Jag är egentligen inte så här dålig!!!

Shibuya crossing

Min första vecka i Tokyo har varit minst sagt förvirrande. Förutom en tyfon, jetlag, ordningsvakter som pressar in pendlare i tunnelbanevagnen precis som på TV och jordbävningsvarning mitt i natten så har jag börjat i skolan.

     Min start i den japanska språkskolan är antagligen väldigt lik en typisk SFI-start. Efter att ha gått upp två timmar tidigare för säkerhets skull, tillbringat en halvtimme med att hitta ut från stationsbyggnaden – och då hade jag valt att åka med två linjer för att slippa världens största station, Shinjuku, vilken jag hade varit vilse på halva söndagen – i desperation gått ut genom fel utgång, irrat runt i en halvtimme, fått hjälp av tre personer till sist hittat byggnaden. Det var dessutom 30 grader och 95 % luftfuktighet. 

     Jag klev genom dörren och in i ett trångt rum fullt av förvirrade elever och lärare som sprang hit och dit. Skorna skulle av och tofflorna på, men inte toalett-tofflorna utan de andra tofflorna. Jag fick ett omfångsrikt nivåtest med extremt liten text i handen, blev visad in ett trångt rum fullt av folk som gjorde test och så var det bara att sätta igång. Testet var jättesvårt och jag var ofokuserad och hade inte sovit någonting sedan ankomsten på grund av tyfonen under natten. Sedan fick jag sitta och vänta. Jag väntade och väntade och hade ingen aning om hur länge det skulle pågå. Jag var vansinnigt hungrig. Efter två timmar var det dags för en intervju. Testet hade gått dåligt, så jag skulle inte få börja på kapitel 16 som det var sagt. Det var en lättnad, men problemet var att jag placerades i en grupp som på onsdagen skulle ha test på hela första kursboken, samma bok som jag i juni blivit godkänd på genom Högskolan i Dalarna. Om jag inte klarade testet skulle jag få göra om flera kapitel i boken, informerade läraren på japanska. Så synd att jag råpluggat kapitel 15 istället för att repetera kapitel 1-12, tänkte jag, men jag kunde inte protestera eftersom det inte gick för sig att prata engelska ens första dagen, och eftersom all japanska var som bortblåst tog jag till den klassiska flyktstrategin, log och sa hai, iidesu ne! Ja, det blir bra! Sedan hade jag två minuter på mig att ta mig till min första lektion, där alla redan var igång med något.

Ingången till skolan

     Jag var jättestressad vid det här laget, och kunde inte säga ett ord på lektionen. Läraren undervisade med en sträng japansk stil, och alla i gruppen blev uppmärksammade på alla fel jag gjorde. Det var nära att jag ställde mig upp och skrek ”Jag är egentligen inte så här dålig!!!” men eftersom jag inte kunde någon som helst japanska just då och engelska var förbjudet gick det inte. Jag fattade inte vad de ville att jag skulle skriva på arbetsbladen. Jag hade inte lärt mig exakt samma uttryck som mina kurskamrater använde. Tisdagen var ungefär likadan, och under testet på onsdagen befann jag mig i upplösningstillstånd och planerade att kräva pengarna tillbaka. 

    På torsdagen visade det sig att jag klarat testet trots att jag gjort alla möjliga konstiga fel, och inte minst trots att de gjort alla möjliga konstiga fel. Exempelvis skulle man på en del av testet endast använda adverb i svaren, men det stod ingenstans. Även om meningen jag skrivit var grammatiskt korrekt räknades svaret som felaktigt för att jag valt en annan lösning. Helt vansinnigt.

