halvan av skärmen ser man den presentation som läraren delar, och på andra halvan ser man sina kurskamrater och en chatt. Det finns även ett litet fält för gemensamma anteckningar där läraren skriver upp viktiga saker.

     Den senaste lektionen började med repetition av förra veckans övningar i grupp. Då skickas man in i ett grupprum tillsammans med en eller flera kurskamrater. Det är vanligtvis samma kurskamrat som man arbetar med varje gång, och även utanför lektionstid. Här tränar man sin muntliga färdighet genom att fråga ”Vilken tid vaknar herr Honda?” Vilken tid kommer herr Caspar tillbaka hem?”. Vips så är man tillbaka i den stora gruppen igen och läraren går vidare med nästa moment.

     Ibland får man svara på en fråga inför hela gruppen, vilket jag faktiskt måste erkänna leder till en viss stress för min del.I ett vanligt klassrum ser läraren vem som är upptagen med att bläddra i sina papper eller ser totalt förvirrad ut och väljer oftast inte den studenten, eller så låter läraren de elever som vill svara räcka upp handen. Här bara väljer hon. Om man inte kan svara så kan man inte kika på kompisens papper, och man hör inga viskningar från olika håll i rummet som ger ledtrådar (vilket man ofta gör i mitt eget klassrum på SFI). Eftersom jag förespråkar Dylan Wiliams (pedagogikprofessor som skrivit flera böcker om formativ bedömning) metoder att inte låta eleverna räcka upp handen när de vill svara utan välja slumpvis för att få en rättvisande bild av samtliga elevers kunskaper är det extra pinsamt att erkänna att jag fasar för att få frågan. Hoppas mina elever inte känner likadant.

     En typisk orsak till att jag ibland känner mig ofokuserad är att min webbkamera plötsligt inte fungerar längre eller att jag inte ser presentationen. Det rullar ofta förbi meddelanden på chatten i stil med ”Webcam stopped working, brb” eller ”Är det bara jag som inte ser presentationen?” Jag vände mig till högskolans support för att diskutera problemet med webbkameran, och fick tipset att sitta så nära routern som möjligt. Det gjorde jag således förra gången, och då fungerade kameran. Däremot var det lite sämre med ryggen efter att ha balanserat dator, kursbok och  anteckningsblock i knät i soffan. Jag kanske blir tvungen att möblera om.

     Vad säger då forskningen om distansstudier? Lisbeth Amhag på Malmö Högskola  skriver i ”Utvecklingen av distansundervisning och pedagogik i datorstött lärande”, i Pedagogisk forskning i Sverige årgång 18 nr 1-2 2013 att år 2012 studerade var tredje till fjärde högskolestudent helt eller delvis på distans. Vanligast var att studera fristående kurser parallellt med andra studier eller arbete. Tydligen har det inte gjorts många studier som undersökt lärandeeffekten av distansstudier, men Amhag hänvisar till en studie som visar att under förutsättning att distansstudierna innehåller webinarier, där kursdeltagare och lärare möts ansikte mot ansikte och studenterna får goda möjligheter till samarbete, så finns det inga signifikanta skillnader i måluppfyllelse mellan distansundervisning och traditionell klassrumsundervisning. Jag kan tänka mig att det stämmer. Däremot tror jag att många som befinner sig i min situation, d.v.s. arbetar eller studerar något annat på heltid, kanske inte fullföljer studierna då tiden helt enkelt inte räcker till och då man inte är helt seriös med sina studier.

     Samtidigt så är sannolikheten att jag faktiskt ska fullfölja min kurs just för att den är på distans mycket större. Om jag hade behövt ge mig iväg till Lunds universitet en kväll i veckan efter jobbet så hade det gått bort mycket mer tid, och jag hade blivit mycket tröttare. Visserligen så hade jag kunnat prata om allt möjligt med mina kurskamrater i pausen och säkert haft en mycket mer social kväll, men nu är det andra sidan ingen som ser om jag sitter i pyjamas bredvid routern, åtminstone inte om jag virar en scarf runt halsen. 

Anspråkslöshet, tack

Under mina år som SFI-lärare har jag till stor del arbetat med elever som är akademiker och helt nybörjare i svenska. En av de första frågorna som infinner sig bland eleverna brukar vara hur man ska tilltala läraren. Man säger ju inte du till läraren. Jaså, säger man du till alla i Sverige? Läraren också? Men man säger väl ändå inte förnamnet? Gör man? Jaha, eftersom vi är vuxna elever kan vi använda vår lärares förnamn. Gör barnen också det? Vissa kan sedan, trots att jag försäkrar dem om att jag förväntar mig att bli tilltalad med förnamn, inte förmå sig. Några säger konsekvent ”Läraren” och några dristar sig till att säga ”Lärare Jennifer”.

