För lätt, lagom svårt eller för svårt?

Efter en lång period av först mycket låg motivation och sedan inga studier alls är jag igång igen. Under våren tog det emot allt mer, och jag fann ofta att jag under skypelektionerna med min privatlärare Yoshi låtsades föra anteckningar, men i själva verket orkade jag inte ens använda hiragana. Stavelserna började blekna bort. De kanji jag kämpat med i mer än ett år försvann. Inför varje lektion bestämde jag mig för att säga ifrån att den skulle bli den sista, för att sedan tänka ”okej då, en till”. När jag skulle resa bort i juli och Yoshi i augusti såg jag en öppning. ”Vi hörs i september”, sa jag, men tänkte i mitt stilla sinne att det gör vi inte alls.

I mitten av september kom mejlet mejl från Yoshi, skrivet på japanska. Jag fick kämpa en del för att översätta det, men på något sätt väcktes förälskelsen till liv igen. Plötsligt hade jag svarat att det skulle bli så roligt, ses vi 20 september?

De senaste tre veckorna har jag noggrant antecknat alla nya ord och grammatiska mönster som framkommit i konversationen med Yoshi. Sedan har jag slagit upp och dubbelkollat och renskrivit i en fin skrivbok och till och med lagt in orden i min app ”Flashcards” och tränat när jag har haft några minuter över.

Inte nog med det, av bara farten anmälde jag mig till japanska på Folkuniversitetet också. Det var med stor spänning jag gick till den första lektionen. Jag hade repeterat min presentation och tittat lite i Genki-boken. Jag hade anmält mig till nivå A1 del 4. Det visade sig att vi är tre studenter i gruppen och att vi är på kapitel 5. Jag blev lite besviken eftersom jag gjort till kapitel 9, men tänkte att jag behöver repetera. Nu efter tre tillfällen har vi fortfarande inte lämnat kapitel 5, och eftersom kursen består av 8 träffar inser jag att vi max kommer att klara av kapitel 6.

Nu skulle man ju kunna tro att jag glänser med mina kunskaper, men det gör jag inte. Till andra lektionen hade vi 3 (3!) kanji i läxa. Jag blev ombedd att gå fram och skriva 元気”genki” som betyder energisk, men jag hade inte ens tittat i boken och skrev天気 ”tenki” som betyder väder. Till tredje tillfället var det ungefär samma sak, och det här får mig att tänka på en bild av en cirkel med ett rött fält ytterst, ett gult fält innanför det röda och i centrum ett grönt fält. Det gröna är bekvämlighetszonen där man kan allt och inte blir utmanad, det gula är den nära utvecklingszonen där man har lämnat bekvämlighetszonen och lär sig utan att det blir övermäktigt, och det röda är den nivå där det är så svårt att ingen inlärning kan ske.

Kursen på Folkuniversitetet är väldigt frivillig. När man skriver fel skrattar man lite tillsammans och så är det inte mer med det. På universitetet var jag hela tiden på gränsen till det röda, inte minst för att arbetsbördan var så hög. Nu befinner jag mig så tryggt inom det gröna fältet att jag inte ens öppnar boken.

Efter att under ett år djupdykt i de ganska utmanande kvällskurserna på sfi undrar jag om inte många elever i en och samma grupp befinner sig antingen i det gröna fältet eller det röda. Det finns inga direkta krav på att man ska göra läxor och repetera mellan lektionerna, så då gör man kanske ingenting. Plötsligt har man gjort så lite att lektionerna är röda, och då drar man ut på det en tid och så ger man upp, och kommer tillbaka nästa år, precis som jag har gjort nu. 

Även om jag inte lär mig något nytt så glömmer jag åtminstone inget

Sist jag skrev om mina studier var i augusti. Då hade jag börjat inse att jag inte skulle hinna studera så mycket som jag tänkt under sommaren, och faktiskt också börjat överväga att inte gå fortsättningskursen i japanska vid högskolan i Dalarna. Det var en riktigt jobbig period med omprövade beslut flera gånger varje dag. Samtidigt hade jag börjat ta privatlektioner för att få ett försprång gentemot kurskamraterna.

