Anspråkslöshet, tack

Under mina år som SFI-lärare har jag till stor del arbetat med elever som är akademiker och helt nybörjare i svenska. En av de första frågorna som infinner sig bland eleverna brukar vara hur man ska tilltala läraren. Man säger ju inte du till läraren. Jaså, säger man du till alla i Sverige? Läraren också? Men man säger väl ändå inte förnamnet? Gör man? Jaha, eftersom vi är vuxna elever kan vi använda vår lärares förnamn. Gör barnen också det? Vissa kan sedan, trots att jag försäkrar dem om att jag förväntar mig att bli tilltalad med förnamn, inte förmå sig. Några säger konsekvent ”Läraren” och några dristar sig till att säga ”Lärare Jennifer”.

År 2005 arbetade jag som religionslärare på en högstadieskola i England. Där visste inte mina elever vad jag hette i förnamn. Det korrekta tilltalet var Ms Brehmer, möjligen Miss (fröken). Om eleverna i något fall lyckades lista ut vad deras lärare hette i förnamn kunde detta användas som ett sätt att trakassera läraren, som förlorade både auktoritet och all sin värdighet då klungor av elever vrålade den berörda lärarens förnamn i korridorerna.

I Japan undviker man personliga pronomen. Man tilltalar folk med Efternamn Förnamn  +San. San är en könsneutral titel som man kan använda till alla vuxna, men vad du gör får du inte råka använda den när du talar om dig själv eller någon i din familj. På engelska kan jag presentera mig som Ms Brehmer, man på japanska får man alltså bara säga sitt namn.

Min japansklärare ska däremot inte tilltalas med Masae San, hon är ju lärare. Lärare heter sensee på japanska, och används efter namnet. Masae Sensee får vi studenter säga.Under lektionen skulle vi presentera oss och berätta om vår sysselsättning. Många av mina kurskamrater är daigakusee, universitetsstudenter, på heltid. Jag är ju trots att jag för tillfället studerar på halvfart lärare, så jag sa Watashi wa sensee desu, jag är lärare. Men, så oerhört arrogant och självgod jag framställde mig genom det! Nej nej, sa läraren, du kan inte använda en titel som sensee om dig själv! Inte heller om någon i din familj! Om du vill berätta vad du gör så finns det ett annat ord för lärare, kyooshi, som du ska använda. Då kommer andra att kalla dig för sensee.

Ett genomgående drag i japanskan är att det förekommer flera artighetsnivåer. I många språk använder vi ett speciellt pronomen när vi tilltalar personer som vi inte är familj eller nära vän med, och därmed får ofta verbet en tillhörande ändelse. I japanskan fungerar det lite annorlunda. Pronomen används ju inte om de går att undvika, men däremot används en speciell verbböjning och adjektivböjning, och till och med substantiven ändras ibland. Det är också som sagt viktigt att komma ihåg att man bara använder artighetsformerna gentemot andra, aldrig när man talar om sig själv eller sina närmaste. Om det däremot finns risk för missförstånd ska man använda pronomen. I den app jag använt för att lära mig japanska fraser finns ett scenario där jag som inlärare får beröm för mitt japanska uttal. Nej nej, ska man säga då, gärna med en speciell avvärjande gest (för kroppspråket är också kulturellt och förknippat med det språk man talar), mitt uttal är dåligt. I det fallet är det bäst att använda pronomen så att samtalspartnern förstår att det verkligen är mitt uttal som är dåligt.