Diskrepansen mellan vår avsikt och hur världen beter sig när den lämnas åt sig själv samlad i ett hjälpverb.

I det här inlägget kommer jag att belysa varför det japanska språkets grammatiska dimensioner är större än det svenska språkets. Jag vill tänka att alla språk har möjlighet att uttrycka allt, men på olika sätt. Svenskan använder ofta uttalet för att förmedla nyanser. Genom att betona olika ord i meningen på olika sätt förändras den underförstådda känslan i påståendet, vilket ibland är väldigt svårt för en inlärare av svenska att bli medveten om, och det kan ta lång tid innan man behärskar detta. Vi har också möjligheten att infoga adverb som ju och tyvärr för att nyansera. Det verkar man inte göra i japanskan.

     På egen hand men med stort stöd från en japansk vän håller jag på att arbeta mig framåt genom läroboken i japanska. Den här veckan studerar jag verbändelsen ～てしまう, -teshimau. 

Meningar som jag har skrivit med -teshimau och fått hjälp att rätta.

Japanskan är full av verbändelser som uttrycker olika slags modalitet. ～たい　-tai på verbets stam uttrycker talarens önskan och kan jämföras med vill, ～なければいけません-nakerebaikemasen på verbets negativa stam förmedlar att talaren måste eller behöver. Japanskans ordföljd är för det mesta motsatt den svenska, så förutom att modaliteten placeras som en ändelse är detta inte alltför svårt att greppa. Även verben ge och få (det finns två olika verb för få, ett om någon annan får, ett om jag, eller någon närstående till mig, får) kan hakas på en annan av verbets grundformer för att visa att någon gör något för någon eller får något från någon och uppskattar det. När jag kom till det avsnittet i boken kände jag att det svindlade lite lätt. När jag den här veckan för första gången konfronterades med -teshimau snurrade världen omkring mig när mitt medvetande tänjdes ut till det yttersta. Teshimau går bortom vad jag är förmögen att tänka in i en verbändelse eller ett hjälpverb. Den indikerar att något avslutats på ett sätt som talaren ångrar eller är besviken över och som därmed avviker från intentionen. 
     Läroboken beskriver innebörden av ändelsen så här: "The nuanced meanings focus on the discrepancy between what we intend and what the world is like when it is left on its own." (Genki II. An Integrated Course in elementary Japanese. Eri Banno m.fl. The Japan Times 2011).

     Diskrepansen mellan vår avsikt och hur världen beter sig när den lämnas åt sig själv. Det bara blev så?

Jag hade bara tänkt äta frukten, men jag åt kakorna också och det känns inte bra. På japanska hade jag alltså använt en speciell form av äta för att uttrycka att det är negativt att jag åt kakorna också och att jag ångrar mig.

Jag slår ett slag för att slå in - i furoshiki

Härom veckan deltog jag i en workshop i att använda furoshiki. Furoshiki är ett fyrkantigt tygstycke som används för att slå in saker. Precis som allt annat i den japanska kulturen görs detta inte i all hast, utan är en konstform genom vilken givaren av en present kommunicerar med mottagaren. En handmålad sidenfuroshiki eller en vattentät i starka färger? En vinflaska insvept i en furoshiki formad som en intrikat blomma eller knuten till en praktisk och lättburen väska?

Som tur är finns det en riktigt bra japansk butik i Malmö som heter Zakka. I den har jag tidigare provat att lära mig origami och teceremoni, och nu var det alltså dags för furoshiki-inslagning.

     Jämfört med origami var det förhållandevis lätt. Du ser hela tiden vad du gör, du kan rätta till i efterhand och du kan göra om inslagningen hur många gånger som helst. I flera steg lärde vi oss att göra olika knutar, att slå in föremål i olika former och att göra olika typer av väskor.

     Furoshiki kommer från ordet furo som betyder bad, och shiki, som betyder duk. Även om bruket att slå in föremål i tyg är belagt sedan naraperioden (år 710 – 781) var det under edoperioden (1603-1868) som bruket fick sitt nuvarande namn. När man gick till badhuset slog man in sina toalettartiklar i duken, som dessutom kunde användas för att stå på när man bytte om. Numera slår många in lunchboxen i den och vips har man en duk att lägga på skrivbordet när man äter.

Näsduksasken blev mycket roligare inslagen i en furoshiki med ett mönster från edo-perioden. Under den ligger en annan furoshiki, som jag brukar använda som scarf.