     Jag har inte varit universitetsstudent den här terminen. Dagen innan kursstart bestämde jag mig för att avregistrera mig från kursen, trots att jag köpt ett dyrt, tjockt lexikon och ordnat med ett gruppbyte för att kursen skulle passa med mina arbetstider. Det var en stor lättnad. Villkoret för att slippa gå kursen var att jag skulle fortsätta studera med min privatlärare Yoshi en gång i veckan, men det såg mörkt ut när han var bortrest i tre veckor på en avlägsen plats utan pålitlig internetuppkoppling, och sedan var jag bortrest, och japanskan började sälla sig till alla andra språk jag ivrigt studerat och sedan glömt bort.

     Så fick vi till en lektion till sist. Jag hade glömt allt. Jag kunde inte säga någonting. Jag kunde inte skriva hiragana längre. Jag kände mig dålig. Jag tittade på klockan. Det blir inga fler lektioner, tänkte jag, men då avslutade Yoshi med att säga att jag skulle få en gratislektion som kompensation för att han hade missat en avtalad tid för några veckor sedan. Motvilligt tackade jag ja, och jag förberedde mig inte det minsta. Trots det kändes det plötsligt roligt igen under lektionen.

     Sedan dess har jag tagit en lektion i veckan. Det har blivit 24 lektioner totalt. Ibland är det kul och jag har gjort läxan, ibland är det jobbigt och jag har inte pluggat på hela veckan, men jag fortsätter. Mitt mantra är: Även om jag inte lär mig något nytt så glömmer jag åtminstone inget.

     Förra månaden hade jag skrivläxa varje vecka. Jag skrev om mitt jobb, om en speciell dag, om en vän och summerade året. Nu har jag läsläxor.

     Jag är väldigt dålig på att memorera nya ord och ny grammatik. Jag har skaffat mig en mobilapp som heter Flashcards Deluxe, och tanken är att jag ska lägga in alla nya ord i den och sedan träna kontinuerligt, men det blir sällan av. Härom veckan höll jag en lektion i studieteknik för mina högutbildade sfi-elever som går kvällskurs, och jag noterade att de har samma problem. Det är roligt att samla material, men svårt att bearbeta och absorbera det. Diskussionen i slutet av lektionen återvände hela tiden till hur man kan exponeras för språket och att det är roligt att prata svenska på jobbet, lyssna på nyheter och gå på språkcafé. Jag gav olika tips för hur man kan lära in, men det kändes som om intresset var svalt. Det är det hos mig också. Yoshi återvänder hela tiden till uttryck som vi redan har jobbat med, och varje gång säger jag ”sumimasen, wasuremashita”, vilket betyder ursäkta, jag har glömt det.

     Mitt mål för vårterminen 2017 är att fortsätta med lektionerna, men ägna lite mer tid åt att lära in det jag lär mig. Mitt nya mantra ska bli: Även om det går långsamt så går jag framåt och lär mig. 

En tid att glömma eller en tid att repetera?

natsu (sommar)

Den här veckan startade kurserna i sfi igen. Några elever har gått i sommarskola under de fyra veckor övriga har haft semester, men majoriteten har haft ledigt. ”Vad har ni gjort för att träna svenska under semestern?” frågade jag första dagen. Många medgav att det inte hade blivit så mycket studerat som de hade föresatt sig, medan andra hade gått på språkcafé, låtsats att de var vilse och frågat främlingar efter vägen eller satt sig bredvid äldre människor på parkbänkar och inlett en konversation.

     Hur har det gått för mig då? Nu har jag haft uppehåll från japanskkursen i två månader, och det är ytterligare tre veckor till terminsstart. Först reste jag bort i tio dagar, och trots att jag packade ner massor material studerade jag inte en enda minut.

     Hemma från semestern jobbade jag på sommarskolan. Vi ägnade oss mycket åt repetition och åt att fördjupa det eleverna redan kunde, men jag försökte låta bli att trycka in för mycket ny kunskap med tanke på att det inte kommer någon ledighet förrän i december. I samband med att jag klev tillbaka in i en daglig rutin började jag också studera igen, men verkligen inte i samma takt som på universitetet.

