Hur är det egentligen att studera ett språk på distans?

Min nybörjarkurs i japanska vid högskolan i Dalarna är en halvfartskurs helt på distans. Man tar in 40 studenter på dagtid och 40 på kvällstid per termin.Vi befinner oss på olika platser i Sverige och runt om i världen. En student bor i Tokyo, en Finland, en Holland, och kursen ges på engelska. Många som deltar är heltidsstudenter på andra utbildningar, men jag är inte ensam om att vara 40+ och heltidsarbetande.

     Innan jag började på kursen var jag spänd på hur det egentligen skulle fungera att läsa ett språk på distans. Min enda tidigare erfarenhet av distansundervisning är kandidatkursen i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Den var huvudsakligen asynkron, d.v.s. man tittade på inspelade föreläsningar och kommunicerade kring olika frågeställningar på ett diskussionsforum.  Kursen i japanska är däremot till absolut största delen synkron, d.v.s. man träffas i ett klassrum, i vårt fall i Adobe Connect en gång i veckan och har dessutom gruppövningar med kurskamrater på samma sätt.  Utöver det finns ett diskussionsforum i vår lärplattform Fronter och en Facebookgrupp för studenterna på kursen.

     Inför kursstarten fick vi välja vilken grupp vi ville vara med i. Det fanns olika veckodagar och tider. Jag valde måndag 18.30 till 20.00. När klockan slår 18.30 ser man till att vara inloggad med hörlurar, mikrofon och webbkamera. På ena halvan av skärmen ser man den presentation som läraren delar, och på andra halvan ser man sina kurskamrater och en chatt. Det finns även ett litet fält för gemensamma anteckningar där läraren skriver upp viktiga saker.

     Den senaste lektionen började med repetition av förra veckans övningar i grupp. Då skickas man in i ett grupprum tillsammans med en eller flera kurskamrater. Det är vanligtvis samma kurskamrat som man arbetar med varje gång, och även utanför lektionstid. Här tränar man sin muntliga färdighet genom att fråga ”Vilken tid vaknar herr Honda?” Vilken tid kommer herr Caspar tillbaka hem?”. Vips så är man tillbaka i den stora gruppen igen och läraren går vidare med nästa moment.

     Ibland får man svara på en fråga inför hela gruppen, vilket jag faktiskt måste erkänna leder till en viss stress för min del.I ett vanligt klassrum ser läraren vem som är upptagen med att bläddra i sina papper eller ser totalt förvirrad ut och väljer oftast inte den studenten, eller så låter läraren de elever som vill svara räcka upp handen. Här bara väljer hon. Om man inte kan svara så kan man inte kika på kompisens papper, och man hör inga viskningar från olika håll i rummet som ger ledtrådar (vilket man ofta gör i mitt eget klassrum på SFI). Eftersom jag förespråkar Dylan Wiliams (pedagogikprofessor som skrivit flera böcker om formativ bedömning) metoder att inte låta eleverna räcka upp handen när de vill svara utan välja slumpvis för att få en rättvisande bild av samtliga elevers kunskaper är det extra pinsamt att erkänna att jag fasar för att få frågan. Hoppas mina elever inte känner likadant.

     En typisk orsak till att jag ibland känner mig ofokuserad är att min webbkamera plötsligt inte fungerar längre eller att jag inte ser presentationen. Det rullar ofta förbi meddelanden på chatten i stil med ”Webcam stopped working, brb” eller ”Är det bara jag som inte ser presentationen?” Jag vände mig till högskolans support för att diskutera problemet med webbkameran, och fick tipset att sitta så nära routern som möjligt. Det gjorde jag således förra gången, och då fungerade kameran. Däremot var det lite sämre med ryggen efter att ha balanserat dator, kursbok och  anteckningsblock i knät i soffan. Jag kanske blir tvungen att möblera om.

     Vad säger då forskningen om distansstudier? Lisbeth Amhag på Malmö Högskola  skriver i ”Utvecklingen av distansundervisning och pedagogik i datorstött lärande”, i Pedagogisk forskning i Sverige årgång 18 nr 1-2 2013 att år 2012 studerade var tredje till fjärde högskolestudent helt eller delvis på distans. Vanligast var att studera fristående kurser parallellt med andra studier eller arbete. Tydligen har det inte gjorts många studier som undersökt lärandeeffekten av distansstudier, men Amhag hänvisar till en studie som visar att under förutsättning att distansstudierna innehåller webinarier, där kursdeltagare och lärare möts ansikte mot ansikte och studenterna får goda möjligheter till samarbete, så finns det inga signifikanta skillnader i måluppfyllelse mellan distansundervisning och traditionell klassrumsundervisning. Jag kan tänka mig att det stämmer. Däremot tror jag att många som befinner sig i min situation, d.v.s. arbetar eller studerar något annat på heltid, kanske inte fullföljer studierna då tiden helt enkelt inte räcker till och då man inte är helt seriös med sina studier.

     Samtidigt så är sannolikheten att jag faktiskt ska fullfölja min kurs just för att den är på distans mycket större. Om jag hade behövt ge mig iväg till Lunds universitet en kväll i veckan efter jobbet så hade det gått bort mycket mer tid, och jag hade blivit mycket tröttare. Visserligen så hade jag kunnat prata om allt möjligt med mina kurskamrater i pausen och säkert haft en mycket mer social kväll, men nu är det andra sidan ingen som ser om jag sitter i pyjamas bredvid routern, åtminstone inte om jag virar en scarf runt halsen.