Jag ger inte upp - jag har skaffat en privatlärare

Den första lektionen med min nya privatlärare har just avslutats, och jag känner mig uppfylld av ambition och språkglädje.

Efter en välbehövlig paus på cirka 2 veckor var det dags för den första träffen med min kurskamrat som jag studerade tillsammans med varje dag de sista två veckorna inför testet. För att inte glömma det vi jobbat så hårt för bestämde vi oss nämligen för att fortsätta träffas även efter testet och repetera tillsammans.

     Veckorna efter testet var jag ganska säker på att jag inte kände för att lära mig mer japanska, så det var tur att den första repetitionsträffen redan var inbokad. När den väl var över hade jag fått tillbaka motivationen igen, och därmed var det dags att hitta en privatlärare.

     I Sverige är detta med privatlärare inte så utbrett, men i andra länder är det ett självklart alternativ för såväl barn som har halkat efter som för vuxna som behöver förbättra sina språkkunskaper. Det innebär att det naturligtvis även är ett alternativ för lärare som har fått nog av stökiga klassrum eller för översättare som behöver dryga ut sin inkomst. Förr reste privatlärarna runt i staden och gav lektioner i elevens hem, men numera möjliggör tekniken att läraren och eleven befinner sig på varsin sida av jordklotet, vilket naturligtvis leder till ett större utbud av lärare. Hur många privatlärare i japanska finns det i Malmö?

     Nu kunde jag googla runt och hitta ett stort antal företag som erbjuder privatundervisning på distans. Jag fastnade för Verbal Planet. Genom att ange de lektionstider som intresserade mig fick jag fem förslag på lärare, och bestämde mig för Yoshi, som bor i Nederländerna och tidigare har drivit en språkskola i Japan. Jag skrev ett ganska långt och förvirrat meddelande till honom och förklarade min situation, och fick ett vänligt och betryggande mejl tillbaka.

     Idag var det dags för den första lektionen, som var prova-på och gratis. Precis som inför det muntliga slutprovet fann jag mig näst intill lamslagen av nervositet. Tänk om jag inte förstår någonting alls? Tänk om jag säger något pinsamt fel eller glömmer någon artighetsmarkör? Som vanligt i dessa situationer tvingade jag mig att tänka på mina elever.

     Jag brukar alltid uppmuntra eleverna att ta vara på alla tillfällen att prata svenska. Gå på språkcafé! Gå med i föreningar! Gå med i Invitationsdepartementet och gå hem till någon på middag! Gå med i I Malmö möts vi och få en svensk kontaktperson! Medan många gör detta utan uppmaning är andra lite mer avvaktande och vill vänta tills de kan bättre svenska. Jag förstår dem verkligen. Jag hade oerhört gärna velat vänta med japansk konversation tills jag kan mer. Men som språklärare vet jag att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna mer förrän jag börjar försöka, så därmed loggade jag in på Skype på utsatt tid och lyckades med Yoshis hjälp diskutera styrkan i koreansk mat, Malmös avsaknad av tonkatsu-restauranger och mina fritidsintressen och arbetstider. Sedan var tiden ute och lektionen slut. Jag bokade genast tre nya.

Hur är det möjligt att kunna skriva på ett främmande språk utan att kunna prata?

Ungefär två tredjedelar in i kursen insåg jag att det var dags att fokusera på allvar om det skulle gå. Läxorna blev alltmer betungande för varje vecka som gick. Samtalsämnena började bli, om än inte abstrakta, så lite mer fylliga och nyanserade. Varje vecka uppdagades att förra veckans grammatikmoment var en barnlek i jämförelse med denna veckas. Fika? Träna? Weekendresa? Knappast, jag måste plugga japanska. Att ens blogga om språkutvecklingen var ett slöseri med värdefull tid.