År 2005 arbetade jag som religionslärare på en högstadieskola i England. Där visste inte mina elever vad jag hette i förnamn. Det korrekta tilltalet var Ms Brehmer, möjligen Miss (fröken). Om eleverna i något fall lyckades lista ut vad deras lärare hette i förnamn kunde detta användas som ett sätt att trakassera läraren, som förlorade både auktoritet och all sin värdighet då klungor av elever vrålade den berörda lärarens förnamn i korridorerna.

I Japan undviker man personliga pronomen. Man tilltalar folk med Efternamn Förnamn  +San. San är en könsneutral titel som man kan använda till alla vuxna, men vad du gör får du inte råka använda den när du talar om dig själv eller någon i din familj. På engelska kan jag presentera mig som Ms Brehmer, man på japanska får man alltså bara säga sitt namn.

Min japansklärare ska däremot inte tilltalas med Masae San, hon är ju lärare. Lärare heter sensee på japanska, och används efter namnet. Masae Sensee får vi studenter säga.Under lektionen skulle vi presentera oss och berätta om vår sysselsättning. Många av mina kurskamrater är daigakusee, universitetsstudenter, på heltid. Jag är ju trots att jag för tillfället studerar på halvfart lärare, så jag sa Watashi wa sensee desu, jag är lärare. Men, så oerhört arrogant och självgod jag framställde mig genom det! Nej nej, sa läraren, du kan inte använda en titel som sensee om dig själv! Inte heller om någon i din familj! Om du vill berätta vad du gör så finns det ett annat ord för lärare, kyooshi, som du ska använda. Då kommer andra att kalla dig för sensee.

Ett genomgående drag i japanskan är att det förekommer flera artighetsnivåer. I många språk använder vi ett speciellt pronomen när vi tilltalar personer som vi inte är familj eller nära vän med, och därmed får ofta verbet en tillhörande ändelse. I japanskan fungerar det lite annorlunda. Pronomen används ju inte om de går att undvika, men däremot används en speciell verbböjning och adjektivböjning, och till och med substantiven ändras ibland. Det är också som sagt viktigt att komma ihåg att man bara använder artighetsformerna gentemot andra, aldrig när man talar om sig själv eller sina närmaste. Om det däremot finns risk för missförstånd ska man använda pronomen. I den app jag använt för att lära mig japanska fraser finns ett scenario där jag som inlärare får beröm för mitt japanska uttal. Nej nej, ska man säga då, gärna med en speciell avvärjande gest (för kroppspråket är också kulturellt och förknippat med det språk man talar), mitt uttal är dåligt. I det fallet är det bäst att använda pronomen så att samtalspartnern förstår att det verkligen är mitt uttal som är dåligt.

Välskrivning - behövs det?

Japansk välskrivning är visst inte min grej. (I ärlighetens namn är inte latinsk välskrivning heller min grej.) Jag gör läxan (som ska skannas och lämnas in) om och om igen. Femte gången har jag fått allt perfekt, men så på sista raden går det fel och jag får börja om från början. Det är svårt att göra varje liten ögla rätt och sätta varje litet streck i rätt nivå. Det tar dessutom emot att skriva från höger till vänster och uppifrån och ner. Ett ögonblicks oaktsamhet och plötsligt har jag skrivit horisontellt från vänster till höger och måste börja om IGEN. Är det så viktigt då? tänker jag. Ser de inte vad det står om jag skriver så här? Jag börjar fundera på hur det ligger till med välskrivning i Sverige. Sitter man fortfarande och tränar i skrivhäften?

     Nej, det verkar internetanvändarna vara ense om att man inte gör. En googling på ”välskrivning i skolan” tar mig till en uppsjö av inlägg. Någon menar att välskrivning utvecklar människans karaktär, och drar paralleller mellan samhällets förfall och upphörandet av välskrivning som skolämne. Allt var ju så mycket bättre förr, eller hur? Jag hamnar slutligen på en blogg där skribenten jämför välskrivning med konsthantverk, vilket fångar mitt intresse.  När jag berättar för bekanta om min nybörjarkurs i japanska får jag nämligen ofta entusiastiska frågor om kalligrafi.