     Det är pinsamt att tänka tillbaka på mitt beteende de första dagarna, samtidigt som det får mig att tänka på hur mycket dagsformen faktiskt inverkar på prestation och perception. Under yogaklasserna pratar läraren mycket om att man ska utgå från dagsformen. Det du kan göra på tisdagen är inte nödvändigtvis samma sak som du kan göra på onsdagen. Varför pratar vi inte mer om det i språkundervisningen? Vi tänker oss att vi kommer till en viss nivå, och sedan är vi där. Min stress uppkom av småsaker som att vara vilse på en tågstation och en tyfon, visserligen med vindbyar på 222 km/h, men som sagt. Jag vet att mina elever på SFI har mycket värre problem.
    Vad hade jag behövt för en bra start? Struktur och tydlighet framför allt, och möjligheten att ta det lite lugnt. Själv brukar jag vara ganska ivrig att få nya elever att komma igång och vara aktiva, men det är viktigt att ge ordentlig stöttning för det, och framför allt se till att de tydligt förstår vad jag förväntar mig. Jag hoppas innerligt men fruktlöst att det inte är alltför många av mina elever som har känt sig så här vid SFI-starten.  
     Avslutningsvis kan jag informera om att det gick bra idag, och nu känner jag att jag har landat och att jag har tre givande veckor framför mig. Nästa veckas inlägg blir positivt rakt igenom!

Skollunch

Från istiden till 2020 på 256 sidor under en månad

För 20 år sedan tillbringade jag större delen av min vakna tid med att lära mig saker. Jag studerade religionshistoria på universitetet och kunde läsa flera hundra sidor kurslitteratur och skriva en rapport på några dagar och en uppsats på några veckor. Numera läser jag naturligtvis pedagogisk forskning och försöker omsätta den i praktiken, men den här uppgiften som jag gav mig själv har väckt lusten att läsa som jag läste förr.

     Häromdagen läste jag ut en bok om japans historia. ”A Brief History of Japan. Samurai, Shougun and Zen: The Extraordinary Story of the Land of the Rising Sun”, av Jonathan Clements. Det är imponerande att författaren fått med så mycket på endast 256 sidor.

     Efter att kämpat mig igenom ett förord och ett kapitel om den paleolitiska tiden blev boken alltmer fängslande. Som framgår av bilden minskar antalet post-it-lappar efter hand, vilket kanske vittnar om en dalande ambitionsnivå, men även om att ju längre bak i historien händelser ligger, desto mer okända är de för mig.

Genom den här boken har jag fått lite ordning på när saker och ting hände, och jag förstått hur och när olika fenomen som teceremonin, traditionen att sitta vid låga bord på tatamimattor, buddismen och kabuki-teatern växte fram.  

Boken är skriven för att passa en person som inte kan speciellt mycket om Japans historia, och som inte är van att studera historia. Varje kapitel börjar med en dramatisering av en händelse, vilket fungerade för att fånga mitt intresse. Vid flera tillfällen googlade jag begrepp och personer och läste mer.

     Nu ser jag fram emot att se en del av platserna jag läst om. Förra gången jag besökte Japan hade jag obefintliga bakgrundskunskaper, och även om alla tempel och slott var otroligt tilltalande och spännande är jag säker på att det kommer att vara stor skillnad nu.

     Förutom att rekommendera boken vill jag även rekommendera de gigantiska post-it-lapparna som jag använde för att anteckna. En lapp för varje kapitel, som jag sedan klistrade in i boken. Nu skulle det vara lätt att ta ut lapparna och skriva en sammanfattning, men det kommer jag inte att göra eftersom ingen kräver det av mig.

     Tyvärr hann jag inte läsa den andra boken jag föresatt mig, vilket är synd då den handlar om japansk historia med utgångspunkt i religion och filosofi. Jag intalar mig att det är jobbet som är anledningen till att jag inte läser som förr.

Inte ens 10 procent av min personlighet

2005 flyttade jag till England för att arbeta som lärare. Varje fredag var det after work från klockan fyra, och första veckan minns jag att jag var i centrum för uppmärksamheten. Ny på skolan, och nyanländ från Sverige. Alla hade olika frågor till mig, och jag hade massor av frågor till dem. Det hade nog inte gått mer än en timme när det slog mig. Insikten var akut. Jag är bara 70 procent av min vanliga personlighet.

    Jag har ingen kontroll över vem jag framställer mig som genom att välja den ena frasen framför den andra. Det går lite för långsamt när jag berättar något. Jag förstår inte skämten. Jag har inga nyanser.

    Nu skriver jag mejl till min värdfamilj i Tokyo, och i de texterna finns det inte ett uns av min personlighet. Inte ens till 10 procent framgår det vem jag är som person. Jag radar upp artighetsfraser i skolboksformat och hoppas att jag inte gör för många grammatiska fel. Skulle det någon gång förekomma en nyans i det jag skriver så är det en ren händelse, och inget jag har kontroll över.