     De sista veckorna av kursen började inlämningsuppgifterna hopa sig. Tio tungvrickande meningar skulle läsas in och lämnas till bedömning. Ett reseminne skulle presenteras i grupp. En uppsats med titeln ”Mitt bästa minne” skulle lämnas in. Slutprovet närmade sig. Konversation, ordkunskap, läsning och kanji.

     Plötsligt insåg jag att jag hade pluggat på fel sätt hela kursen igenom. I början bildades ett antal studiegrupper med studenter som träffades några gånger i veckan för att konversera och plugga ihop. Jag trodde att jag behövde tiden till utantillinlärning och engagerade mig inte.

     Jag tog ut några semesterdagar och skrev uppsatsen, och fick VG. Men, hur svårt är det när man kan tänka i lugn och ro och vända och vrida på meningarna? Jag började inse att jag låg illa till angående muntlig produktion och interaktion, vilket var fullt naturligt eftersom jag endast tränat på lektionerna.

     När det var två veckor kvar bestämde jag mig för att jag måste hitta en studiegrupp, men det var lättare sagt än gjort. Många grupper var inte öppna för fler medlemmar. Jag annonserade på kursens Facebooksida och fick napp. Sedan satt jag i 1-2 timmar varje dag och pluggade tillsammans med en helt fantastisk kurskamrat från en helt annan grupp. Vi hade aldrig träffats på lektionerna och visste inget om varandra, men vi lyckades stötta, uppmuntra, hjälpa och lära varandra så mycket att vi båda blev godkända.

     Jag känner igen mig själv i många av de elever jag har haft på sfi. Hur är det möjligt att man kan skriva så bra men nästan inte säga något i den enklaste konversation? Har jag ibland frågat mig. Nu vet jag hur det är möjligt. Jag är likadan själv. Hur går jag vidare? Just nu överväger jag två alternativ: 

1) Inte läsa mer japanska 

2)skaffa en privatlärare vid sidan av universitetsstudierna. 

Fortsättning följer, kanske.

Jag vet inte, fredag är lite svårt...

Kulturell förståelse är nödvändig för en framgångsrik kommunikation. Hur perfekt din japanska grammatik än är så måste du även behärska de kulturella koderna. Om du inbjuder någon att dricka kaffe imorgon och personen svarar chotto (lite) så är det bra att veta att det är så man artigt och taktfullt avböjer en inbjudan när man pratar japanska.

I japanskan är en av de viktigaste företeelserna i språket attityduttryck. Vem du är i förhållande till den du talar med avgör hur du pratar, inte vem du är i största allmänhet. Beroende på i vilka sammanhang du talar med en och samma person talar du på olika sätt. Du kan till exempel markera vad du tycker om någon genom att på ett sofistikerat sätt använda olika böjningsformer av ett verb. Attityduttrycken kan delas in i 5 huvudområden:

1.       Keigo, japanskt hövlighetsspråk (honorific language)

Japanskan har ett av världens mest komplexa system för att uttrycka artighet och respekt, och att upphöja samtalspartnern samtidigt som man nedsänker sig själv har historiskt närmast betraktats som en konstform. Detta sker genom att man väljer speciella verbformer, och ofta specifika verb som skiljer sig från de man skulle ha använt i mer neutrala sammanhang.

2.       Artighetsnivåer

Vilken nivå av artighet du väljer beror på vilken bild av dig själv du vill förmedla, liksom vem personen du talar med är.

3.       Formellt språk

Genom att välja olika verbformer eller helt olika verb förmedlar du hur formell eller informell en situation är. Dessutom finns ett stort antal personliga pronomen att välja på i japanskan, jag kan uttryckas på många sätt, t.ex. watakushi som är mycket formellt, watashi som är neutralt och det första man lär sig, eller boku, som används av män i mycket informella sammanhang vänner emellan. Samma personer talar olika formellt med varandra i olika sammanhang. Två kollegor som är goda vänner på fritiden talar inte likadant på jobbet som på fritiden.

