Tiden gick så snabbt

Tiden gick så snabbt. I ett år sparade jag och planerade för mitt livs äventyr, och vips var det över. Sist jag skrev hade jag precis avslutat språkkursen, fotograferat alla ifyllnadsövningar jag gjort och var på väg till Hiroshima. Nu väntade 2 veckor av semester, och jag skulle få se om mina språkkunskaper kunde ta mig runt. Jag satte också upp några inlärningsmål. Eftersom alla namn, på personer såväl som städer, skrivs med kanji bestämde jag mig för att lära mig tecknen för varje stad jag besökte. Dessutom skulle jag lära mig ord för platser och företeelser typiska för respektive plats. 

     Den första staden vi kom till var Hiroshima. Den viktigaste platsen i Hiroshima är Fredsparken (Peace Memorial Park på engelska). Jag kommer fortfarande ihåg hur man skriver Hiroshima, men Fredsparken var jättelångt och svårt, och har inte hittat från anteckningsblocket till långtidsminnet. På Fredsmuseet köpte jag ”Sadako och de tusen papperstranorna” på japanska. Den är avsedd för barn, och det innebär att det finns furigana, fonetisk skrift, till många kanji. Nu måste jag bara ta tag i att läsa den. 

Jag ringer i Fredsklockan

På nästa resmål, Miajima, vimlade det av rådjur, som är shika på japanska, och mer uttalas som shka. 

Från Miajima åkte vill till Naoshima. Shima och Jima betyder för övrigt ö. Naoshima är en ö i inlandshavet som gjorts till ett konstcentrum. Här övernattade vi i en 400 år gammal byggnad med tillhörande japansk trädgård. Värdparet tyckte att det var mycket märkligt att jag kunde japanska och ännu mer märkligt att jag hade lärt mig det i Sverige.

Ett konstverk av Yayoi Kusama

Nara var nästa anhalt. Även här stod rådjuret i fokus. Jag läste att den stora parken i staden förutom världsarvsplatser innehåller 1200 rådjur. Det måste vara många, många fler än så. 

I templet Todaji i Nara finns en 15 meter hög buddhastaty.

Efter Nara åkte vi till Kyoto där jag hade bokat in oss för att hyra kimono och gå på en stadsvandring. Det var intressant att bli klädd i kimono. Den innehöll väldigt många delar och säkert 12 underplagg. När jag var nära att svimma insåg jag att jag saknade japanska ord för ”svimma”, ”yr” och ”illamående”, men jag lyckades förmedla att jag inte mådde bra och behövde sätta mig ner. Påkläderskan ordnade på någon sekund fram en pall och en flaska vatten, och under tiden jag piggnade till hämtade hon en annan typ av obi (tyget som viras runt midjan) och började om. Stadsvandringen behövde inte ställas in, vilket var tur eftersom den var fantastisk. Guiden hade med sig en väninna, och de var båda klädda i kimono. Översättaren hade också med sig en väninna, men de hade inte kimono. Vår grupp vandrade genom lite mer okända kvarter i Kyoto och fick möjlighet att köpa fantastiska kakor och se intressanta byggnader och tempel. Efter några timmars vandrande med myrsteg var det dags att gå tillbaka till butiken och ta av den åtsittande kimonon och de obekväma sandalerna.

Jag iförd kimono.

Vår underbara och entusiastiska guide i Kyoto.

Efter Kyoto var det äntligen dags för riktigt röda höstlöv i alpstaden Matsumoto. Här gjorde jag även ett klassrumsbesök, som jag ska berätta om i nästa inlägg.

Matsumoto slott

Några dagar i Tokyo avslutade det hela. Nu är jag hemma igen och har efter en vecka lyckats vända tillbaka dygnet. Under veckan har jag skyllt på att jag vaknar klockan 4 och är trött, men från och med imorgon finns inga ursäkter. Om jag inte vill tappa allt jag lärde mig genom ifyllnadsövningarna, värdfamiljen och resten av resan måste jag ta tag i det nu. Och planera in nästa japanresa!