     Tillsammans med min fantastiska kurskamrat Sonja har jag repeterat, konverserat,läst kanji och försökt begripa mig på lite ny grammatik. 1-2 gånger i veckan har vi setts på Skype, och så har vi chattat lite på japanska däremellan. När vanan väl är etablerad är det enbart kul att träffas och plugga.

     En gång i veckan har jag dessutom kostat på mig en privatlektion genom Verbal Planet, främst för att få möjlighet att träna konversation. Efter åtta tillfällen känner jag min lärare ganska bra, och genom att prata om väder, jobb, matlagning och fritid har mitt ordförråd vuxit en del. Jag har varit dålig på att memorera all ny information, men samma fraser kommer tillbaka och till sist sitter de utan att jag ens har behövt träna.

     Varje kväll ägnar jag minst en halvtimme åt att studera kanji. Jag använder en utmärkt app som heter Ja Sensei. Förutom att  den erbjuder ett supersmart system för inlärning av kanji är den en komplett kurs i japanska, och väldigt rolig att använda.

Jag hade ju som mål att göra klart hela kursboken innan terminen börjar i slutet av augusti för att ha ett litet försprång, men en bit in på sommaren modifierade jag målet till att enbart gälla glosinlärning. Till det finns det också en app, Genki Vocab, som innehåller boken Genkis samtliga glosor med möjlighet att träna och testa. Man får exempelmeningar till orden och kan välja om man vill testa från japanska till engelska eller tvärt om. Appen är perfekt när man har några minuter över eller i reklampauserna då man ser på TV. Efter hand fastnar fler och fler ord.

     Sedan allra första början, innan jag började studera seriöst, har jag använt en app som heter Mango Languages. Den finns för oändligt många språk, men nås bara genom ett bibliotek. Du registrerar dig med ditt lånekortsnummer på hemsidan, och sedan kan du ladda ner appen. Den är också jättekul. Man får lyssna på användbara fraser och spela in sig själv och jämföra uttalet, och så får man en förklaring till varför fraserna är uppbyggda som de är, och massor av information om olika kulturella företeelser. Nu när jag har kommit lite längre känner jag dock att den brister i att man inte alls lär sig kanji. Efter hand behöver man veta hur orden skrivs ”på riktigt”, inte bara med hiragana, inte minst eftersom många ord uttalas likadant. Trots detta öppnar jag fortfarande appen lite då och då, men jag slår upp orden och försöker lära mig vilka kanji de skrivs med.

     Det som fascinerar mig mest är att jag faktiskt har etablerat en rutin att studera en liten stund varje dag, och att jag inte känner något större motstånd. Tvärt om faktiskt!

Jag ger inte upp - jag har skaffat en privatlärare

Den första lektionen med min nya privatlärare har just avslutats, och jag känner mig uppfylld av ambition och språkglädje.

Efter en välbehövlig paus på cirka 2 veckor var det dags för den första träffen med min kurskamrat som jag studerade tillsammans med varje dag de sista två veckorna inför testet. För att inte glömma det vi jobbat så hårt för bestämde vi oss nämligen för att fortsätta träffas även efter testet och repetera tillsammans.

     Veckorna efter testet var jag ganska säker på att jag inte kände för att lära mig mer japanska, så det var tur att den första repetitionsträffen redan var inbokad. När den väl var över hade jag fått tillbaka motivationen igen, och därmed var det dags att hitta en privatlärare.

     I Sverige är detta med privatlärare inte så utbrett, men i andra länder är det ett självklart alternativ för såväl barn som har halkat efter som för vuxna som behöver förbättra sina språkkunskaper. Det innebär att det naturligtvis även är ett alternativ för lärare som har fått nog av stökiga klassrum eller för översättare som behöver dryga ut sin inkomst. Förr reste privatlärarna runt i staden och gav lektioner i elevens hem, men numera möjliggör tekniken att läraren och eleven befinner sig på varsin sida av jordklotet, vilket naturligtvis leder till ett större utbud av lärare. Hur många privatlärare i japanska finns det i Malmö?