4.       Bikago, förskönande språk

Bikago är ett sätt att uttrycka sig sofistikerat och vältaligt. Ett vanligt sätt att göra detta är att tillföra ett o framför ett substantiv. Istället för att säga cha för te, säger man ocha.

5.       Uttrycka gillande och ogillande

Det finns många sätt i japanskan att uttrycka en positiv inställning till det man talar om, men tydligen ännu fler för att uttrycka en negativ inställning. Hur man gör detta beror på en mängd faktorer. Den gemensamma nämnaren tycks vara att det sker på ett elegant sätt genom att man väljer en viss verbform och alltså inte behöver tala klarspråk och säga rakt ut vad man tycker.

Hur vet man då vilka uttryck för attityd och artighet man ska välja? När det här språkbruket växte fram var de sociala rollerna tydliga på ett annat sätt än idag, men trots det finns det fortfarande ganska tydliga riktlinjer:

Sociala sammanhang – vem är närvarande? Vem pratar, och om vem?

Social ställning eller hierarki – Vem är äldst? Vem har arbetat längst tid på företaget? Vem är överordnad? Vilken position har du i familjen? Äldst? Yngst?

Vem gör en tjänst åt vem?

Hur väl känner du personen du pratar om och med?

Någt som står över alla andra faktorer är huruvida personen du talar med tillhör din grupp eller inte. Detta brukar refereras till som in-group/outgroup. Om du arbetar som sekreterare till chefen på ett företag och tar emot ett telefonsamtal från en klient och meddelar denna att chefen inte är tillgänglig, så använder du den högsta nivån av artighet i den del av ditt tal som riktar sig mot kunden för att upphöja denna, medan du väljer verb som nedsänker din chef. Du och din chef tillhör samma grupp och delar därmed samma hierarki. Kunden som ringer hör till en annan grupp, och måste därför upphöjas. Om du talar om din mamma med din lärare, så nedsänker du din mamma och upphöjer läraren. Om du talar om din lärare med en av dina kunder måste du nedsänka läraren, som då anses höra till din grupp.

Allt det här känns för en student i japanskas som hittills tagit 3 poäng väldigt exotiskt och ganska omständligt. Det kommer väl att visa sig längre fram om det är omöjligt att ta till sig keigo, och om det verkligen är så unikt för Japan. Har inte alla kulturer och språk sina specifika sätt att uttrycka artighet, medhåll, gillande och respekt? Och har inte svenskan och japanskan egentligen ganska mycket gemensamt? Vi skrattade när vi lärde oss att det vanliga och artiga sättet att avböja en inbjudan är att säga chotto… (lite), tills läraren, som är japan och bosatt i Sverige sedan länge, sa: ”Men vad säger ni om ni blir inbjudna till något och inte kan gå? Jo, ni säger Nja, jag vet inte. Fredag är lite svårt…”!

Facebook, kalender och TV på japanska

Igår hade jag min första tenta i japanska. Den bestod i att under max fem minuter läsa tio meningar skrivna med hiragana och katakana. På grund av min långsamma läshastighet var jag lite nervös, men enligt beskedet som kom omedelbart efter provet blev jag godkänd. Nästa vecka börjar vi med kanji.

Jag fortsätter med mitt japanska språkbad. Varje dag ser jag några avsnitt av serien Oshin, och har nu kommit till 63 av 297. Serien sändes varje förmiddag under några år på 80-talet och fick höga tittarsiffror. Vi får följa Oshin, som föddes 1900 i en fattig familj och skickas iväg för att arbeta redan som sjuåring, genom livet. Just nu är hon 18 år och håller på att utbilda sig till frisör. Det har blivit på modet med västerländska frisyrer, och Oshin visar sig ha stora talanger. Hon har just återförenats med Kayo, dottern i familjen hon tidigare arbetade för, efter att de skilts åt abrupt för två år sedan då Kayo rymde med Oshins stora kärlek. Jag har nog inte blivit så mycket bättre på japanska, men jag har lärt mig en del om japans historia, och det är härligt att frossa i japanska miljöer och vackra kimonos.