     När jag förklarade att jag återigen misslyckats med välskrivningsläxan, så till den grad att jag inte bara fått rest utan betyget underkänd, undrade någon om vi använder tusch och pensel och exklusivt papper. Nej, det rör sig bara om små rutor i vilka man måste skriva bokstäverna i exakt rätt nivå och i proportion till varandra. Det är tydligen tillräckligt svårt för mig.

     Jag verkar dock inte vara den enda som kämpar. Under föreläsningarna i japansk språkfärdighet I kommer alltid frågan om välskrivning upp. ”Får man verkligen inte ha en personlig handstil?” undrar någon. ”Hitta inte på din egen hiragana!” replikerar läraren.

     Jag kommer att tänka på fenomenet med grafologi, som var så populärt när jag gick i gymnasiet. Veckotidningarna var fulla av instruktioner för hur man kunde ta reda på sin sanna personlighet genom handstilsanalys. Skriver du litet? Du är inåtvänd och rädd för att vara till besvär. Skriver du stort? Du är utåtriktad och social. Speciellt minns jag att jag fick diagnosen slarvig och otålig (stämmer inte alls) eftersom jag ofta hoppade över pricken över i. Desperat övade jag på att dutta dit prickarna, allt för att bli en ordentligare människa. När jag året efter gymnasiet gick estetisk linje på folkhögskola och bodde på internat kom det någon vecka in i första terminen ett brev från min dåvarande pojkvän.  De tre kursare som redan blivit mina bästa vänner kom rusande med andan i halsen. ”Du har fått brev!” Din pojkvän är blyg och tystlåten! Och kreativ! Titta vilka snirkliga små bokstäver!”

     Mitt intryck är att man (tack och lov) inte pratar så mycket om grafologi längre. Men har man någonsin gjort det i Japan? Att uttrycka sin personlighet genom sin handstil, är det något för en japan? Jag googlar igen. Någon har ställt frågan ”Finns det individuella variationer i japansk handstil?” Någon annan svarar att naturligtvis gör det det. Däremot är det som inlärare svårt att förstå när variationer är tillåtna och när det ser konstigt ut. Därför är det bäst att i början försöka skriva exakt som i boken och sedan låta stilen bli personlig längre fram. Det här känner jag igen från mina elever som har lärt sig skriva det latinska alfabetet för första gången. Många har tränat själva och inte insett att det är helt normalt att g ibland har en rak svans och ibland en snirklig, men att det ser konstigt ut när öglan inte vilar på raden. 

     Ytterligare en googling informerar mig om att det finns papper med ett speciellt rutsystem avsedda för att skriva japanska för hand att tillgå, så nu har jag beställt ett antal japanska skrivböcker. Tills dessa anländer kämpar jag vidare med förra veckans läxa och denna veckas. Nästa vecka börjar vi lära oss katakana. Då måste vi kunna läsa och skriva flytande hiragana. Kalligrafin befinner sig långt fram i tiden.

                                                                             

   

Hur många gånger måste man räkna till hundra innan man kan det?

När vi var barn och hade lärt oss att räkna till hundra la vi inte omedelbart räknandet åt sidan och fokuserade på något annat, utan vi tränade lite till. Det var som om det inte räckte att kunna det en gång, så vi fortsatte. Glatt visade vi upp vår nyvunna kunskap för alla vi träffade. Jag kan räkna till hundra! Få höra! Och så satte vi igång. Ibland hoppade vi över något tal och blev rättade. Vi lekte kurragömma och räknade högt innan vi satte igång att leta efter kompisarna. Under bilresor räknade vi alla bilar vi passerade. Hur många glas finns det på bordet? Hur många fåglar flyger förbi på himlen samtidigt?

     Barn förstår av sig själva att bara för att man klarar att räkna upp siffrorna i ordning så betyder det inte att man verkligen kan siffrorna på djupet. Därför fortsätter man att räkna allt man ser under en period, och man utvidgar sitt förråd av kunskap. En gång lekte jag kurragömma med ett syskonbarn som just hade lärt sig att räkna till tusen, och det blev en ganska lång stund inklämd bakom soffan.

Barn lyckas alltid med att göra det roligt att använda och befästa ny kunskap, och de ger sig inte förrän de verkligen kan, men hur är det med oss vuxna? Just nu håller jag på med siffrorna och klockan på japanska. Förra veckan gick jag igenom 1-100 lite småslarvigt. Jag förstod hur systemet var uppbyggt. 5- 10- 8 är 58. Precis som på svenska alltså. Bra, då behöver jag inte lägga mycket energi på det.