Efter andra världskriget började man slå in i papper och använda plastpåsar och furoshikin förpassades till formella och ceremoniella sammanhang. På senare tid har den dock genom den ökade miljömedvetenhet börjat bli populär igen.

     Ursprungligen ingick inte furoshikin i presenten, lärde vi oss på lektionen. Dessutom var det givaren som öppnade paketet, naturligtvis enligt strikta regler. Numera går det bra att låta även furoshikin vara en del av presenten, men vi var alla överens om att detta är ett dilemma. Om jag köper den här vackra furoshikin och slår in en present i den, vad händer då sedan med tyget? Mottagaren av presenten kommer antagligen aldrig att använda den, resonerade en av deltagarna, men det skulle kännas jättekonstigt att ta tillbaka den. Jag håller med om att det är problematiskt, men jag är övertygad om att det går att sprida furoshikin i Sverige. Nu närmar sig julen, och vad är bäst? Drivor av papper, tejp och snören som samlas upp från golvet och slängs i en sopsäck, eller eleganta tyger som sedan kan bli scarfs, väskor, ryggsäckar, dukar eller nya paketinslagningar? Jag vet i alla fall vad jag ska använda de sex röda linneservetterna som jag hittade billigt på Emmaus till!

Jag köpte den här moderna furoshikin som är avsedd att slå in två flaskor i, men vad händer med den efter att jag har gett den till någon? Kommer den till användning igen?

En vinflaska inslagen i en furoshiki som kan bäras som en väska.

En inblick i den japanska skolan

Förutom att vara turist passade jag på att göra två klassrumsbesök i Japan. I mitten av oktober var jag på Osaka Universitet, det enda universitet i Japan som erbjuder studier i svenska språket som huvudämne. 30 studenter antas efter hård konkurrens varje år och studerar sedan svenska i fem år. Det innebär att det finns 150 studenter i svenska på universitetet. Osaka Universitet rankas som det tredje bästa universitetet i Japan, och här studerar ca 27 000 studenter.

     Jag fick ett fantastiskt mottagande av den genom Svenska Institutet utsända svensklektorn och en student på magisternivå. Förutom att guida mig runt både i Kyoto och Osaka fick jag genom våra samtal en god inblick i både livet som student i Osaka och livet som lektor, och nya vänner.

Toyonaka Campus  är ett av tre campus på Osaka universitet.

Det campus jag besökte låg förhållandevis lång resväg från centrum, i alla fall i en malmöbos perspektiv (Man brukar säga att man kan cykla överallt i Malmö på max 15 minuter.) Jag klev in i klassrummet mitt under en pågående lektion där läraren gjorde sitt yttersta för att engagera de 19-åriga förstaårsstudenterna i svensk konversation. Just det muntliga verkar vara en stor utmaning förstod jag då jag senare fick tillfälle att leda konversation i grupp. Studenterna är vana vid att studera utifrån en lärobok och är rädda för att säga fel. Detta stämmer väl överens med min egen upplevelse från språkskolan, där konversation innebar att läsa en dialog från ett papper och sedan försöka läsa den ur minnet. Få studenter hade kontakt med svenskar, och när jag berättade om mina erfarenheter av språkutbyte och skypeträffar med japansktalande såg några av dem lite oroliga ut.

    Studenterna kunde på svenska berätta lite om varifrån de kom och varför de hade valt att studera svenska. Min upplevelse var att de flesta valt det på grund av intresse för språket och Sverige, men utan några konkreta planer på hur de ska använda sin utbildning i framtiden. Modigt, tycker jag.

     Efter lektionen guidade några av studenterna oss runt på universitetets museum, och sedan fick jag sällskap av två av dem på tåget tillbaka till centrum. Vi hade då övergått till att prata japanska, och studenterna berättade om vardagen som för många innebär flera timmars pendling, extrajobb och intensiva studier.

Även om det grundades 1869 byggdes delar av universitetet på 60-talet, och då upptäcktes detta krokodilskelett som nu finns på universitetets museum. 