Förra veckan tog jag steget och ändrade mina språkinställningar på Facebook. Även om det egentligen är i tidigaste laget så går det ganska bra. Jag har påbörjat ett litet lexikon med vanliga termer. En rolig detalj är att alla namn som förekommer får ett san efter sig. Till exempel Helena Svensson san har kommenterat ditt inlägg (fast på japanska).

Jag har börjat sätta en liten lapp med dagens datum i fodralet på min telefon. På det viset ser jag datumet ganska många gånger varje dag, för datum på japanska är ganska krångligt. Jag har laddat ner en japansk kalender och klocka, som tyvärr inte verkar gå att synkronisera, till telefonen,  men det kanske är lika bra det om jag ska komma till mina möten på rätt dag.

För några veckor sedan lärde vi oss just hur man pratar om datum. ”Vilken dag har du födelsedag?” Frågade vi varandra, precis som mina elever gör i början av kursen. År är lätt, två tusen sexton plus -nen. Månader är också lätt, det är bara att ta den aktuella siffran och ordet för månad så är det klart. Tre-gatsu (san gatsu) är mars. Månadens dagar gav mig däremot en smärre chock. Den nionde heter kokonocka och den tjugotredje nijuusannichi. Nijuusannichi är två tio tre + nichi, dag. Men varför heter den nionde kokonocka? Och den femte tsuika?

Det beror på att ett ursprungligt, japansk räknesystem och ett kinesiskt system för länge sedan smälte samman. Förutom att månadens första tio dagar har ursprungliga japanska ord, så har dagarna 14, 20 och 24 ytterligare andra ord, som verkar vara en blandning av de två systemen. Jag önskar att vi hade fått öva lite mer på att prata om våra födelsedagar under den där lektionen.

Bada i japanska i Malmö

7 veckor in i kursen börjar vi kurskamrater kunna konversera med varandra på japanska, om än onyanserat och uteslutande med huvudsatser. Vi frågar och svarar saker som ”Studerar du japanska på biblioteket varje dag?” ”Nej, jag studerar aldrig japanska på biblioteket. Men jag studerar japanska varje dag hemma.” ”Vilken tid går du upp på söndagar?” ”Jag går upp omkring klockan 9 på söndagar.”

Vi har lärt oss att ordföljden är subjekt-satsadverbial-tidsadverbial-platsadverbial-direkt objekt-verb. ”Jag studerar aldrig japanska på biblioteket på söndagar” blir alltså ”Jag-aldrig-på söndagar-på biblioteket-japanska studerar.” Nu är det bara att lära in nya ord och uttryck och göra meningar. Den här veckan var en av hemuppgifterna att skriva en fråga på vårt forum, som sedan nästa person som råkar titta svarar på, för att sedan skriva en egen fråga. Jag råkade få en fråga som började med ”varför”, vilket innebär ett betydligt mer komplext svar. Jag vet ännu ingenting om japanskans bisatser, eller ens om svaret i fråga kräver en bisats, men tillbringade plikttroget (och tävlingsinriktat) en timme med att slå i lexikon och grammatikböcker för att slutligen nöja mig med en ytterst osäker variant. Imorgon får jag väl höra hur det gick.

Forskningen visar att det är under det första året då man lär sig ett språk som man har störst möjlighet att påverka grammatik och uttal. Om du lär in en felaktig ordföljd är risken med andra ord stor att du aldrig blir av med den, och om du när du lär dig svenska slarvar med prosodin så kanske du fortfarande 20 år senare missar förlängningar i betonade stavelser och avslöjar dig som invandrad talare av svenska. Fossilisering, talar man ofta om. Mina elever som lär sig svenska har förmånen att kunna välja att vara omgivna av språket överallt i vardagen. Du ser det på skyltar, du hör det på caféer och i affären och det är bara att slå på tv:n eller gå på språkcafé.