     Men så lätt är det tyvärr inte. Idag bestämde jag mig för att träna med hjälp av ett program i datorn. Man får ett tal uppläst och så skriver man det med siffertangenterna. Första gången höll jag på att få noll poäng, så jag avbröt efter halva testet, som för övrigt utförs på tid. Om vi nu ska analysera varför jag inte klarade ett enda tal så tror jag att ni vet svaret. Jag kunde helt enkelt inte siffrorna ännu. Speciellt inte när de inte kom i ordning.

     Hur kan då jag, i mitt vuxna sammanhang, se till att få samma repetitiva träning som barnen får? Antagligen genom att börja med att räkna från ett till hundra i tid och otid, främst när jag är ensam eftersom det inte finns någon som vill lyssna eller som kan rätta mig om det går fel. Jag började idag med att räkna föremålen när jag tömde diskmaskinen. Det blev 78. Andra situationer kan ju vara att räkna plaggen när man hänger tvätt, räkna de hackade grönsaksbitarna när man lagar mat, räkna böckerna i bokhyllan o.s.v.

     Räknar då mina SFI-elever morotsslantarna på svenska när de gör storkok? Hur bra är de på att räkna på svenska egentligen? Visserligen bor de här och utsätts för träning varje gång de handlar i affären, men en elev har faktiskt berättat att han alltid håller fram 500 kr eftersom han i stundens stress inte riktigt förstår skillnaden mellan tal som 237 och 372. Och när jag tänker efter så blandar många ihop 85 och 58. Imorgon är det nog dags för ett litet oförberett test, och sedan ska vi repetera klockan, speciellt fem i halv och fem över halv, samtidigt som jag tränar på klockan på japanska. 

Rest på hemläxan

Jag har börjat studera japanska på halvfart och distans. Till vardags arbetar jag som SFI-lärare i Malmö och undervisar just nu elever med mindre än 6 års skolbakgrund. Mina elever har ibland inte gått i skolan alls i hemlandet, eller så är de någorlunda läs- och skrivkunniga på ett språk som använder ett annat skrivsystem än svenska. Många kämpar med att forma bokstäverna och att komma ihåg vilken bokstav som är vilken. Långsamt kämpar de på, dag ut och dag in, för att dels lära sig ett nytt språk och dels kanske lära sig att läsa och skriva för första gången. Även om jag vet mycket om språkinlärning och språkutveckling så är det svårt för mig att konkret föreställa mig hur det känns att sitta med en rörig pärm fylld av olika arbetsblad och inte direkt kunna avgöra vad som handlar om vad utan att verkligen studera varje papper ingående. Och ibland undrar jag varför man väljer att skriva bokstaven g nerifrån och upp trots att det är jobbigare och inte blir så snyggt.

För att fullt ut förstå detta tror jag att man behöver utsätta sig för samma sak själv. Därför bestämde jag mig för att börja studera japanska. Varför japanska? Jag har tidigare provat på olika språk: franska, tyska, kinesiska. För ett halvår sedan stod det klart att min drömresa till Japan skulle bli av, och då föll det sig helt naturligt att börja öva på några fraser. Detta gav mersmak, och för varje ny, chockerande insikt om japanskans svårighetsgrad kände jag mig allt mer övertygad om att det var rätt språk för mig. Att jag sedan blev överförtjust i Japan och vill åka tillbaka -och stanna länge – avgjorde saken.

För att kunna använda mig av mina erfarenheter i min yrkesroll har jag bestämt mig för att dokumentera dem. Kanske finns det någon som tycker att det är intressant att följa processen och vill utbyta tankar kring språkinlärning?

Igår hade jag min andra lektion, via Adobe Connect. Inför denna fick jag respons på förra veckans läxa, som var att 5 gånger skriva varje bokstav i den ena av japanskans två fonetiska skriftsystem (som används i kombination med kanji, kinesiska tecken). Jag hade ju tränat ganska mycket redan, och förväntade mig nog att bli godkänd. Lärarens respons är egentligen oerhört hjälpsam och ger mig alla möjligheter att utveckla en estetisk och tydlig handstil, ändå var min första tanke ”Jag vill inte vara med mer”. Nu har jag kommit över den och ska gripa mig an arbetet med att skriva alla bokstäver som inte blev perfekta 5 gånger riktigt snyggt och lämna in igen.