Från ett sammanhang till ett annat

Mina elever säger ofta att de förstår mig till nästan hundra procent. Däremot tar det ofta stopp så snart de hamnar i ett autentiskt sammanhang utanför klassrummet. Någon som börjat småprata på bussen, en granne som knackar på för att fråga om något eller arbetskamraterna på den nya praktikplatsen eller jobbet.

     I snart ett halvår har jag konverserat på japanska digitalt. Självklart inte utan ansträngning, men jag har ändå tyckt mig ha nått en viss nivå där jag utifrån i huvudsak varierande strategier med visst flyt kan kommunicera om aktuella händelser, erfarenheter och åsikter, till viss del sammanhängande och med viss språklig variation. Kanske känner du igen formuleringarna, som är hämtade från kunskapskraven för SFI kurs D, betyg E.

     I helgen blev det tydligt för mig att jag endast kan det framför datorn i mitt hem. Jag fick möjlighet att gå på en ”blind date” med japanska som är bosatt i min närhet. Direkt när jag klev in på det avtalade caféet och sa hej förstod jag att detta var något helt annat. Förutom att hon talade ganska lågt (På datorn finns ju en volymknapp!) och att alla stojande och stimmande människor i lokalen ytterligare bidrog till att jag fick koncentrera mig till det yttersta talade hon snabbt. Det värsta av allt, som jag dessutom inte alls var beredd på, var känslan av att alla på caféet tystnade, vände sig om och stirrade på mig när jag pratade japanska. Även om iakttagelsen i någon mån kan ha varit korrekt förekom den självklart främst i mitt huvud. Det slog mig att, förutom i Japan där jag beställde kaffe och frågade var toaletten fanns på knagglig turistjapanska, har jag aldrig tidigare talat japanska på en offentlig plats.

     Min nyfunna väninna var väldigt trevlig och hjälpsam och försökte verkligen få mig att känna mig bekväm, men tyvärr tog engelskan över en bit in i konversationen. Mina uppnådda kunskapskrav gäller alltså i en kontext men inte i en annan, och mitt mål nu är naturligtvis att behärska även den här typen av situationer, förhoppningsvis genom att fortsätta prata japanska på caféer.

Bilden är tagen på ett café i Tokyo 2015

Kan vi prestera utan press?

När man studerar på egen hand behöver man inte göra något alls om man inte vill, och i mitt fall brukar det bli så. När man studerar med en privatlärare är man en kund och blir mött med förståelse när man inte har gjort något mellan lektionerna. Jag hade till och med en period när jag låtsades föra anteckningar under de inte helt billiga lektionerna. När man studerar på Folkuniversitetet är det pinsamt att inte ha gjort något, men det får inga direkta konsekvenser, förutom att man även i det här fallet slösar pengar på ingenting. När man studerar på högskolan däremot blir man underkänd på kursen och dessutom utskämd om man inte gör det man ska, och gör det bra dessutom.

     Just nu undrar jag varför jag återigen sitter i timmar och försöker skriva alla kanji med exakt rätt proportioner, och när jag inte gör det springer omkring i affärer och letar efter den perfekta pennan, den som är tunn nog för att få plats med tecknen på de minimala raderna. Svaret är att jag gör det eftersom jag aldrig skulle klara att lära mig ordentlig japanska utan Högskolan i Dalarna, hur fantastiska läraren på Folkuniversitetet och privatläraren Yoshi än är.

     När man studerar på SFI är det ibland lite som att studera på egen hand. Eleverna i klassrummet har påbörjat kursen vid olika tidpunkt, och de slutar när de är klara. En ny elev på min kurs blir bordsgranne med en elev som läst ett år på kursen och ska göra test nästa månad. Det finns självklart fördelar med detta, som att den som är ambitiös ska kunna avsluta sfi-kurserna snabbt och den som är långsam ska få den tid som behövs. Har man inte gått i skolan i hemlandet är det jättebra att man får tid på sig och att man får hjälp med studieteknik. 

     Däremot har jag länge funderat på de unga, välutbildade och etablerade elever som jag möter i kvällskurserna. Alla som folkbokför sig i Sverige och inte har danska eller norska som modersmål har rätt till undervisning i svenska för invandrare, SFI, även den som är gästforskare på ett svenskt universitet i ett år, är utbytesstudent på ett internationellt program eller ska arbeta på företagets svenska kontor i två år. Dessa personer har naturligtvis ett fullspäckat program, och SFI-kursen kanske inte har högsta prioritet. Det kan jag mycket väl förstå, och jag är fullständigt övertygad om att det inte blir bättre av att det saknas tydliga krav, som att man måste lämna in en uppsats en viss dag, hålla en muntlig redovisning och delta i 80 % av lektionerna.