Här sitter då jag i Malmö och försöker lära mig japanska på distans. Om man vill bättra på engelskan finns TV, språkcaféer, yogaklasser, invandrare att tala med och böcker i varenda bokhandel. Arabiska är också ett tacksamt språk, speciellt i Malmö. Jag har 15 arabisktalande elever i min SFI-grupp. Jag har arabisktalande kollegor. Det finns nyheter på arabiska. Det finns läxhjälp och det talas arabiska på bussar och restauranger. Men vad finns på japanska?

Inte mycket. Jag har varit på bio och sett Hirokazu Kore-edas film Systrarna, men vem vet när det kommer en japansk film på min lokala biograf härnäst? Jag har börjat se en japansk TV-serie som jag hittade på Youtube. Det finns tack och lov över 100 avsnitt, och det ska bli spännande att se hur mycket jag förstår när (om) jag kommer till det hundrade jämfört med nu när jag har sett 5. Jag har provat att göra yoga till japanska klasser som jag också har hittat på Youtube. Än så länge förstår jag sådant som ”långsamt”, ”höger ben” och ”vänster arm”, så det blir inte mycket till flow, men det får stå tillbaka för språket. Jag har börjat följa olika japanska sidor på Twitter (lagom stora textmassor) och försöker ögna igenom och upptäcka kanji eller till och med ord som jag förstår. På det här sättet hoppas jag ge mig själv ett språkbad, så gott det går. 

Att vara datakunnig på ett språk innebär inte att man är det på alla

Under mina första år som SFI-lärare reagerade jag ofta på två saker som eleverna gjorde och som jag inte förstod. Det ena var att många stavade sitt  namn på olika sätt olika dagar eller missade bokstäver i namnet, och det andra var att man trots hög utbildningsbakgrund och påstådd datorvana inte verkade förstå hur man skriver en text på dator.

Den här veckan har japanskstudierna placerat mig i båda dessa positioner. Från och med nu får vi inte längre använda latinsk skrift. Vi måste därmed skriva även våra namn på inlämningsuppgifter och på chatten med katakana, som är det ena av japanskans två skriftsystem som bygger på stavelser. Katakana används just för utländska lånord, utländska namn och ibland ungefär som vi använder versaler.

Läraren har lämnat ut en grupplista där allas namn finns i katakana. Jag har övat och övat. Häromdagen satt jag under förmiddagspausen på jobbet och skrev mitt namn om och om igen, bara för att slutligen upptäcka att jag skrivit fel de senaste 23 gångerna och därmed präntat in fel stavning i hjärnan. Jag har ingen relation till mitt namn på japanska. När jag ser mitt namn i latinsk skrift på en lista, t.ex. när vi ska delas in i grupper på en fortbildningsdag, så känner jag ju igen det omgående och identifierar mig med det. Jag antar att jag skulle behöva ingå i olika sammanhang under en längre tid i Japan för att börja utveckla samma känsla för mitt japanska namn.

I raden ovanför hade jag tänkt att ni skulle få läsa mitt namn på japanska, men när jag skrivit det var inte Word med på att jag ändrat tillbaka till svenska. Det innebär att mellanslagstangenten inte längre betyder mellanslag utan att jag vill skifta mellan hiragana, katakana och kanji, och om jag väljer kanji även välja mellan alla eventuella homonymer. (Det finns många homonymer i ett språk med endast 102 ljudkombinationer). Jag tvingades att spara, stänga ner och börja om, och nu går det återigen att skriva utifrån svenska ordbehandlingsprinciper.

