Välskrivning - behövs det?

Japansk välskrivning är visst inte min grej. (I ärlighetens namn är inte latinsk välskrivning heller min grej.) Jag gör läxan (som ska skannas och lämnas in) om och om igen. Femte gången har jag fått allt perfekt, men så på sista raden går det fel och jag får börja om från början. Det är svårt att göra varje liten ögla rätt och sätta varje litet streck i rätt nivå. Det tar dessutom emot att skriva från höger till vänster och uppifrån och ner. Ett ögonblicks oaktsamhet och plötsligt har jag skrivit horisontellt från vänster till höger och måste börja om IGEN. Är det så viktigt då? tänker jag. Ser de inte vad det står om jag skriver så här? Jag börjar fundera på hur det ligger till med välskrivning i Sverige. Sitter man fortfarande och tränar i skrivhäften?

     Nej, det verkar internetanvändarna vara ense om att man inte gör. En googling på ”välskrivning i skolan” tar mig till en uppsjö av inlägg. Någon menar att välskrivning utvecklar människans karaktär, och drar paralleller mellan samhällets förfall och upphörandet av välskrivning som skolämne. Allt var ju så mycket bättre förr, eller hur? Jag hamnar slutligen på en blogg där skribenten jämför välskrivning med konsthantverk, vilket fångar mitt intresse.  När jag berättar för bekanta om min nybörjarkurs i japanska får jag nämligen ofta entusiastiska frågor om kalligrafi.

     När jag förklarade att jag återigen misslyckats med välskrivningsläxan, så till den grad att jag inte bara fått rest utan betyget underkänd, undrade någon om vi använder tusch och pensel och exklusivt papper. Nej, det rör sig bara om små rutor i vilka man måste skriva bokstäverna i exakt rätt nivå och i proportion till varandra. Det är tydligen tillräckligt svårt för mig.

     Jag verkar dock inte vara den enda som kämpar. Under föreläsningarna i japansk språkfärdighet I kommer alltid frågan om välskrivning upp. ”Får man verkligen inte ha en personlig handstil?” undrar någon. ”Hitta inte på din egen hiragana!” replikerar läraren.

     Jag kommer att tänka på fenomenet med grafologi, som var så populärt när jag gick i gymnasiet. Veckotidningarna var fulla av instruktioner för hur man kunde ta reda på sin sanna personlighet genom handstilsanalys. Skriver du litet? Du är inåtvänd och rädd för att vara till besvär. Skriver du stort? Du är utåtriktad och social. Speciellt minns jag att jag fick diagnosen slarvig och otålig (stämmer inte alls) eftersom jag ofta hoppade över pricken över i. Desperat övade jag på att dutta dit prickarna, allt för att bli en ordentligare människa. När jag året efter gymnasiet gick estetisk linje på folkhögskola och bodde på internat kom det någon vecka in i första terminen ett brev från min dåvarande pojkvän.  De tre kursare som redan blivit mina bästa vänner kom rusande med andan i halsen. ”Du har fått brev!” Din pojkvän är blyg och tystlåten! Och kreativ! Titta vilka snirkliga små bokstäver!”

     Mitt intryck är att man (tack och lov) inte pratar så mycket om grafologi längre. Men har man någonsin gjort det i Japan? Att uttrycka sin personlighet genom sin handstil, är det något för en japan? Jag googlar igen. Någon har ställt frågan ”Finns det individuella variationer i japansk handstil?” Någon annan svarar att naturligtvis gör det det. Däremot är det som inlärare svårt att förstå när variationer är tillåtna och när det ser konstigt ut. Därför är det bäst att i början försöka skriva exakt som i boken och sedan låta stilen bli personlig längre fram. Det här känner jag igen från mina elever som har lärt sig skriva det latinska alfabetet för första gången. Många har tränat själva och inte insett att det är helt normalt att g ibland har en rak svans och ibland en snirklig, men att det ser konstigt ut när öglan inte vilar på raden. 

     Ytterligare en googling informerar mig om att det finns papper med ett speciellt rutsystem avsedda för att skriva japanska för hand att tillgå, så nu har jag beställt ett antal japanska skrivböcker. Tills dessa anländer kämpar jag vidare med förra veckans läxa och denna veckas. Nästa vecka börjar vi lära oss katakana. Då måste vi kunna läsa och skriva flytande hiragana. Kalligrafin befinner sig långt fram i tiden.