Sista veckan i Japan besökte jag en privat högstadieskola i en mindre stad. Även här fick jag ett fantastiskt mottagande. Skolans ägare hämtade mig på hotellet och körde mig tillskolan. Efter att ha bytt ut mina skor mot de tofflor som tillhandahölls av skolan och druckit en kopp grönt te tillsammans med skolledningen var det dags att kliva in i det första klassrummet, där elever i år 5 studerade engelsk grammatik. Det var en förhållandevis hög nivå på lektionsinnehållet, och eleverna kunde uttrycka sig väldigt väl på engelska, vilket förvånade mig då Japan inte är känt för goda kunskaper i engelsk konversation. Det visade sig att man i den här skolan börjar med engelska redan i ettan, och att man sedan i fyra år lär sig språket genom drama, lek och konversation för att börja med grammatik först i år 5.

     I år 9 undervisade engelskläraren parallellt tillsammans med en assistent med engelska som modersmål, och när de fick lov att ställa frågor till mig blev det riktigt intressanta diskussioner. Frågor som återkom i klasserna jag besökte var vilken mat som är populär i Sverige och vad jag tycker om japansk mat. En elev frågade också, antagligen med anledning av mina 177 centimeter, om medellängden i Sverige. Detta roade även skolans ägare, själv 20 centimeter över japansk medellängd.

     En japansk högstadieklass består vanligtvis av 35 – 40 elever, men i den här skolan var klasserna betydligt mindre med max 20 elever. Jag noterade att samtliga klassrum hade en avdelning längst bak för städutrustning. I Japan städar eleverna klassrummen tillsammans, vilket jag tror är en stor anledning till att det inte finns någon nedskräpning eller vandalisering i Japan.

     Efter att ha besökt ett antal klassrum fick jag träffa de undervisande lärarna för ett samtal, vilket var väldigt intressant. De lärare som arbetade heltid och var mentorer för en klass arbetade vanligtvis mellan 8.00 och 21.00, och ibland var det även aktiviteter på helgerna. När samtalet avslutades slog det mig att lärarna offrat sin lunchpaus för min skull och nu hade bråttom till nästa lektion.

     Enligt en undersökning som genomfördes av det japanska utbildningsministeriet 2016 arbetar en högstadielärare i genomsnitt 63 timmar och 18 minuter i veckan. Man driver nu frågan om att ge lärare rätt till kompensation för det arbete som utförs på kvällstid och helgdagar. Läraryrket i Japan sträcker sig nämligen långt utanför klassrummet, det är bland annat vanligt att läraren besöker elevernas hem, organiserar utflykter på helger och helgdagar och kompenserar där kuratorer och övrig elevvårdande personal inte räcker till. Jag tänker på hur vi på min skola i ibland ondgör oss över att behöva jobba till 21.00 en kväll i veckan, givetvis inom ramen för en arbetsvecka om 40 timmar.

I Japan går man aldrig någonsin in med skor. Det gäller vanligtvis även i skolor och på många arbetsplatser. När man ska gå på toaletten byter man dessutom till speciella toalett-tofflor.

Tiden gick så snabbt

Tiden gick så snabbt. I ett år sparade jag och planerade för mitt livs äventyr, och vips var det över. Sist jag skrev hade jag precis avslutat språkkursen, fotograferat alla ifyllnadsövningar jag gjort och var på väg till Hiroshima. Nu väntade 2 veckor av semester, och jag skulle få se om mina språkkunskaper kunde ta mig runt. Jag satte också upp några inlärningsmål. Eftersom alla namn, på personer såväl som städer, skrivs med kanji bestämde jag mig för att lära mig tecknen för varje stad jag besökte. Dessutom skulle jag lära mig ord för platser och företeelser typiska för respektive plats. 

     Den första staden vi kom till var Hiroshima. Den viktigaste platsen i Hiroshima är Fredsparken (Peace Memorial Park på engelska). Jag kommer fortfarande ihåg hur man skriver Hiroshima, men Fredsparken var jättelångt och svårt, och har inte hittat från anteckningsblocket till långtidsminnet. På Fredsmuseet köpte jag ”Sadako och de tusen papperstranorna” på japanska. Den är avsedd för barn, och det innebär att det finns furigana, fonetisk skrift, till många kanji. Nu måste jag bara ta tag i att läsa den. 

Jag ringer i Fredsklockan

På nästa resmål, Miajima, vimlade det av rådjur, som är shika på japanska, och mer uttalas som shka. 

Från Miajima åkte vill till Naoshima. Shima och Jima betyder för övrigt ö. Naoshima är en ö i inlandshavet som gjorts till ett konstcentrum. Här övernattade vi i en 400 år gammal byggnad med tillhörande japansk trädgård. Värdparet tyckte att det var mycket märkligt att jag kunde japanska och ännu mer märkligt att jag hade lärt mig det i Sverige.

