Att vara datakunnig på ett språk innebär inte att man är det på alla

Under mina första år som SFI-lärare reagerade jag ofta på två saker som eleverna gjorde och som jag inte förstod. Det ena var att många stavade sitt  namn på olika sätt olika dagar eller missade bokstäver i namnet, och det andra var att man trots hög utbildningsbakgrund och påstådd datorvana inte verkade förstå hur man skriver en text på dator.

Den här veckan har japanskstudierna placerat mig i båda dessa positioner. Från och med nu får vi inte längre använda latinsk skrift. Vi måste därmed skriva även våra namn på inlämningsuppgifter och på chatten med katakana, som är det ena av japanskans två skriftsystem som bygger på stavelser. Katakana används just för utländska lånord, utländska namn och ibland ungefär som vi använder versaler.

Läraren har lämnat ut en grupplista där allas namn finns i katakana. Jag har övat och övat. Häromdagen satt jag under förmiddagspausen på jobbet och skrev mitt namn om och om igen, bara för att slutligen upptäcka att jag skrivit fel de senaste 23 gångerna och därmed präntat in fel stavning i hjärnan. Jag har ingen relation till mitt namn på japanska. När jag ser mitt namn i latinsk skrift på en lista, t.ex. när vi ska delas in i grupper på en fortbildningsdag, så känner jag ju igen det omgående och identifierar mig med det. Jag antar att jag skulle behöva ingå i olika sammanhang under en längre tid i Japan för att börja utveckla samma känsla för mitt japanska namn.

I raden ovanför hade jag tänkt att ni skulle få läsa mitt namn på japanska, men när jag skrivit det var inte Word med på att jag ändrat tillbaka till svenska. Det innebär att mellanslagstangenten inte längre betyder mellanslag utan att jag vill skifta mellan hiragana, katakana och kanji, och om jag väljer kanji även välja mellan alla eventuella homonymer. (Det finns många homonymer i ett språk med endast 102 ljudkombinationer). Jag tvingades att spara, stänga ner och börja om, och nu går det återigen att skriva utifrån svenska ordbehandlingsprinciper.

Den här veckan innebar läxan bland annat att skriva om Caspers dag. En serie bilder och klockslag ska resultera i enformiga huvudsatser som berättar vad Casper gör ungefär varje timme från det att han vaknar tills han går och lägger sig. En utmärkt övning för att träna på klockslag och ordföljd. Det tog mig timmar att skriva de 15 meningarna på japanska, och då menar jag timmar utöver den tid det tog att formulera meningarna. Vi har visserligen fått en liten lathund som förklarar hur det går till, men ändå. Mellanslag är som sagt inte mellanslag, vilket är logiskt med tanke på att man inte gör mellanslag mellan ord på japanska, men plötsligt trycker jag ändå av gammal vana på mellanslagstangenten, och då ändras alla ord sedan jag senast tryckte på enter, vilket var längesedan,  till något annat skriftsystem. Det normala är ju att man skriver med kanji i när det är möjligt, så naturligtvis tror min dator att jag vill att texten ska ändras.  Min slutsats är att datorvana helt enkelt inte är överförbart från ett skriftspråk till ett annat.

Hur skriver man då på japanska? Måste man koppla in ett extra tangentbord? undrade någon. Nej, det behövs inte. De 102 ljud som förekommer utgörs av vokalerna a, i, u, e, o, och k, s, t, n, h, m, y och r tillsammans med respektive vokal. Dessutom kan flera av stavelserna kombineras med ya, yu och yo, t.ex ki +ya blir kya (kja, på svenska). K, s, t och h kan med hjälp av två små streck bli g, z, d och b. H kan förutom att bli b även bli p med en liten ring. Här kan du se hur stavelserna ser ut. Jag glömmer ofta bort prickar och ringar när jag skriver, vilket påminner mig om alla sfi-elever som utelämnar prickarna i ö. Det har jag också ondgjort mig över till och från, men nu vet jag  hur det ligger till. Å, ä och ö är inte riktiga bokstäver, de är bara varianter av a och o. 

När jag ska skriva en japansk vokal på datorn skriver jag helt enkelt den latinska vokalen, och under förutsättning att jag har ändrat språkinställningarna så blir det den japanska vokalen. När jag ska skriva stavelsen ka, skriver jag helt enkelt k+a. Sedan trycker jag alltså på mellanslagstangenten för att ändra till katakana eller kanji. När ett ord är klart trycker jag på enter, och då kommer det alltså inte att ändras nästa gång jag trycker mellanslag. 

ジェニファー・ブレマー