     Min japanskkurs har väldigt tydliga ramar. Jag måste logga in på lärplattformen varje dag.  Det finns en förteckning över de inlämningsuppgifter som ska göras under veckan och vilka glosor som ska läras in. Det finns en mapp med övningar och, om jag öppnar en annan mapp ser jag vilka uppgifter jag är bedömd och godkänd på. Jag kan se lärarens kommentarer och vad jag behöver träna mer på, och om jag måste göra om en uppgift finns det en mapp för det också.

     Allt är organiserat. Jag behöver inte ägna min tid åt att skapa strukturen. Det innebär för min del att det alltid är lätt att sätta igång. Det finns dock en baksida, och det är naturligtvis att det gäller att hänga med. När jag hade influensa och inte kunde studera på en vecka halkade jag efter, och vissa dagar är mitt jobb krävande. Då är det svårt att gå hem till skrivbordet. Bäst fungerar strukturen för de dagar då jag allmänt inte orkar eller har lust. Om jag bara kan tvinga mig att beta av någon uppgift eller göra ett övningsblad så brukar jag komma igång. I det läget hade jag inte gjort något om jag inte hade varit tvungen.

     Skulle jag orka studera så här i två år i sträck? Nej. Jag studerade vårterminen 2016, och nu fortsätter jag vårterminen 2018. Efter den här kursen finns det ingen fortsättning på halvfart och distans, och det känns just nu som en lättnad.

     Finns det en möjlighet att organisera en SFI-kurs på kvällstid på ett liknande sätt? Förhoppningsvis! Nästa vecka påbörjar vi ett försök.

Äntligen lite flyt

Den senaste månaden har medfört betydande framsteg. Plötsligt pratar jag om helgen och jobbet och min familj utan att anstränga mig till bristningsgränsen. Plötsligt börjar jag känna igen kanji och höra vad de säger i de japanska dramaserierna på Youtube.

     Förklaringen till detta är att jag fått japanska vänner. Jag registrerade mig på Italki, och där hittade jag flera japaner som studerar svenska med intresse för ett språkutbyte. Efter några försiktiga inledande meddelanden har jag under den senaste månaden dagligen skickat och läst meddelanden på japanska, och två gånger i veckan haft konversationer på Skype.

     När mobilen plingar till finns det sällan tid att noggrant granska meddelandet och fila på svaret med hjälp av lexikon och grammatikbok, utan medan tevattnet kokar upp på halv tio-pausen är det bara att skriva och hoppas att de grammatiska felen inte blir så allvarliga att de stör förståelsen.

     Ofta skjuter vi upp språkutvecklande aktiviteter. Vi väntar på att ha mer tid, vara mindre trötta, mindre hungriga eller mer koncentrerade. Risken är stor att det därför inte blir av.

     Det vi bör göra är just att ständigt ta varje snabb möjlighet att använda språket. Har jag tre minuter på mig att svara på ett meddelande? Då blir det bara ett kort svar.

Att få en ny vän som man tycker om och vill lära känna men ännu bara kan samtala med på väldigt enkel nivå är en suverän motivation. Det är så mycket vi vill prata om, men just nu blir det inte särskilt nyanserat då samtalsämnena är begränsade till det mest vardagliga. 
     Det visade sig att vi hade sett samma film. Samtalet om den löd ungefär så här:

Jag: ”Den var mycket bra.”

Min japanska vän: ”Jag tyckte mycket om den.” Sedan följde några meningar som jag inte riktigt förstod.

Jag: ”Den var intressant.”

Enda sättet att komma till de djupare diskussionerna är emellertid via den här typen av samtal, och ju intensivare desto snabbare kommer vi dit. Både på japanska och svenska. 

För lätt, lagom svårt eller för svårt?

Efter en lång period av först mycket låg motivation och sedan inga studier alls är jag igång igen. Under våren tog det emot allt mer, och jag fann ofta att jag under skypelektionerna med min privatlärare Yoshi låtsades föra anteckningar, men i själva verket orkade jag inte ens använda hiragana. Stavelserna började blekna bort. De kanji jag kämpat med i mer än ett år försvann. Inför varje lektion bestämde jag mig för att säga ifrån att den skulle bli den sista, för att sedan tänka ”okej då, en till”. När jag skulle resa bort i juli och Yoshi i augusti såg jag en öppning. ”Vi hörs i september”, sa jag, men tänkte i mitt stilla sinne att det gör vi inte alls.

