Jag är egentligen inte så här dålig!!!

Shibuya crossing

Min första vecka i Tokyo har varit minst sagt förvirrande. Förutom en tyfon, jetlag, ordningsvakter som pressar in pendlare i tunnelbanevagnen precis som på TV och jordbävningsvarning mitt i natten så har jag börjat i skolan.

     Min start i den japanska språkskolan är antagligen väldigt lik en typisk SFI-start. Efter att ha gått upp två timmar tidigare för säkerhets skull, tillbringat en halvtimme med att hitta ut från stationsbyggnaden – och då hade jag valt att åka med två linjer för att slippa världens största station, Shinjuku, vilken jag hade varit vilse på halva söndagen – i desperation gått ut genom fel utgång, irrat runt i en halvtimme, fått hjälp av tre personer till sist hittat byggnaden. Det var dessutom 30 grader och 95 % luftfuktighet. 

     Jag klev genom dörren och in i ett trångt rum fullt av förvirrade elever och lärare som sprang hit och dit. Skorna skulle av och tofflorna på, men inte toalett-tofflorna utan de andra tofflorna. Jag fick ett omfångsrikt nivåtest med extremt liten text i handen, blev visad in ett trångt rum fullt av folk som gjorde test och så var det bara att sätta igång. Testet var jättesvårt och jag var ofokuserad och hade inte sovit någonting sedan ankomsten på grund av tyfonen under natten. Sedan fick jag sitta och vänta. Jag väntade och väntade och hade ingen aning om hur länge det skulle pågå. Jag var vansinnigt hungrig. Efter två timmar var det dags för en intervju. Testet hade gått dåligt, så jag skulle inte få börja på kapitel 16 som det var sagt. Det var en lättnad, men problemet var att jag placerades i en grupp som på onsdagen skulle ha test på hela första kursboken, samma bok som jag i juni blivit godkänd på genom Högskolan i Dalarna. Om jag inte klarade testet skulle jag få göra om flera kapitel i boken, informerade läraren på japanska. Så synd att jag råpluggat kapitel 15 istället för att repetera kapitel 1-12, tänkte jag, men jag kunde inte protestera eftersom det inte gick för sig att prata engelska ens första dagen, och eftersom all japanska var som bortblåst tog jag till den klassiska flyktstrategin, log och sa hai, iidesu ne! Ja, det blir bra! Sedan hade jag två minuter på mig att ta mig till min första lektion, där alla redan var igång med något.

Ingången till skolan

     Jag var jättestressad vid det här laget, och kunde inte säga ett ord på lektionen. Läraren undervisade med en sträng japansk stil, och alla i gruppen blev uppmärksammade på alla fel jag gjorde. Det var nära att jag ställde mig upp och skrek ”Jag är egentligen inte så här dålig!!!” men eftersom jag inte kunde någon som helst japanska just då och engelska var förbjudet gick det inte. Jag fattade inte vad de ville att jag skulle skriva på arbetsbladen. Jag hade inte lärt mig exakt samma uttryck som mina kurskamrater använde. Tisdagen var ungefär likadan, och under testet på onsdagen befann jag mig i upplösningstillstånd och planerade att kräva pengarna tillbaka. 

    På torsdagen visade det sig att jag klarat testet trots att jag gjort alla möjliga konstiga fel, och inte minst trots att de gjort alla möjliga konstiga fel. Exempelvis skulle man på en del av testet endast använda adverb i svaren, men det stod ingenstans. Även om meningen jag skrivit var grammatiskt korrekt räknades svaret som felaktigt för att jag valt en annan lösning. Helt vansinnigt.

     Det är pinsamt att tänka tillbaka på mitt beteende de första dagarna, samtidigt som det får mig att tänka på hur mycket dagsformen faktiskt inverkar på prestation och perception. Under yogaklasserna pratar läraren mycket om att man ska utgå från dagsformen. Det du kan göra på tisdagen är inte nödvändigtvis samma sak som du kan göra på onsdagen. Varför pratar vi inte mer om det i språkundervisningen? Vi tänker oss att vi kommer till en viss nivå, och sedan är vi där. Min stress uppkom av småsaker som att vara vilse på en tågstation och en tyfon, visserligen med vindbyar på 222 km/h, men som sagt. Jag vet att mina elever på SFI har mycket värre problem.
    Vad hade jag behövt för en bra start? Struktur och tydlighet framför allt, och möjligheten att ta det lite lugnt. Själv brukar jag vara ganska ivrig att få nya elever att komma igång och vara aktiva, men det är viktigt att ge ordentlig stöttning för det, och framför allt se till att de tydligt förstår vad jag förväntar mig. Jag hoppas innerligt men fruktlöst att det inte är alltför många av mina elever som har känt sig så här vid SFI-starten.  
     Avslutningsvis kan jag informera om att det gick bra idag, och nu känner jag att jag har landat och att jag har tre givande veckor framför mig. Nästa veckas inlägg blir positivt rakt igenom!

Skollunch