Ett konstverk av Yayoi Kusama

Nara var nästa anhalt. Även här stod rådjuret i fokus. Jag läste att den stora parken i staden förutom världsarvsplatser innehåller 1200 rådjur. Det måste vara många, många fler än så. 

I templet Todaji i Nara finns en 15 meter hög buddhastaty.

Efter Nara åkte vi till Kyoto där jag hade bokat in oss för att hyra kimono och gå på en stadsvandring. Det var intressant att bli klädd i kimono. Den innehöll väldigt många delar och säkert 12 underplagg. När jag var nära att svimma insåg jag att jag saknade japanska ord för ”svimma”, ”yr” och ”illamående”, men jag lyckades förmedla att jag inte mådde bra och behövde sätta mig ner. Påkläderskan ordnade på någon sekund fram en pall och en flaska vatten, och under tiden jag piggnade till hämtade hon en annan typ av obi (tyget som viras runt midjan) och började om. Stadsvandringen behövde inte ställas in, vilket var tur eftersom den var fantastisk. Guiden hade med sig en väninna, och de var båda klädda i kimono. Översättaren hade också med sig en väninna, men de hade inte kimono. Vår grupp vandrade genom lite mer okända kvarter i Kyoto och fick möjlighet att köpa fantastiska kakor och se intressanta byggnader och tempel. Efter några timmars vandrande med myrsteg var det dags att gå tillbaka till butiken och ta av den åtsittande kimonon och de obekväma sandalerna.

Jag iförd kimono.

Vår underbara och entusiastiska guide i Kyoto.

Efter Kyoto var det äntligen dags för riktigt röda höstlöv i alpstaden Matsumoto. Här gjorde jag även ett klassrumsbesök, som jag ska berätta om i nästa inlägg.

Matsumoto slott

Några dagar i Tokyo avslutade det hela. Nu är jag hemma igen och har efter en vecka lyckats vända tillbaka dygnet. Under veckan har jag skyllt på att jag vaknar klockan 4 och är trött, men från och med imorgon finns inga ursäkter. Om jag inte vill tappa allt jag lärde mig genom ifyllnadsövningarna, värdfamiljen och resten av resan måste jag ta tag i det nu. Och planera in nästa japanresa!

Nu har jag semester!

Alla övningsblad som jag har fyllt i under 4 veckor på språkkursen.

Språkkursen är slut och jag sitter på Shinkansen till Hiroshima. Att gå språkkursen var långt ifrån en semester. Det var både jobbigt och tråkigt, och framför allt kändes det som ganska mycket slöseri med tid. Jag har ju skrivit om mina känslor under kursens gång, men nu kommer ändå en liten sammanfattning.

     Kursen var upplagd lite som SFI. Man gjorde ett test, placerades i en grupp som redan höll på med något och förväntades hänga med från första sekunden. Det skulle vara max 5 kursdeltagare, men vi var 10, i ett rum anpassat för 7. Under helgen eller på måndag morgon fick vi schemat för den kommande veckan, så det var svårt att planera. Ibland var lektionstiden 9.30 – 13.10, ibland 11.25 – 16.00 och ibland 14.00 – 18.00. Ett lektionspass var 50 minuter, sedan hade vi paus i fem, och så fortsatte vi i ytterligare 50. Därefter var det 10 minuter paus, och sedan kom det en annan lärare. Det var rörigt att ha olika lärare hela tiden. Systemet byggde på att vi alltid gjorde exakt det som stod i planeringen. Det gick inte att fråga om något som var oklart eller fråga om något helt annat, då uppmanades man att ta en privatlektion för att inte förstöra tidsplaneringen. De flesta lektionerna var tråkiga och enformiga, men svåra. Läraren höll en genomgång, vi fyllde snabbt i ett övningsblad och sedan gick vi igenom svaren och skämdes om vi hade skrivit fel. Ibland hade vi ”konversation”, vilket innebar att läsa en dialog och sedan byta ut delar av innehållet. Det var ofta svårt att förstå vad som skulle bytas ut och man fick inte göra några grammatiska fel. Någon fri konversation var det aldrig tal om.

Min station Ochiai Minami Nagasaki när det inte är rusningstid.