I mitten av september kom mejlet mejl från Yoshi, skrivet på japanska. Jag fick kämpa en del för att översätta det, men på något sätt väcktes förälskelsen till liv igen. Plötsligt hade jag svarat att det skulle bli så roligt, ses vi 20 september?

De senaste tre veckorna har jag noggrant antecknat alla nya ord och grammatiska mönster som framkommit i konversationen med Yoshi. Sedan har jag slagit upp och dubbelkollat och renskrivit i en fin skrivbok och till och med lagt in orden i min app ”Flashcards” och tränat när jag har haft några minuter över.

Inte nog med det, av bara farten anmälde jag mig till japanska på Folkuniversitetet också. Det var med stor spänning jag gick till den första lektionen. Jag hade repeterat min presentation och tittat lite i Genki-boken. Jag hade anmält mig till nivå A1 del 4. Det visade sig att vi är tre studenter i gruppen och att vi är på kapitel 5. Jag blev lite besviken eftersom jag gjort till kapitel 9, men tänkte att jag behöver repetera. Nu efter tre tillfällen har vi fortfarande inte lämnat kapitel 5, och eftersom kursen består av 8 träffar inser jag att vi max kommer att klara av kapitel 6.

Nu skulle man ju kunna tro att jag glänser med mina kunskaper, men det gör jag inte. Till andra lektionen hade vi 3 (3!) kanji i läxa. Jag blev ombedd att gå fram och skriva 元気”genki” som betyder energisk, men jag hade inte ens tittat i boken och skrev天気 ”tenki” som betyder väder. Till tredje tillfället var det ungefär samma sak, och det här får mig att tänka på en bild av en cirkel med ett rött fält ytterst, ett gult fält innanför det röda och i centrum ett grönt fält. Det gröna är bekvämlighetszonen där man kan allt och inte blir utmanad, det gula är den nära utvecklingszonen där man har lämnat bekvämlighetszonen och lär sig utan att det blir övermäktigt, och det röda är den nivå där det är så svårt att ingen inlärning kan ske.

Kursen på Folkuniversitetet är väldigt frivillig. När man skriver fel skrattar man lite tillsammans och så är det inte mer med det. På universitetet var jag hela tiden på gränsen till det röda, inte minst för att arbetsbördan var så hög. Nu befinner jag mig så tryggt inom det gröna fältet att jag inte ens öppnar boken.

Efter att under ett år djupdykt i de ganska utmanande kvällskurserna på sfi undrar jag om inte många elever i en och samma grupp befinner sig antingen i det gröna fältet eller det röda. Det finns inga direkta krav på att man ska göra läxor och repetera mellan lektionerna, så då gör man kanske ingenting. Plötsligt har man gjort så lite att lektionerna är röda, och då drar man ut på det en tid och så ger man upp, och kommer tillbaka nästa år, precis som jag har gjort nu. 

Även om jag inte lär mig något nytt så glömmer jag åtminstone inget

Sist jag skrev om mina studier var i augusti. Då hade jag börjat inse att jag inte skulle hinna studera så mycket som jag tänkt under sommaren, och faktiskt också börjat överväga att inte gå fortsättningskursen i japanska vid högskolan i Dalarna. Det var en riktigt jobbig period med omprövade beslut flera gånger varje dag. Samtidigt hade jag börjat ta privatlektioner för att få ett försprång gentemot kurskamraterna.

     Jag har inte varit universitetsstudent den här terminen. Dagen innan kursstart bestämde jag mig för att avregistrera mig från kursen, trots att jag köpt ett dyrt, tjockt lexikon och ordnat med ett gruppbyte för att kursen skulle passa med mina arbetstider. Det var en stor lättnad. Villkoret för att slippa gå kursen var att jag skulle fortsätta studera med min privatlärare Yoshi en gång i veckan, men det såg mörkt ut när han var bortrest i tre veckor på en avlägsen plats utan pålitlig internetuppkoppling, och sedan var jag bortrest, och japanskan började sälla sig till alla andra språk jag ivrigt studerat och sedan glömt bort.

     Så fick vi till en lektion till sist. Jag hade glömt allt. Jag kunde inte säga någonting. Jag kunde inte skriva hiragana längre. Jag kände mig dålig. Jag tittade på klockan. Det blir inga fler lektioner, tänkte jag, men då avslutade Yoshi med att säga att jag skulle få en gratislektion som kompensation för att han hade missat en avtalad tid för några veckor sedan. Motvilligt tackade jag ja, och jag förberedde mig inte det minsta. Trots det kändes det plötsligt roligt igen under lektionen.

