Jag vet inte, fredag är lite svårt...

Kulturell förståelse är nödvändig för en framgångsrik kommunikation. Hur perfekt din japanska grammatik än är så måste du även behärska de kulturella koderna. Om du inbjuder någon att dricka kaffe imorgon och personen svarar chotto (lite) så är det bra att veta att det är så man artigt och taktfullt avböjer en inbjudan när man pratar japanska.

I japanskan är en av de viktigaste företeelserna i språket attityduttryck. Vem du är i förhållande till den du talar med avgör hur du pratar, inte vem du är i största allmänhet. Beroende på i vilka sammanhang du talar med en och samma person talar du på olika sätt. Du kan till exempel markera vad du tycker om någon genom att på ett sofistikerat sätt använda olika böjningsformer av ett verb. Attityduttrycken kan delas in i 5 huvudområden:

1.       Keigo, japanskt hövlighetsspråk (honorific language)

Japanskan har ett av världens mest komplexa system för att uttrycka artighet och respekt, och att upphöja samtalspartnern samtidigt som man nedsänker sig själv har historiskt närmast betraktats som en konstform. Detta sker genom att man väljer speciella verbformer, och ofta specifika verb som skiljer sig från de man skulle ha använt i mer neutrala sammanhang.

2.       Artighetsnivåer

Vilken nivå av artighet du väljer beror på vilken bild av dig själv du vill förmedla, liksom vem personen du talar med är.

3.       Formellt språk

Genom att välja olika verbformer eller helt olika verb förmedlar du hur formell eller informell en situation är. Dessutom finns ett stort antal personliga pronomen att välja på i japanskan, jag kan uttryckas på många sätt, t.ex. watakushi som är mycket formellt, watashi som är neutralt och det första man lär sig, eller boku, som används av män i mycket informella sammanhang vänner emellan. Samma personer talar olika formellt med varandra i olika sammanhang. Två kollegor som är goda vänner på fritiden talar inte likadant på jobbet som på fritiden.

4.       Bikago, förskönande språk

Bikago är ett sätt att uttrycka sig sofistikerat och vältaligt. Ett vanligt sätt att göra detta är att tillföra ett o framför ett substantiv. Istället för att säga cha för te, säger man ocha.

5.       Uttrycka gillande och ogillande

Det finns många sätt i japanskan att uttrycka en positiv inställning till det man talar om, men tydligen ännu fler för att uttrycka en negativ inställning. Hur man gör detta beror på en mängd faktorer. Den gemensamma nämnaren tycks vara att det sker på ett elegant sätt genom att man väljer en viss verbform och alltså inte behöver tala klarspråk och säga rakt ut vad man tycker.

Hur vet man då vilka uttryck för attityd och artighet man ska välja? När det här språkbruket växte fram var de sociala rollerna tydliga på ett annat sätt än idag, men trots det finns det fortfarande ganska tydliga riktlinjer:

Sociala sammanhang – vem är närvarande? Vem pratar, och om vem?

Social ställning eller hierarki – Vem är äldst? Vem har arbetat längst tid på företaget? Vem är överordnad? Vilken position har du i familjen? Äldst? Yngst?

Vem gör en tjänst åt vem?

Hur väl känner du personen du pratar om och med?

Någt som står över alla andra faktorer är huruvida personen du talar med tillhör din grupp eller inte. Detta brukar refereras till som in-group/outgroup. Om du arbetar som sekreterare till chefen på ett företag och tar emot ett telefonsamtal från en klient och meddelar denna att chefen inte är tillgänglig, så använder du den högsta nivån av artighet i den del av ditt tal som riktar sig mot kunden för att upphöja denna, medan du väljer verb som nedsänker din chef. Du och din chef tillhör samma grupp och delar därmed samma hierarki. Kunden som ringer hör till en annan grupp, och måste därför upphöjas. Om du talar om din mamma med din lärare, så nedsänker du din mamma och upphöjer läraren. Om du talar om din lärare med en av dina kunder måste du nedsänka läraren, som då anses höra till din grupp.

Allt det här känns för en student i japanskas som hittills tagit 3 poäng väldigt exotiskt och ganska omständligt. Det kommer väl att visa sig längre fram om det är omöjligt att ta till sig keigo, och om det verkligen är så unikt för Japan. Har inte alla kulturer och språk sina specifika sätt att uttrycka artighet, medhåll, gillande och respekt? Och har inte svenskan och japanskan egentligen ganska mycket gemensamt? Vi skrattade när vi lärde oss att det vanliga och artiga sättet att avböja en inbjudan är att säga chotto… (lite), tills läraren, som är japan och bosatt i Sverige sedan länge, sa: ”Men vad säger ni om ni blir inbjudna till något och inte kan gå? Jo, ni säger Nja, jag vet inte. Fredag är lite svårt…”!