När man studerar
på egen hand behöver man inte göra något alls om man inte vill, och i mitt fall
brukar det bli så. När man studerar med en privatlärare är man en kund och blir
mött med förståelse när man inte har gjort något mellan lektionerna. Jag hade
till och med en period när jag låtsades föra anteckningar under de inte helt billiga
lektionerna. När man studerar på Folkuniversitetet är det pinsamt att inte ha
gjort något, men det får inga direkta konsekvenser, förutom att man även i det
här fallet slösar pengar på ingenting. När man studerar på högskolan däremot
blir man underkänd på kursen och dessutom utskämd om man inte gör det man ska,
och gör det bra dessutom.
Just nu undrar
jag varför jag återigen sitter i timmar och försöker skriva alla kanji med
exakt rätt proportioner, och när jag inte gör det springer omkring i affärer
och letar efter den perfekta pennan, den som är tunn nog för att få plats med
tecknen på de minimala raderna. Svaret är att jag gör det eftersom jag aldrig
skulle klara att lära mig ordentlig japanska utan Högskolan i Dalarna, hur fantastiska
läraren på Folkuniversitetet och privatläraren Yoshi än är.
När man studerar
på SFI är det ibland lite som att studera på egen hand. Eleverna i klassrummet
har påbörjat kursen vid olika tidpunkt, och de slutar när de är klara. En ny
elev på min kurs blir bordsgranne med en elev som läst ett år på kursen och ska
göra test nästa månad. Det finns självklart fördelar med detta, som att den som
är ambitiös ska kunna avsluta sfi-kurserna snabbt och den som är långsam ska få
den tid som behövs. Har man inte gått i skolan i hemlandet är det jättebra att
man får tid på sig och att man får hjälp med studieteknik.
Däremot har jag
länge funderat på de unga, välutbildade och etablerade elever som jag möter i kvällskurserna.
Alla som folkbokför sig i Sverige och inte har danska eller norska som
modersmål har rätt till undervisning i svenska för invandrare, SFI, även den som är gästforskare på ett svenskt universitet i ett år, är utbytesstudent på
ett internationellt program eller ska arbeta på företagets svenska kontor i två
år. Dessa personer har naturligtvis ett fullspäckat program, och SFI-kursen
kanske inte har högsta prioritet. Det kan jag mycket väl förstå, och jag är fullständigt
övertygad om att det inte blir bättre av att det saknas tydliga krav, som att
man måste lämna in en uppsats en viss dag, hålla en muntlig redovisning och delta
i 80 % av lektionerna.
Min japanskkurs
har väldigt tydliga ramar. Jag måste logga in på lärplattformen varje dag. Det finns en förteckning över de
inlämningsuppgifter som ska göras under veckan och vilka glosor som ska läras in. Det finns en mapp med övningar och, om jag öppnar
en annan mapp ser jag vilka uppgifter jag är bedömd och godkänd på. Jag kan se
lärarens kommentarer och vad jag behöver träna mer på, och om jag måste göra om
en uppgift finns det en mapp för det också.
Allt är
organiserat. Jag behöver inte ägna min tid åt att skapa strukturen. Det innebär
för min del att det alltid är lätt att sätta igång. Det finns dock en baksida,
och det är naturligtvis att det gäller att hänga med. När jag hade influensa
och inte kunde studera på en vecka halkade jag efter, och vissa dagar är mitt
jobb krävande. Då är det svårt att gå hem till skrivbordet. Bäst fungerar
strukturen för de dagar då jag allmänt inte orkar eller har lust. Om jag bara
kan tvinga mig att beta av någon uppgift eller göra ett övningsblad så brukar
jag komma igång. I det läget hade jag inte gjort något om jag inte hade varit
tvungen.
Skulle jag orka
studera så här i två år i sträck? Nej. Jag studerade vårterminen 2016, och nu fortsätter
jag vårterminen 2018. Efter den här kursen finns det ingen fortsättning på halvfart
och distans, och det känns just nu som en lättnad.
Finns det en möjlighet
att organisera en SFI-kurs på kvällstid på ett liknande sätt? Förhoppningsvis! Nästa
vecka påbörjar vi ett försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar