Ifyllnadsövningar eller igelkottscafé?

En bråkdel av det kontorsmaterial jag har köpt.

Den här veckan har jag gått in för att ha med mig ett litet anteckningsblock överallt, till exempel vid matbordet. Så fort ett nytt ord dyker upp skriver jag ner det, och sedan försöker jag lära in alla ord som samlats under dagen.

Det finns en obegränsad mängd av gulliga små block, delfinformade gem, post-its formade som katter och allt annat kontorsmaterial man kan drömma om, och det är inte dyrt. Jag har redan köpt så mycket att jag skulle kunna fylla en resväska. De söta små blocken i djurform som är avsedda att använda som flash-cards är särskilt inspirerande.

flash-cards

Innan jag kom hit trodde jag att jag skulle sitta på tunnelbanan och studera. Det känns skrattretande att tänka på nu när jag står så inklämd att andningen fungerar endast till 30 procent och hoppas att ingen ska fastna med benet i min ryggsäcksrem igen. Däremot går det att försöka läsa reklamen som täcker varje millimeter i vagnen, snegla på folks böcker och se om det går att förstå något, smyglyssna på folk som pratar med varandra och studera vilka kanji stationernas namn skrivs med. 

     Det är nämligen så att anteckningsblocken fylls av nya ord som jag hör hemma, på TV, på igelkottscafé, på restauranger, i affärer och på tunnelbanan. Det enda stället där jag inte möter så många nya ord är skolan. Vad beror det på? Kanske på att all undervisning utgår från färdiga arbetsblad som aldrig bygger på att man ska vara kreativ eller försöka lösa problem. Det finns alltid ett exakt mönster som man ska utgå från. När vi pratar i par ska vi säga exakt de meningar som finns på pappret, och det är textbokens gloslista som gäller. Avviker man från det kommer läraren och säger till. När vi gör ifyllnadsövningar måste vi skriva exakt som de vill. Ofta vet man inte heller exakt vad de vill att man ska skriva, och läxor lämnas tillbaka markerade som fullständigt felaktiga. Dessutom sitter jag och jobbar med kapitel som jag redan har studerat på grund av att mitt grammatiktest den första dagen inte var tillräckligt bra.

En igelkott som jag träffade på igelkott-caféet Harry (Igelkott heter "harinezumi" på japanska)

Det är märkligt att skolan inte försöker utnyttja det faktum att vi faktiskt befinner oss i Japan. Vi har ju kommit hit för att lära oss i den miljö där språket talas, men det märks inte. Det finns så mycket kul att göra här, så varför inte dela in eleverna i grupper utifrån intressen, förbereda ord och fraser som behövs när man går på katt-café, karaoke eller teceremoni, hålla en presentation för kompisarna som gick på något annat och avsluta med en skriftlig sammanfattning? Skolans regel om att endast japanska får användas i klassrummet hjälper föga när läraren är den enda som pratar.

     Den absolut största behållningen med vistelsen är värdfamiljen. Om jag hade följt min ursprungliga plan och hyrt en lägenhet hade jag nog kommit hem med sämre japanska än jag hade när jag kom. Jag är så glad att jag vågade välja att bo hemma hos främmande människor i fyra veckor. Kan man bo hos en värdfamilj utan att studera? I så fall blir det mitt nästa projekt i Japan.

När jag träffade min japanska språkkompis på hennes lokala izakaya fyllde jag nästan hela mitt lilla block med nya ord.