Äntligen lite flyt

Den senaste månaden har medfört betydande framsteg. Plötsligt pratar jag om helgen och jobbet och min familj utan att anstränga mig till bristningsgränsen. Plötsligt börjar jag känna igen kanji och höra vad de säger i de japanska dramaserierna på Youtube.

     Förklaringen till detta är att jag fått japanska vänner. Jag registrerade mig på Italki, och där hittade jag flera japaner som studerar svenska med intresse för ett språkutbyte. Efter några försiktiga inledande meddelanden har jag under den senaste månaden dagligen skickat och läst meddelanden på japanska, och två gånger i veckan haft konversationer på Skype.

     När mobilen plingar till finns det sällan tid att noggrant granska meddelandet och fila på svaret med hjälp av lexikon och grammatikbok, utan medan tevattnet kokar upp på halv tio-pausen är det bara att skriva och hoppas att de grammatiska felen inte blir så allvarliga att de stör förståelsen.

     Ofta skjuter vi upp språkutvecklande aktiviteter. Vi väntar på att ha mer tid, vara mindre trötta, mindre hungriga eller mer koncentrerade. Risken är stor att det därför inte blir av.

     Det vi bör göra är just att ständigt ta varje snabb möjlighet att använda språket. Har jag tre minuter på mig att svara på ett meddelande? Då blir det bara ett kort svar.

Att få en ny vän som man tycker om och vill lära känna men ännu bara kan samtala med på väldigt enkel nivå är en suverän motivation. Det är så mycket vi vill prata om, men just nu blir det inte särskilt nyanserat då samtalsämnena är begränsade till det mest vardagliga. 
     Det visade sig att vi hade sett samma film. Samtalet om den löd ungefär så här:

Jag: ”Den var mycket bra.”

Min japanska vän: ”Jag tyckte mycket om den.” Sedan följde några meningar som jag inte riktigt förstod.

Jag: ”Den var intressant.”

Enda sättet att komma till de djupare diskussionerna är emellertid via den här typen av samtal, och ju intensivare desto snabbare kommer vi dit. Både på japanska och svenska.