Diskrepansen mellan vår avsikt och hur världen beter sig när den lämnas åt sig själv samlad i ett hjälpverb.

I det här inlägget kommer jag att belysa varför det japanska språkets grammatiska dimensioner är större än det svenska språkets. Jag vill tänka att alla språk har möjlighet att uttrycka allt, men på olika sätt. Svenskan använder ofta uttalet för att förmedla nyanser. Genom att betona olika ord i meningen på olika sätt förändras den underförstådda känslan i påståendet, vilket ibland är väldigt svårt för en inlärare av svenska att bli medveten om, och det kan ta lång tid innan man behärskar detta. Vi har också möjligheten att infoga adverb som ju och tyvärr för att nyansera. Det verkar man inte göra i japanskan.

     På egen hand men med stort stöd från en japansk vän håller jag på att arbeta mig framåt genom läroboken i japanska. Den här veckan studerar jag verbändelsen ～てしまう, -teshimau. 

Meningar som jag har skrivit med -teshimau och fått hjälp att rätta.

Japanskan är full av verbändelser som uttrycker olika slags modalitet. ～たい　-tai på verbets stam uttrycker talarens önskan och kan jämföras med vill, ～なければいけません-nakerebaikemasen på verbets negativa stam förmedlar att talaren måste eller behöver. Japanskans ordföljd är för det mesta motsatt den svenska, så förutom att modaliteten placeras som en ändelse är detta inte alltför svårt att greppa. Även verben ge och få (det finns två olika verb för få, ett om någon annan får, ett om jag, eller någon närstående till mig, får) kan hakas på en annan av verbets grundformer för att visa att någon gör något för någon eller får något från någon och uppskattar det. När jag kom till det avsnittet i boken kände jag att det svindlade lite lätt. När jag den här veckan för första gången konfronterades med -teshimau snurrade världen omkring mig när mitt medvetande tänjdes ut till det yttersta. Teshimau går bortom vad jag är förmögen att tänka in i en verbändelse eller ett hjälpverb. Den indikerar att något avslutats på ett sätt som talaren ångrar eller är besviken över och som därmed avviker från intentionen. 
     Läroboken beskriver innebörden av ändelsen så här: "The nuanced meanings focus on the discrepancy between what we intend and what the world is like when it is left on its own." (Genki II. An Integrated Course in elementary Japanese. Eri Banno m.fl. The Japan Times 2011).

     Diskrepansen mellan vår avsikt och hur världen beter sig när den lämnas åt sig själv. Det bara blev så?

Jag hade bara tänkt äta frukten, men jag åt kakorna också och det känns inte bra. På japanska hade jag alltså använt en speciell form av äta för att uttrycka att det är negativt att jag åt kakorna också och att jag ångrar mig.