     Sedan dess har jag tagit en lektion i veckan. Det har blivit 24 lektioner totalt. Ibland är det kul och jag har gjort läxan, ibland är det jobbigt och jag har inte pluggat på hela veckan, men jag fortsätter. Mitt mantra är: Även om jag inte lär mig något nytt så glömmer jag åtminstone inget.

     Förra månaden hade jag skrivläxa varje vecka. Jag skrev om mitt jobb, om en speciell dag, om en vän och summerade året. Nu har jag läsläxor.

     Jag är väldigt dålig på att memorera nya ord och ny grammatik. Jag har skaffat mig en mobilapp som heter Flashcards Deluxe, och tanken är att jag ska lägga in alla nya ord i den och sedan träna kontinuerligt, men det blir sällan av. Härom veckan höll jag en lektion i studieteknik för mina högutbildade sfi-elever som går kvällskurs, och jag noterade att de har samma problem. Det är roligt att samla material, men svårt att bearbeta och absorbera det. Diskussionen i slutet av lektionen återvände hela tiden till hur man kan exponeras för språket och att det är roligt att prata svenska på jobbet, lyssna på nyheter och gå på språkcafé. Jag gav olika tips för hur man kan lära in, men det kändes som om intresset var svalt. Det är det hos mig också. Yoshi återvänder hela tiden till uttryck som vi redan har jobbat med, och varje gång säger jag ”sumimasen, wasuremashita”, vilket betyder ursäkta, jag har glömt det.

     Mitt mål för vårterminen 2017 är att fortsätta med lektionerna, men ägna lite mer tid åt att lära in det jag lär mig. Mitt nya mantra ska bli: Även om det går långsamt så går jag framåt och lär mig. 

En tid att glömma eller en tid att repetera?

natsu (sommar)

Den här veckan startade kurserna i sfi igen. Några elever har gått i sommarskola under de fyra veckor övriga har haft semester, men majoriteten har haft ledigt. ”Vad har ni gjort för att träna svenska under semestern?” frågade jag första dagen. Många medgav att det inte hade blivit så mycket studerat som de hade föresatt sig, medan andra hade gått på språkcafé, låtsats att de var vilse och frågat främlingar efter vägen eller satt sig bredvid äldre människor på parkbänkar och inlett en konversation.

     Hur har det gått för mig då? Nu har jag haft uppehåll från japanskkursen i två månader, och det är ytterligare tre veckor till terminsstart. Först reste jag bort i tio dagar, och trots att jag packade ner massor material studerade jag inte en enda minut.

     Hemma från semestern jobbade jag på sommarskolan. Vi ägnade oss mycket åt repetition och åt att fördjupa det eleverna redan kunde, men jag försökte låta bli att trycka in för mycket ny kunskap med tanke på att det inte kommer någon ledighet förrän i december. I samband med att jag klev tillbaka in i en daglig rutin började jag också studera igen, men verkligen inte i samma takt som på universitetet.

     Tillsammans med min fantastiska kurskamrat Sonja har jag repeterat, konverserat,läst kanji och försökt begripa mig på lite ny grammatik. 1-2 gånger i veckan har vi setts på Skype, och så har vi chattat lite på japanska däremellan. När vanan väl är etablerad är det enbart kul att träffas och plugga.

     En gång i veckan har jag dessutom kostat på mig en privatlektion genom Verbal Planet, främst för att få möjlighet att träna konversation. Efter åtta tillfällen känner jag min lärare ganska bra, och genom att prata om väder, jobb, matlagning och fritid har mitt ordförråd vuxit en del. Jag har varit dålig på att memorera all ny information, men samma fraser kommer tillbaka och till sist sitter de utan att jag ens har behövt träna.

     Varje kväll ägnar jag minst en halvtimme åt att studera kanji. Jag använder en utmärkt app som heter Ja Sensei. Förutom att  den erbjuder ett supersmart system för inlärning av kanji är den en komplett kurs i japanska, och väldigt rolig att använda.