Den här veckan innebar läxan bland annat att skriva om Caspers dag. En serie bilder och klockslag ska resultera i enformiga huvudsatser som berättar vad Casper gör ungefär varje timme från det att han vaknar tills han går och lägger sig. En utmärkt övning för att träna på klockslag och ordföljd. Det tog mig timmar att skriva de 15 meningarna på japanska, och då menar jag timmar utöver den tid det tog att formulera meningarna. Vi har visserligen fått en liten lathund som förklarar hur det går till, men ändå. Mellanslag är som sagt inte mellanslag, vilket är logiskt med tanke på att man inte gör mellanslag mellan ord på japanska, men plötsligt trycker jag ändå av gammal vana på mellanslagstangenten, och då ändras alla ord sedan jag senast tryckte på enter, vilket var längesedan,  till något annat skriftsystem. Det normala är ju att man skriver med kanji i när det är möjligt, så naturligtvis tror min dator att jag vill att texten ska ändras.  Min slutsats är att datorvana helt enkelt inte är överförbart från ett skriftspråk till ett annat.

Hur skriver man då på japanska? Måste man koppla in ett extra tangentbord? undrade någon. Nej, det behövs inte. De 102 ljud som förekommer utgörs av vokalerna a, i, u, e, o, och k, s, t, n, h, m, y och r tillsammans med respektive vokal. Dessutom kan flera av stavelserna kombineras med ya, yu och yo, t.ex ki +ya blir kya (kja, på svenska). K, s, t och h kan med hjälp av två små streck bli g, z, d och b. H kan förutom att bli b även bli p med en liten ring. Här kan du se hur stavelserna ser ut. Jag glömmer ofta bort prickar och ringar när jag skriver, vilket påminner mig om alla sfi-elever som utelämnar prickarna i ö. Det har jag också ondgjort mig över till och från, men nu vet jag  hur det ligger till. Å, ä och ö är inte riktiga bokstäver, de är bara varianter av a och o. 

När jag ska skriva en japansk vokal på datorn skriver jag helt enkelt den latinska vokalen, och under förutsättning att jag har ändrat språkinställningarna så blir det den japanska vokalen. När jag ska skriva stavelsen ka, skriver jag helt enkelt k+a. Sedan trycker jag alltså på mellanslagstangenten för att ändra till katakana eller kanji. När ett ord är klart trycker jag på enter, och då kommer det alltså inte att ändras nästa gång jag trycker mellanslag. 

ジェニファー・ブレマー

Hur är det egentligen att studera ett språk på distans?

Min nybörjarkurs i japanska vid högskolan i Dalarna är en halvfartskurs helt på distans. Man tar in 40 studenter på dagtid och 40 på kvällstid per termin.Vi befinner oss på olika platser i Sverige och runt om i världen. En student bor i Tokyo, en Finland, en Holland, och kursen ges på engelska. Många som deltar är heltidsstudenter på andra utbildningar, men jag är inte ensam om att vara 40+ och heltidsarbetande.

     Innan jag började på kursen var jag spänd på hur det egentligen skulle fungera att läsa ett språk på distans. Min enda tidigare erfarenhet av distansundervisning är kandidatkursen i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Den var huvudsakligen asynkron, d.v.s. man tittade på inspelade föreläsningar och kommunicerade kring olika frågeställningar på ett diskussionsforum.  Kursen i japanska är däremot till absolut största delen synkron, d.v.s. man träffas i ett klassrum, i vårt fall i Adobe Connect en gång i veckan och har dessutom gruppövningar med kurskamrater på samma sätt.  Utöver det finns ett diskussionsforum i vår lärplattform Fronter och en Facebookgrupp för studenterna på kursen.

     Inför kursstarten fick vi välja vilken grupp vi ville vara med i. Det fanns olika veckodagar och tider. Jag valde måndag 18.30 till 20.00. När klockan slår 18.30 ser man till att vara inloggad med hörlurar, mikrofon och webbkamera. På ena halvan av skärmen ser man den presentation som läraren delar, och på andra halvan ser man sina kurskamrater och en chatt. Det finns även ett litet fält för gemensamma anteckningar där läraren skriver upp viktiga saker.