     Nu kunde jag googla runt och hitta ett stort antal företag som erbjuder privatundervisning på distans. Jag fastnade för Verbal Planet. Genom att ange de lektionstider som intresserade mig fick jag fem förslag på lärare, och bestämde mig för Yoshi, som bor i Nederländerna och tidigare har drivit en språkskola i Japan. Jag skrev ett ganska långt och förvirrat meddelande till honom och förklarade min situation, och fick ett vänligt och betryggande mejl tillbaka.

     Idag var det dags för den första lektionen, som var prova-på och gratis. Precis som inför det muntliga slutprovet fann jag mig näst intill lamslagen av nervositet. Tänk om jag inte förstår någonting alls? Tänk om jag säger något pinsamt fel eller glömmer någon artighetsmarkör? Som vanligt i dessa situationer tvingade jag mig att tänka på mina elever.

     Jag brukar alltid uppmuntra eleverna att ta vara på alla tillfällen att prata svenska. Gå på språkcafé! Gå med i föreningar! Gå med i Invitationsdepartementet och gå hem till någon på middag! Gå med i I Malmö möts vi och få en svensk kontaktperson! Medan många gör detta utan uppmaning är andra lite mer avvaktande och vill vänta tills de kan bättre svenska. Jag förstår dem verkligen. Jag hade oerhört gärna velat vänta med japansk konversation tills jag kan mer. Men som språklärare vet jag att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna mer förrän jag börjar försöka, så därmed loggade jag in på Skype på utsatt tid och lyckades med Yoshis hjälp diskutera styrkan i koreansk mat, Malmös avsaknad av tonkatsu-restauranger och mina fritidsintressen och arbetstider. Sedan var tiden ute och lektionen slut. Jag bokade genast tre nya.

Hur är det möjligt att kunna skriva på ett främmande språk utan att kunna prata?

Ungefär två tredjedelar in i kursen insåg jag att det var dags att fokusera på allvar om det skulle gå. Läxorna blev alltmer betungande för varje vecka som gick. Samtalsämnena började bli, om än inte abstrakta, så lite mer fylliga och nyanserade. Varje vecka uppdagades att förra veckans grammatikmoment var en barnlek i jämförelse med denna veckas. Fika? Träna? Weekendresa? Knappast, jag måste plugga japanska. Att ens blogga om språkutvecklingen var ett slöseri med värdefull tid.

     De sista veckorna av kursen började inlämningsuppgifterna hopa sig. Tio tungvrickande meningar skulle läsas in och lämnas till bedömning. Ett reseminne skulle presenteras i grupp. En uppsats med titeln ”Mitt bästa minne” skulle lämnas in. Slutprovet närmade sig. Konversation, ordkunskap, läsning och kanji.

     Plötsligt insåg jag att jag hade pluggat på fel sätt hela kursen igenom. I början bildades ett antal studiegrupper med studenter som träffades några gånger i veckan för att konversera och plugga ihop. Jag trodde att jag behövde tiden till utantillinlärning och engagerade mig inte.

     Jag tog ut några semesterdagar och skrev uppsatsen, och fick VG. Men, hur svårt är det när man kan tänka i lugn och ro och vända och vrida på meningarna? Jag började inse att jag låg illa till angående muntlig produktion och interaktion, vilket var fullt naturligt eftersom jag endast tränat på lektionerna.

     När det var två veckor kvar bestämde jag mig för att jag måste hitta en studiegrupp, men det var lättare sagt än gjort. Många grupper var inte öppna för fler medlemmar. Jag annonserade på kursens Facebooksida och fick napp. Sedan satt jag i 1-2 timmar varje dag och pluggade tillsammans med en helt fantastisk kurskamrat från en helt annan grupp. Vi hade aldrig träffats på lektionerna och visste inget om varandra, men vi lyckades stötta, uppmuntra, hjälpa och lära varandra så mycket att vi båda blev godkända.