     




















Var någonting med språkkursen positivJa, absolut. Jag har jobbat igenom grammatik och ordförråd i några kapitel i boken så att det verkligen sitter, vilket jag har svårt för att göra på egen hand. Jag har träffat trevliga människor som av olika anledningar har valt att åka till Japan i 2 – 20 veckor för att studera japanska. Ett liv med dagliga rutiner i Tokyo i en månad var en uppfriskande omväxling från min vanliga rutin.

På väg till Shinjuku-stationen för att åka hem.

Jag funderar redan på nästa ”språkresa”, som kanske kan bli av om 2 – 3 år. Då ska jag inte gå en språkkurs på heltid, utan istället försöka boka in olika aktiviteter. Guidade vandringar på museum, matlagningskurs, yogaklasser, bio, teceremoni och sådant där man verkligen använder språket.

     Det mest givande med min vistelse i Tokyo var helt klart att bo i en värdfamilj. Nervositeten inför första mötet med främlingarna som jag skulle bo hos i en månad var obeskrivlig, men när vi träffades utanför tunnelbanestationen i Ochiai Minami Nagasaki i tropiskt ösregn kändes det genast bra. Det var en utmaning att prata japanska hela tiden, inte minst när jag var förkyld och eländig, men det blev en naturlig inlärningsmiljö och jag lärde mig många nya ord. Jag skulle gärna göra om det, men jag skulle också gärna prova att hyra en egen lägenhet nästa gång.

     Om 13 dagar är det dags att återvända hem till vardagen. Nu ligger min kursbok nerpackad i en väska i Tokyo och mina arbetsblad i pappersinsamlingen på hotellet. Mitt lilla anteckningsblock är däremot med på resan och kommer att fortsätta att fyllas med nya ord.

     Jag avböjde skolans erbjudande om att publicera en officiell recension av kursen för att i utbyte få två privatlektioner nästa gång jag studerar på samma skola.

 

Avslutningsceremonin på skolan. Jag glömde att hålla i mitt "examensbevis".

En förkylning - en kulturkrock

Förra helgen var jag i Kyoto och Osaka. Jag reste själv, bodde i kapsel i Kyoto och besökte japanska studenter som läser svenska på universitetet i Osaka. Det var många nya och intressanta upplevelser. Dock har jag haft en upplevelse den här veckan som överträffar alla andra när det gäller kulturella skillnader. Jag har varit förkyld.

     I mitt liv är det normalt att bli förkyld 1-2 gånger om året. Då dricker jag te med ingefära och citron, tar det lugnt och blir frisk igen på några dagar. I Sverige är det odramatiskt med en förkylning. Folk är förkylda överallt. Blir det för illa stannar vi hemma några dagar. Den allmänna inställningen är att man inte kan skydda sig mot att bli förkyld. I Japan är synen på förkylningar helt annorlunda. ”Är du förkyld?!!!” skriker folk. ”Hjälp, jag är orolig för dig!!!” ”Har du tagit medicin?!!!” ”Du måste åka till sjukhuset!!!”

     Som tur var hittade jag några Ipren längst ner i necessären, för sådant verkar vara svårt att få tag i här. Nässpray och hostmedicin finns inte heller, i alla fall inte den typen som jag är van vid.

Min fantastiskt snälla värdfamilj har tagit väldigt väl hand om mig. De har lagat shabu-shabu och japansk frukost och erbjudit speciella grönsaksjuicer, avkok på japanska frukter och allehanda kinesiska naturmediciner. Maten är jag jättetacksam för och fruktavkoket är inga problem, men jag är skeptisk till att ta preparat som jag inte känner till och vet hur jag reagerar på. Här blev det en kulturkrock.

Shabu-shabu är en gryta som man snabbt kokar tunna skivor av kött, grönsaker och fisk i.

En annan kulturkrock är munskydden som folk använder, både vid förkylning och av andra anledningar. Jag blev genast ombedd att använda ett sådant, och mina protester viftades bort med ett bestämt ”Du är i Japan nu!” Det visade sig även finnas något som heter ”Air Doctor” som man kan använda för att inte bli smittad när någon i ens omgivning är förkyld. Man hänger det på sig, och så är man säker eftersom luften renas från virus, bakterier och allergener.

Genom att sätta på sig den här påsen är man skyddad från virus och bakterier.