Jag hade ju som mål att göra klart hela kursboken innan terminen börjar i slutet av augusti för att ha ett litet försprång, men en bit in på sommaren modifierade jag målet till att enbart gälla glosinlärning. Till det finns det också en app, Genki Vocab, som innehåller boken Genkis samtliga glosor med möjlighet att träna och testa. Man får exempelmeningar till orden och kan välja om man vill testa från japanska till engelska eller tvärt om. Appen är perfekt när man har några minuter över eller i reklampauserna då man ser på TV. Efter hand fastnar fler och fler ord.

     Sedan allra första början, innan jag började studera seriöst, har jag använt en app som heter Mango Languages. Den finns för oändligt många språk, men nås bara genom ett bibliotek. Du registrerar dig med ditt lånekortsnummer på hemsidan, och sedan kan du ladda ner appen. Den är också jättekul. Man får lyssna på användbara fraser och spela in sig själv och jämföra uttalet, och så får man en förklaring till varför fraserna är uppbyggda som de är, och massor av information om olika kulturella företeelser. Nu när jag har kommit lite längre känner jag dock att den brister i att man inte alls lär sig kanji. Efter hand behöver man veta hur orden skrivs ”på riktigt”, inte bara med hiragana, inte minst eftersom många ord uttalas likadant. Trots detta öppnar jag fortfarande appen lite då och då, men jag slår upp orden och försöker lära mig vilka kanji de skrivs med.

     Det som fascinerar mig mest är att jag faktiskt har etablerat en rutin att studera en liten stund varje dag, och att jag inte känner något större motstånd. Tvärt om faktiskt!

Jag ger inte upp - jag har skaffat en privatlärare

Den första lektionen med min nya privatlärare har just avslutats, och jag känner mig uppfylld av ambition och språkglädje.

Efter en välbehövlig paus på cirka 2 veckor var det dags för den första träffen med min kurskamrat som jag studerade tillsammans med varje dag de sista två veckorna inför testet. För att inte glömma det vi jobbat så hårt för bestämde vi oss nämligen för att fortsätta träffas även efter testet och repetera tillsammans.

     Veckorna efter testet var jag ganska säker på att jag inte kände för att lära mig mer japanska, så det var tur att den första repetitionsträffen redan var inbokad. När den väl var över hade jag fått tillbaka motivationen igen, och därmed var det dags att hitta en privatlärare.

     I Sverige är detta med privatlärare inte så utbrett, men i andra länder är det ett självklart alternativ för såväl barn som har halkat efter som för vuxna som behöver förbättra sina språkkunskaper. Det innebär att det naturligtvis även är ett alternativ för lärare som har fått nog av stökiga klassrum eller för översättare som behöver dryga ut sin inkomst. Förr reste privatlärarna runt i staden och gav lektioner i elevens hem, men numera möjliggör tekniken att läraren och eleven befinner sig på varsin sida av jordklotet, vilket naturligtvis leder till ett större utbud av lärare. Hur många privatlärare i japanska finns det i Malmö?

     Nu kunde jag googla runt och hitta ett stort antal företag som erbjuder privatundervisning på distans. Jag fastnade för Verbal Planet. Genom att ange de lektionstider som intresserade mig fick jag fem förslag på lärare, och bestämde mig för Yoshi, som bor i Nederländerna och tidigare har drivit en språkskola i Japan. Jag skrev ett ganska långt och förvirrat meddelande till honom och förklarade min situation, och fick ett vänligt och betryggande mejl tillbaka.

     Idag var det dags för den första lektionen, som var prova-på och gratis. Precis som inför det muntliga slutprovet fann jag mig näst intill lamslagen av nervositet. Tänk om jag inte förstår någonting alls? Tänk om jag säger något pinsamt fel eller glömmer någon artighetsmarkör? Som vanligt i dessa situationer tvingade jag mig att tänka på mina elever.

     Jag brukar alltid uppmuntra eleverna att ta vara på alla tillfällen att prata svenska. Gå på språkcafé! Gå med i föreningar! Gå med i Invitationsdepartementet och gå hem till någon på middag! Gå med i I Malmö möts vi och få en svensk kontaktperson! Medan många gör detta utan uppmaning är andra lite mer avvaktande och vill vänta tills de kan bättre svenska. Jag förstår dem verkligen. Jag hade oerhört gärna velat vänta med japansk konversation tills jag kan mer. Men som språklärare vet jag att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna mer förrän jag börjar försöka, så därmed loggade jag in på Skype på utsatt tid och lyckades med Yoshis hjälp diskutera styrkan i koreansk mat, Malmös avsaknad av tonkatsu-restauranger och mina fritidsintressen och arbetstider. Sedan var tiden ute och lektionen slut. Jag bokade genast tre nya.