     Jag känner igen mig själv i många av de elever jag har haft på sfi. Hur är det möjligt att man kan skriva så bra men nästan inte säga något i den enklaste konversation? Har jag ibland frågat mig. Nu vet jag hur det är möjligt. Jag är likadan själv. Hur går jag vidare? Just nu överväger jag två alternativ: 

1) Inte läsa mer japanska 

2)skaffa en privatlärare vid sidan av universitetsstudierna. 

Fortsättning följer, kanske.

Jag vet inte, fredag är lite svårt...

Kulturell förståelse är nödvändig för en framgångsrik kommunikation. Hur perfekt din japanska grammatik än är så måste du även behärska de kulturella koderna. Om du inbjuder någon att dricka kaffe imorgon och personen svarar chotto (lite) så är det bra att veta att det är så man artigt och taktfullt avböjer en inbjudan när man pratar japanska.

I japanskan är en av de viktigaste företeelserna i språket attityduttryck. Vem du är i förhållande till den du talar med avgör hur du pratar, inte vem du är i största allmänhet. Beroende på i vilka sammanhang du talar med en och samma person talar du på olika sätt. Du kan till exempel markera vad du tycker om någon genom att på ett sofistikerat sätt använda olika böjningsformer av ett verb. Attityduttrycken kan delas in i 5 huvudområden:

1.       Keigo, japanskt hövlighetsspråk (honorific language)

Japanskan har ett av världens mest komplexa system för att uttrycka artighet och respekt, och att upphöja samtalspartnern samtidigt som man nedsänker sig själv har historiskt närmast betraktats som en konstform. Detta sker genom att man väljer speciella verbformer, och ofta specifika verb som skiljer sig från de man skulle ha använt i mer neutrala sammanhang.

2.       Artighetsnivåer

Vilken nivå av artighet du väljer beror på vilken bild av dig själv du vill förmedla, liksom vem personen du talar med är.

3.       Formellt språk

Genom att välja olika verbformer eller helt olika verb förmedlar du hur formell eller informell en situation är. Dessutom finns ett stort antal personliga pronomen att välja på i japanskan, jag kan uttryckas på många sätt, t.ex. watakushi som är mycket formellt, watashi som är neutralt och det första man lär sig, eller boku, som används av män i mycket informella sammanhang vänner emellan. Samma personer talar olika formellt med varandra i olika sammanhang. Två kollegor som är goda vänner på fritiden talar inte likadant på jobbet som på fritiden.

4.       Bikago, förskönande språk

Bikago är ett sätt att uttrycka sig sofistikerat och vältaligt. Ett vanligt sätt att göra detta är att tillföra ett o framför ett substantiv. Istället för att säga cha för te, säger man ocha.

5.       Uttrycka gillande och ogillande

Det finns många sätt i japanskan att uttrycka en positiv inställning till det man talar om, men tydligen ännu fler för att uttrycka en negativ inställning. Hur man gör detta beror på en mängd faktorer. Den gemensamma nämnaren tycks vara att det sker på ett elegant sätt genom att man väljer en viss verbform och alltså inte behöver tala klarspråk och säga rakt ut vad man tycker.

Hur vet man då vilka uttryck för attityd och artighet man ska välja? När det här språkbruket växte fram var de sociala rollerna tydliga på ett annat sätt än idag, men trots det finns det fortfarande ganska tydliga riktlinjer:

Sociala sammanhang – vem är närvarande? Vem pratar, och om vem?

Social ställning eller hierarki – Vem är äldst? Vem har arbetat längst tid på företaget? Vem är överordnad? Vilken position har du i familjen? Äldst? Yngst?

Vem gör en tjänst åt vem?

Hur väl känner du personen du pratar om och med?

Någt som står över alla andra faktorer är huruvida personen du talar med tillhör din grupp eller inte. Detta brukar refereras till som in-group/outgroup. Om du arbetar som sekreterare till chefen på ett företag och tar emot ett telefonsamtal från en klient och meddelar denna att chefen inte är tillgänglig, så använder du den högsta nivån av artighet i den del av ditt tal som riktar sig mot kunden för att upphöja denna, medan du väljer verb som nedsänker din chef. Du och din chef tillhör samma grupp och delar därmed samma hierarki. Kunden som ringer hör till en annan grupp, och måste därför upphöjas. Om du talar om din mamma med din lärare, så nedsänker du din mamma och upphöjer läraren. Om du talar om din lärare med en av dina kunder måste du nedsänka läraren, som då anses höra till din grupp.