Varför är det då så farligt att bli förkyld? I Sverige kan vi stanna hemma från jobbet i en vecka utan intyg, men i Japan finns inget motsvarande system. Från första dagen måste du ha ett läkarintyg, och det är ganska dyrt. Det innebär också att du måste åka till sjukhuset, vänta i timmar och sedan åka till arbetsplatsen för att lämna intyget, och då ska vi inte glömma den påfrestande resan med tunnelbanan. Det hela riskerar att ta ungefär lika lång tid som en arbetsdag, och detta berättigar dig till att använda en av dina semesterdagar.    Efter två-tre dagar måste man göra om det hela. 

     I resten av världen tänker vi på japaner som extremt plikttrogna människor som till varje pris tar sig till arbetsplatsen, och det är ju inte konstigt under sådana villkor. Jag förstår att man inte vill riskera att utsätta sig för en förkylning, eller för risken att smitta ner någon annan. Nu hoppas jag innerligt att ”Air Doctor” har fungerat så att min värdfamilj inte blir sjuk.

I Japan ser man ständigt människor med munskydd.

Varenda liten jourbutik har ett stort utbud av munskydd

Ifyllnadsövningar eller igelkottscafé?

En bråkdel av det kontorsmaterial jag har köpt.

Den här veckan har jag gått in för att ha med mig ett litet anteckningsblock överallt, till exempel vid matbordet. Så fort ett nytt ord dyker upp skriver jag ner det, och sedan försöker jag lära in alla ord som samlats under dagen.

Det finns en obegränsad mängd av gulliga små block, delfinformade gem, post-its formade som katter och allt annat kontorsmaterial man kan drömma om, och det är inte dyrt. Jag har redan köpt så mycket att jag skulle kunna fylla en resväska. De söta små blocken i djurform som är avsedda att använda som flash-cards är särskilt inspirerande.

flash-cards

Innan jag kom hit trodde jag att jag skulle sitta på tunnelbanan och studera. Det känns skrattretande att tänka på nu när jag står så inklämd att andningen fungerar endast till 30 procent och hoppas att ingen ska fastna med benet i min ryggsäcksrem igen. Däremot går det att försöka läsa reklamen som täcker varje millimeter i vagnen, snegla på folks böcker och se om det går att förstå något, smyglyssna på folk som pratar med varandra och studera vilka kanji stationernas namn skrivs med. 

     Det är nämligen så att anteckningsblocken fylls av nya ord som jag hör hemma, på TV, på igelkottscafé, på restauranger, i affärer och på tunnelbanan. Det enda stället där jag inte möter så många nya ord är skolan. Vad beror det på? Kanske på att all undervisning utgår från färdiga arbetsblad som aldrig bygger på att man ska vara kreativ eller försöka lösa problem. Det finns alltid ett exakt mönster som man ska utgå från. När vi pratar i par ska vi säga exakt de meningar som finns på pappret, och det är textbokens gloslista som gäller. Avviker man från det kommer läraren och säger till. När vi gör ifyllnadsövningar måste vi skriva exakt som de vill. Ofta vet man inte heller exakt vad de vill att man ska skriva, och läxor lämnas tillbaka markerade som fullständigt felaktiga. Dessutom sitter jag och jobbar med kapitel som jag redan har studerat på grund av att mitt grammatiktest den första dagen inte var tillräckligt bra.

En igelkott som jag träffade på igelkott-caféet Harry (Igelkott heter "harinezumi" på japanska)

Det är märkligt att skolan inte försöker utnyttja det faktum att vi faktiskt befinner oss i Japan. Vi har ju kommit hit för att lära oss i den miljö där språket talas, men det märks inte. Det finns så mycket kul att göra här, så varför inte dela in eleverna i grupper utifrån intressen, förbereda ord och fraser som behövs när man går på katt-café, karaoke eller teceremoni, hålla en presentation för kompisarna som gick på något annat och avsluta med en skriftlig sammanfattning? Skolans regel om att endast japanska får användas i klassrummet hjälper föga när läraren är den enda som pratar.

     Den absolut största behållningen med vistelsen är värdfamiljen. Om jag hade följt min ursprungliga plan och hyrt en lägenhet hade jag nog kommit hem med sämre japanska än jag hade när jag kom. Jag är så glad att jag vågade välja att bo hemma hos främmande människor i fyra veckor. Kan man bo hos en värdfamilj utan att studera? I så fall blir det mitt nästa projekt i Japan.

När jag träffade min japanska språkkompis på hennes lokala izakaya fyllde jag nästan hela mitt lilla block med nya ord.