     Den senaste lektionen började med repetition av förra veckans övningar i grupp. Då skickas man in i ett grupprum tillsammans med en eller flera kurskamrater. Det är vanligtvis samma kurskamrat som man arbetar med varje gång, och även utanför lektionstid. Här tränar man sin muntliga färdighet genom att fråga ”Vilken tid vaknar herr Honda?” Vilken tid kommer herr Caspar tillbaka hem?”. Vips så är man tillbaka i den stora gruppen igen och läraren går vidare med nästa moment.

     Ibland får man svara på en fråga inför hela gruppen, vilket jag faktiskt måste erkänna leder till en viss stress för min del.I ett vanligt klassrum ser läraren vem som är upptagen med att bläddra i sina papper eller ser totalt förvirrad ut och väljer oftast inte den studenten, eller så låter läraren de elever som vill svara räcka upp handen. Här bara väljer hon. Om man inte kan svara så kan man inte kika på kompisens papper, och man hör inga viskningar från olika håll i rummet som ger ledtrådar (vilket man ofta gör i mitt eget klassrum på SFI). Eftersom jag förespråkar Dylan Wiliams (pedagogikprofessor som skrivit flera böcker om formativ bedömning) metoder att inte låta eleverna räcka upp handen när de vill svara utan välja slumpvis för att få en rättvisande bild av samtliga elevers kunskaper är det extra pinsamt att erkänna att jag fasar för att få frågan. Hoppas mina elever inte känner likadant.

     En typisk orsak till att jag ibland känner mig ofokuserad är att min webbkamera plötsligt inte fungerar längre eller att jag inte ser presentationen. Det rullar ofta förbi meddelanden på chatten i stil med ”Webcam stopped working, brb” eller ”Är det bara jag som inte ser presentationen?” Jag vände mig till högskolans support för att diskutera problemet med webbkameran, och fick tipset att sitta så nära routern som möjligt. Det gjorde jag således förra gången, och då fungerade kameran. Däremot var det lite sämre med ryggen efter att ha balanserat dator, kursbok och  anteckningsblock i knät i soffan. Jag kanske blir tvungen att möblera om.

     Vad säger då forskningen om distansstudier? Lisbeth Amhag på Malmö Högskola  skriver i ”Utvecklingen av distansundervisning och pedagogik i datorstött lärande”, i Pedagogisk forskning i Sverige årgång 18 nr 1-2 2013 att år 2012 studerade var tredje till fjärde högskolestudent helt eller delvis på distans. Vanligast var att studera fristående kurser parallellt med andra studier eller arbete. Tydligen har det inte gjorts många studier som undersökt lärandeeffekten av distansstudier, men Amhag hänvisar till en studie som visar att under förutsättning att distansstudierna innehåller webinarier, där kursdeltagare och lärare möts ansikte mot ansikte och studenterna får goda möjligheter till samarbete, så finns det inga signifikanta skillnader i måluppfyllelse mellan distansundervisning och traditionell klassrumsundervisning. Jag kan tänka mig att det stämmer. Däremot tror jag att många som befinner sig i min situation, d.v.s. arbetar eller studerar något annat på heltid, kanske inte fullföljer studierna då tiden helt enkelt inte räcker till och då man inte är helt seriös med sina studier.

     Samtidigt så är sannolikheten att jag faktiskt ska fullfölja min kurs just för att den är på distans mycket större. Om jag hade behövt ge mig iväg till Lunds universitet en kväll i veckan efter jobbet så hade det gått bort mycket mer tid, och jag hade blivit mycket tröttare. Visserligen så hade jag kunnat prata om allt möjligt med mina kurskamrater i pausen och säkert haft en mycket mer social kväll, men nu är det andra sidan ingen som ser om jag sitter i pyjamas bredvid routern, åtminstone inte om jag virar en scarf runt halsen.