Allt det här känns för en student i japanskas som hittills tagit 3 poäng väldigt exotiskt och ganska omständligt. Det kommer väl att visa sig längre fram om det är omöjligt att ta till sig keigo, och om det verkligen är så unikt för Japan. Har inte alla kulturer och språk sina specifika sätt att uttrycka artighet, medhåll, gillande och respekt? Och har inte svenskan och japanskan egentligen ganska mycket gemensamt? Vi skrattade när vi lärde oss att det vanliga och artiga sättet att avböja en inbjudan är att säga chotto… (lite), tills läraren, som är japan och bosatt i Sverige sedan länge, sa: ”Men vad säger ni om ni blir inbjudna till något och inte kan gå? Jo, ni säger Nja, jag vet inte. Fredag är lite svårt…”!

Facebook, kalender och TV på japanska

Igår hade jag min första tenta i japanska. Den bestod i att under max fem minuter läsa tio meningar skrivna med hiragana och katakana. På grund av min långsamma läshastighet var jag lite nervös, men enligt beskedet som kom omedelbart efter provet blev jag godkänd. Nästa vecka börjar vi med kanji.

Jag fortsätter med mitt japanska språkbad. Varje dag ser jag några avsnitt av serien Oshin, och har nu kommit till 63 av 297. Serien sändes varje förmiddag under några år på 80-talet och fick höga tittarsiffror. Vi får följa Oshin, som föddes 1900 i en fattig familj och skickas iväg för att arbeta redan som sjuåring, genom livet. Just nu är hon 18 år och håller på att utbilda sig till frisör. Det har blivit på modet med västerländska frisyrer, och Oshin visar sig ha stora talanger. Hon har just återförenats med Kayo, dottern i familjen hon tidigare arbetade för, efter att de skilts åt abrupt för två år sedan då Kayo rymde med Oshins stora kärlek. Jag har nog inte blivit så mycket bättre på japanska, men jag har lärt mig en del om japans historia, och det är härligt att frossa i japanska miljöer och vackra kimonos.

Förra veckan tog jag steget och ändrade mina språkinställningar på Facebook. Även om det egentligen är i tidigaste laget så går det ganska bra. Jag har påbörjat ett litet lexikon med vanliga termer. En rolig detalj är att alla namn som förekommer får ett san efter sig. Till exempel Helena Svensson san har kommenterat ditt inlägg (fast på japanska).

Jag har börjat sätta en liten lapp med dagens datum i fodralet på min telefon. På det viset ser jag datumet ganska många gånger varje dag, för datum på japanska är ganska krångligt. Jag har laddat ner en japansk kalender och klocka, som tyvärr inte verkar gå att synkronisera, till telefonen,  men det kanske är lika bra det om jag ska komma till mina möten på rätt dag.

För några veckor sedan lärde vi oss just hur man pratar om datum. ”Vilken dag har du födelsedag?” Frågade vi varandra, precis som mina elever gör i början av kursen. År är lätt, två tusen sexton plus -nen. Månader är också lätt, det är bara att ta den aktuella siffran och ordet för månad så är det klart. Tre-gatsu (san gatsu) är mars. Månadens dagar gav mig däremot en smärre chock. Den nionde heter kokonocka och den tjugotredje nijuusannichi. Nijuusannichi är två tio tre + nichi, dag. Men varför heter den nionde kokonocka? Och den femte tsuika?

Det beror på att ett ursprungligt, japansk räknesystem och ett kinesiskt system för länge sedan smälte samman. Förutom att månadens första tio dagar har ursprungliga japanska ord, så har dagarna 14, 20 och 24 ytterligare andra ord, som verkar vara en blandning av de två systemen. Jag önskar att vi hade fått öva lite mer på att prata om våra födelsedagar under den där lektionen.