    Paret som jag ska bo hos under oktober månad verkar vara mycket snälla och vänliga. De skriver bekräftande och uppmuntrande mejl och berömmer min japanska. De vet inte att det tar tre timmar att läsa deras mejl och fyra att skriva ett svar. Så lång tid tar det, trots bristen på nyanser.

    När jag gick i mellanstadiet hade jag ett stort antal brevvänner på olika platser i världen. Jag minns hur det tog en hel söndag att skriva ett brev på engelska, och när det kom svar slogs det flitigt i lexikonet. Jag försöker att följa samma princip nu när jag skriver på japanska. Visst är det frestande att kopiera texten och klistra in i Google Translate, men om jag gör det kommer jag aldrig att höja mig över 10 procent av min personlighet, för att inte tala om alla fel som uppkommer.

    Det finns inga genvägar till att behärska ett språk. Däremot går det att snabba på processen genom att använda språket och utsätta sig för det i högre utsträckning. Efter tre år med engelskan som mitt huvudsakliga språk i tal och skrift minns jag att jag tänkte att jag började känna mig som mig själv fullt ut igen.

    I onsdags fick jag iväg mitt svar på värdfamiljens senaste mejl. Jag fick också en vänförfrågan på Facebook från frun i huset, och ett meddelande i stil med: Tack för ditt mejl. Vi skriver ett svar om en vecka, och du behöver inte skynda dig att svara. Gör ditt bästa på jobbet!

頑張ります！

Idag har jag gjort koromogae

衣替え. Idag har jag lärt mig ett ord som var så intressant att jag måste skriva om det.  

     På söndagar klockan 11 konverserar jag alltid med min japanska väninna på Skype. Innan vi började idag försökte jag hinna med att bära ner mina vinterskor till källarförrådet och leta upp mina vår- och sommarskor. Jag la också undan mina ylletröjor och tog fram svalare plagg som legat nerpackade sedan hösten. Det visade sig att min kompis ägnat hela dagen idag åt samma sak. (Klockan var ju 18 hos henne.) Hon frågade nämligen: ”Hur säger man 衣替え (ころもがえ, koromogae) på svenska?” Jag hade ingen aning, så jag vände mig till mitt favoritlexikon Jisho.org som gav följande förklaring: ”seasonal change of clothing; changing (one's) dress for the season​”.

     Det visade sig att koromogae i det närmaste är en ritual i japan. Egentligen ska det ske 1 juni, efter regnperioden, vilket också är den dag då skolor byter från vinteruniform till sommaruniform, kontorsarbetarna från långärmad skjorta till kortärmad och kimonobärarna från tunga sidenkimonos i flera lager till en lättare bomullskimono, men kan i modern tid anpassas efter väder. Koromogae innebär också att man lämnar vinterkläder på tvätt och putsar skor som ska sättas undan, ett moment som jag ofta hoppar över när jag gör koromogae.

     Traditionen kan härledas till Heian-perioden (794–1185). Under Edo-perioden (1603–1868) ändrades reglerna och man gjorde koromogae fyra gånger om året, för att ändras tillbaka till två gånger under Meiji-perioden (1868 – 1912).

     Ordet kommer från 衣,ころkoro  som betyder plagg, kläder, och 替,もがえ mogae, som betyder ersätta, byta.

Ordet koromogae är ett typiskt exempel på hur svårt det är att lära sig japanska. Kläder heter 着物、きもの、kimono (japanska kläder) eller 服、ふく、fuku (västerländska kläder) och byta, växla heter 変化する、へんかする、henkasuru.

     Om jag skulle ha initierat samtalsämnet hade jag försökt slå ihop de orden, och därmed antagligen varit omöjlig att förstå. Samtidigt är det komplicerade lockande. Varje liten detalj i vardagen, som att byta ut vinterkläderna mot sommarkläderna, kan betraktas som en konstform, och det gestaltas framför allt i språket. Det ger nya perspektiv.

Här kan du läsa mer om koromogae.

