Jag ger inte upp - jag har skaffat en privatlärare

Den första lektionen med min nya privatlärare har just avslutats, och jag känner mig uppfylld av ambition och språkglädje.

Efter en välbehövlig paus på cirka 2 veckor var det dags för den första träffen med min kurskamrat som jag studerade tillsammans med varje dag de sista två veckorna inför testet. För att inte glömma det vi jobbat så hårt för bestämde vi oss nämligen för att fortsätta träffas även efter testet och repetera tillsammans.

     Veckorna efter testet var jag ganska säker på att jag inte kände för att lära mig mer japanska, så det var tur att den första repetitionsträffen redan var inbokad. När den väl var över hade jag fått tillbaka motivationen igen, och därmed var det dags att hitta en privatlärare.

     I Sverige är detta med privatlärare inte så utbrett, men i andra länder är det ett självklart alternativ för såväl barn som har halkat efter som för vuxna som behöver förbättra sina språkkunskaper. Det innebär att det naturligtvis även är ett alternativ för lärare som har fått nog av stökiga klassrum eller för översättare som behöver dryga ut sin inkomst. Förr reste privatlärarna runt i staden och gav lektioner i elevens hem, men numera möjliggör tekniken att läraren och eleven befinner sig på varsin sida av jordklotet, vilket naturligtvis leder till ett större utbud av lärare. Hur många privatlärare i japanska finns det i Malmö?

     Nu kunde jag googla runt och hitta ett stort antal företag som erbjuder privatundervisning på distans. Jag fastnade för Verbal Planet. Genom att ange de lektionstider som intresserade mig fick jag fem förslag på lärare, och bestämde mig för Yoshi, som bor i Nederländerna och tidigare har drivit en språkskola i Japan. Jag skrev ett ganska långt och förvirrat meddelande till honom och förklarade min situation, och fick ett vänligt och betryggande mejl tillbaka.

     Idag var det dags för den första lektionen, som var prova-på och gratis. Precis som inför det muntliga slutprovet fann jag mig näst intill lamslagen av nervositet. Tänk om jag inte förstår någonting alls? Tänk om jag säger något pinsamt fel eller glömmer någon artighetsmarkör? Som vanligt i dessa situationer tvingade jag mig att tänka på mina elever.

     Jag brukar alltid uppmuntra eleverna att ta vara på alla tillfällen att prata svenska. Gå på språkcafé! Gå med i föreningar! Gå med i Invitationsdepartementet och gå hem till någon på middag! Gå med i I Malmö möts vi och få en svensk kontaktperson! Medan många gör detta utan uppmaning är andra lite mer avvaktande och vill vänta tills de kan bättre svenska. Jag förstår dem verkligen. Jag hade oerhört gärna velat vänta med japansk konversation tills jag kan mer. Men som språklärare vet jag att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna mer förrän jag börjar försöka, så därmed loggade jag in på Skype på utsatt tid och lyckades med Yoshis hjälp diskutera styrkan i koreansk mat, Malmös avsaknad av tonkatsu-restauranger och mina fritidsintressen och arbetstider. Sedan var tiden ute och lektionen slut. Jag bokade genast tre nya.