Från ett sammanhang till ett annat

Mina elever säger ofta att de förstår mig till nästan hundra procent. Däremot tar det ofta stopp så snart de hamnar i ett autentiskt sammanhang utanför klassrummet. Någon som börjat småprata på bussen, en granne som knackar på för att fråga om något eller arbetskamraterna på den nya praktikplatsen eller jobbet.

     I snart ett halvår har jag konverserat på japanska digitalt. Självklart inte utan ansträngning, men jag har ändå tyckt mig ha nått en viss nivå där jag utifrån i huvudsak varierande strategier med visst flyt kan kommunicera om aktuella händelser, erfarenheter och åsikter, till viss del sammanhängande och med viss språklig variation. Kanske känner du igen formuleringarna, som är hämtade från kunskapskraven för SFI kurs D, betyg E.

     I helgen blev det tydligt för mig att jag endast kan det framför datorn i mitt hem. Jag fick möjlighet att gå på en ”blind date” med japanska som är bosatt i min närhet. Direkt när jag klev in på det avtalade caféet och sa hej förstod jag att detta var något helt annat. Förutom att hon talade ganska lågt (På datorn finns ju en volymknapp!) och att alla stojande och stimmande människor i lokalen ytterligare bidrog till att jag fick koncentrera mig till det yttersta talade hon snabbt. Det värsta av allt, som jag dessutom inte alls var beredd på, var känslan av att alla på caféet tystnade, vände sig om och stirrade på mig när jag pratade japanska. Även om iakttagelsen i någon mån kan ha varit korrekt förekom den självklart främst i mitt huvud. Det slog mig att, förutom i Japan där jag beställde kaffe och frågade var toaletten fanns på knagglig turistjapanska, har jag aldrig tidigare talat japanska på en offentlig plats.

     Min nyfunna väninna var väldigt trevlig och hjälpsam och försökte verkligen få mig att känna mig bekväm, men tyvärr tog engelskan över en bit in i konversationen. Mina uppnådda kunskapskrav gäller alltså i en kontext men inte i en annan, och mitt mål nu är naturligtvis att behärska även den här typen av situationer, förhoppningsvis genom att fortsätta prata japanska på caféer.

Bilden är tagen på ett café i Tokyo 2015

Kan vi prestera utan press?

När man studerar på egen hand behöver man inte göra något alls om man inte vill, och i mitt fall brukar det bli så. När man studerar med en privatlärare är man en kund och blir mött med förståelse när man inte har gjort något mellan lektionerna. Jag hade till och med en period när jag låtsades föra anteckningar under de inte helt billiga lektionerna. När man studerar på Folkuniversitetet är det pinsamt att inte ha gjort något, men det får inga direkta konsekvenser, förutom att man även i det här fallet slösar pengar på ingenting. När man studerar på högskolan däremot blir man underkänd på kursen och dessutom utskämd om man inte gör det man ska, och gör det bra dessutom.

     Just nu undrar jag varför jag återigen sitter i timmar och försöker skriva alla kanji med exakt rätt proportioner, och när jag inte gör det springer omkring i affärer och letar efter den perfekta pennan, den som är tunn nog för att få plats med tecknen på de minimala raderna. Svaret är att jag gör det eftersom jag aldrig skulle klara att lära mig ordentlig japanska utan Högskolan i Dalarna, hur fantastiska läraren på Folkuniversitetet och privatläraren Yoshi än är.

     När man studerar på SFI är det ibland lite som att studera på egen hand. Eleverna i klassrummet har påbörjat kursen vid olika tidpunkt, och de slutar när de är klara. En ny elev på min kurs blir bordsgranne med en elev som läst ett år på kursen och ska göra test nästa månad. Det finns självklart fördelar med detta, som att den som är ambitiös ska kunna avsluta sfi-kurserna snabbt och den som är långsam ska få den tid som behövs. Har man inte gått i skolan i hemlandet är det jättebra att man får tid på sig och att man får hjälp med studieteknik. 

     Däremot har jag länge funderat på de unga, välutbildade och etablerade elever som jag möter i kvällskurserna. Alla som folkbokför sig i Sverige och inte har danska eller norska som modersmål har rätt till undervisning i svenska för invandrare, SFI, även den som är gästforskare på ett svenskt universitet i ett år, är utbytesstudent på ett internationellt program eller ska arbeta på företagets svenska kontor i två år. Dessa personer har naturligtvis ett fullspäckat program, och SFI-kursen kanske inte har högsta prioritet. Det kan jag mycket väl förstå, och jag är fullständigt övertygad om att det inte blir bättre av att det saknas tydliga krav, som att man måste lämna in en uppsats en viss dag, hålla en muntlig redovisning och delta i 80 % av lektionerna.

     Min japanskkurs har väldigt tydliga ramar. Jag måste logga in på lärplattformen varje dag.  Det finns en förteckning över de inlämningsuppgifter som ska göras under veckan och vilka glosor som ska läras in. Det finns en mapp med övningar och, om jag öppnar en annan mapp ser jag vilka uppgifter jag är bedömd och godkänd på. Jag kan se lärarens kommentarer och vad jag behöver träna mer på, och om jag måste göra om en uppgift finns det en mapp för det också.

     Allt är organiserat. Jag behöver inte ägna min tid åt att skapa strukturen. Det innebär för min del att det alltid är lätt att sätta igång. Det finns dock en baksida, och det är naturligtvis att det gäller att hänga med. När jag hade influensa och inte kunde studera på en vecka halkade jag efter, och vissa dagar är mitt jobb krävande. Då är det svårt att gå hem till skrivbordet. Bäst fungerar strukturen för de dagar då jag allmänt inte orkar eller har lust. Om jag bara kan tvinga mig att beta av någon uppgift eller göra ett övningsblad så brukar jag komma igång. I det läget hade jag inte gjort något om jag inte hade varit tvungen.

     Skulle jag orka studera så här i två år i sträck? Nej. Jag studerade vårterminen 2016, och nu fortsätter jag vårterminen 2018. Efter den här kursen finns det ingen fortsättning på halvfart och distans, och det känns just nu som en lättnad.

     Finns det en möjlighet att organisera en SFI-kurs på kvällstid på ett liknande sätt? Förhoppningsvis! Nästa vecka påbörjar vi ett försök.

Äntligen lite flyt

Den senaste månaden har medfört betydande framsteg. Plötsligt pratar jag om helgen och jobbet och min familj utan att anstränga mig till bristningsgränsen. Plötsligt börjar jag känna igen kanji och höra vad de säger i de japanska dramaserierna på Youtube.

     Förklaringen till detta är att jag fått japanska vänner. Jag registrerade mig på Italki, och där hittade jag flera japaner som studerar svenska med intresse för ett språkutbyte. Efter några försiktiga inledande meddelanden har jag under den senaste månaden dagligen skickat och läst meddelanden på japanska, och två gånger i veckan haft konversationer på Skype.

     När mobilen plingar till finns det sällan tid att noggrant granska meddelandet och fila på svaret med hjälp av lexikon och grammatikbok, utan medan tevattnet kokar upp på halv tio-pausen är det bara att skriva och hoppas att de grammatiska felen inte blir så allvarliga att de stör förståelsen.

     Ofta skjuter vi upp språkutvecklande aktiviteter. Vi väntar på att ha mer tid, vara mindre trötta, mindre hungriga eller mer koncentrerade. Risken är stor att det därför inte blir av.

     Det vi bör göra är just att ständigt ta varje snabb möjlighet att använda språket. Har jag tre minuter på mig att svara på ett meddelande? Då blir det bara ett kort svar.

Att få en ny vän som man tycker om och vill lära känna men ännu bara kan samtala med på väldigt enkel nivå är en suverän motivation. Det är så mycket vi vill prata om, men just nu blir det inte särskilt nyanserat då samtalsämnena är begränsade till det mest vardagliga. 
     Det visade sig att vi hade sett samma film. Samtalet om den löd ungefär så här:

Jag: ”Den var mycket bra.”

Min japanska vän: ”Jag tyckte mycket om den.” Sedan följde några meningar som jag inte riktigt förstod.

Jag: ”Den var intressant.”

Enda sättet att komma till de djupare diskussionerna är emellertid via den här typen av samtal, och ju intensivare desto snabbare kommer vi dit. Både på japanska och svenska.