En förkylning - en kulturkrock

Förra helgen var jag i Kyoto och Osaka. Jag reste själv, bodde i kapsel i Kyoto och besökte japanska studenter som läser svenska på universitetet i Osaka. Det var många nya och intressanta upplevelser. Dock har jag haft en upplevelse den här veckan som överträffar alla andra när det gäller kulturella skillnader. Jag har varit förkyld.

     I mitt liv är det normalt att bli förkyld 1-2 gånger om året. Då dricker jag te med ingefära och citron, tar det lugnt och blir frisk igen på några dagar. I Sverige är det odramatiskt med en förkylning. Folk är förkylda överallt. Blir det för illa stannar vi hemma några dagar. Den allmänna inställningen är att man inte kan skydda sig mot att bli förkyld. I Japan är synen på förkylningar helt annorlunda. ”Är du förkyld?!!!” skriker folk. ”Hjälp, jag är orolig för dig!!!” ”Har du tagit medicin?!!!” ”Du måste åka till sjukhuset!!!”

     Som tur var hittade jag några Ipren längst ner i necessären, för sådant verkar vara svårt att få tag i här. Nässpray och hostmedicin finns inte heller, i alla fall inte den typen som jag är van vid.

Min fantastiskt snälla värdfamilj har tagit väldigt väl hand om mig. De har lagat shabu-shabu och japansk frukost och erbjudit speciella grönsaksjuicer, avkok på japanska frukter och allehanda kinesiska naturmediciner. Maten är jag jättetacksam för och fruktavkoket är inga problem, men jag är skeptisk till att ta preparat som jag inte känner till och vet hur jag reagerar på. Här blev det en kulturkrock.

Shabu-shabu är en gryta som man snabbt kokar tunna skivor av kött, grönsaker och fisk i.

En annan kulturkrock är munskydden som folk använder, både vid förkylning och av andra anledningar. Jag blev genast ombedd att använda ett sådant, och mina protester viftades bort med ett bestämt ”Du är i Japan nu!” Det visade sig även finnas något som heter ”Air Doctor” som man kan använda för att inte bli smittad när någon i ens omgivning är förkyld. Man hänger det på sig, och så är man säker eftersom luften renas från virus, bakterier och allergener.

Genom att sätta på sig den här påsen är man skyddad från virus och bakterier.

Varför är det då så farligt att bli förkyld? I Sverige kan vi stanna hemma från jobbet i en vecka utan intyg, men i Japan finns inget motsvarande system. Från första dagen måste du ha ett läkarintyg, och det är ganska dyrt. Det innebär också att du måste åka till sjukhuset, vänta i timmar och sedan åka till arbetsplatsen för att lämna intyget, och då ska vi inte glömma den påfrestande resan med tunnelbanan. Det hela riskerar att ta ungefär lika lång tid som en arbetsdag, och detta berättigar dig till att använda en av dina semesterdagar.    Efter två-tre dagar måste man göra om det hela. 

     I resten av världen tänker vi på japaner som extremt plikttrogna människor som till varje pris tar sig till arbetsplatsen, och det är ju inte konstigt under sådana villkor. Jag förstår att man inte vill riskera att utsätta sig för en förkylning, eller för risken att smitta ner någon annan. Nu hoppas jag innerligt att ”Air Doctor” har fungerat så att min värdfamilj inte blir sjuk.

I Japan ser man ständigt människor med munskydd.

Varenda liten jourbutik har ett stort utbud av munskydd

Ifyllnadsövningar eller igelkottscafé?

En bråkdel av det kontorsmaterial jag har köpt.

Den här veckan har jag gått in för att ha med mig ett litet anteckningsblock överallt, till exempel vid matbordet. Så fort ett nytt ord dyker upp skriver jag ner det, och sedan försöker jag lära in alla ord som samlats under dagen.

Det finns en obegränsad mängd av gulliga små block, delfinformade gem, post-its formade som katter och allt annat kontorsmaterial man kan drömma om, och det är inte dyrt. Jag har redan köpt så mycket att jag skulle kunna fylla en resväska. De söta små blocken i djurform som är avsedda att använda som flash-cards är särskilt inspirerande.

flash-cards

Innan jag kom hit trodde jag att jag skulle sitta på tunnelbanan och studera. Det känns skrattretande att tänka på nu när jag står så inklämd att andningen fungerar endast till 30 procent och hoppas att ingen ska fastna med benet i min ryggsäcksrem igen. Däremot går det att försöka läsa reklamen som täcker varje millimeter i vagnen, snegla på folks böcker och se om det går att förstå något, smyglyssna på folk som pratar med varandra och studera vilka kanji stationernas namn skrivs med. 

     Det är nämligen så att anteckningsblocken fylls av nya ord som jag hör hemma, på TV, på igelkottscafé, på restauranger, i affärer och på tunnelbanan. Det enda stället där jag inte möter så många nya ord är skolan. Vad beror det på? Kanske på att all undervisning utgår från färdiga arbetsblad som aldrig bygger på att man ska vara kreativ eller försöka lösa problem. Det finns alltid ett exakt mönster som man ska utgå från. När vi pratar i par ska vi säga exakt de meningar som finns på pappret, och det är textbokens gloslista som gäller. Avviker man från det kommer läraren och säger till. När vi gör ifyllnadsövningar måste vi skriva exakt som de vill. Ofta vet man inte heller exakt vad de vill att man ska skriva, och läxor lämnas tillbaka markerade som fullständigt felaktiga. Dessutom sitter jag och jobbar med kapitel som jag redan har studerat på grund av att mitt grammatiktest den första dagen inte var tillräckligt bra.

En igelkott som jag träffade på igelkott-caféet Harry (Igelkott heter "harinezumi" på japanska)

Det är märkligt att skolan inte försöker utnyttja det faktum att vi faktiskt befinner oss i Japan. Vi har ju kommit hit för att lära oss i den miljö där språket talas, men det märks inte. Det finns så mycket kul att göra här, så varför inte dela in eleverna i grupper utifrån intressen, förbereda ord och fraser som behövs när man går på katt-café, karaoke eller teceremoni, hålla en presentation för kompisarna som gick på något annat och avsluta med en skriftlig sammanfattning? Skolans regel om att endast japanska får användas i klassrummet hjälper föga när läraren är den enda som pratar.

     Den absolut största behållningen med vistelsen är värdfamiljen. Om jag hade följt min ursprungliga plan och hyrt en lägenhet hade jag nog kommit hem med sämre japanska än jag hade när jag kom. Jag är så glad att jag vågade välja att bo hemma hos främmande människor i fyra veckor. Kan man bo hos en värdfamilj utan att studera? I så fall blir det mitt nästa projekt i Japan.

När jag träffade min japanska språkkompis på hennes lokala izakaya fyllde jag nästan hela mitt lilla block med nya ord.

Jag är egentligen inte så här dålig!!!

Shibuya crossing

Min första vecka i Tokyo har varit minst sagt förvirrande. Förutom en tyfon, jetlag, ordningsvakter som pressar in pendlare i tunnelbanevagnen precis som på TV och jordbävningsvarning mitt i natten så har jag börjat i skolan.

     Min start i den japanska språkskolan är antagligen väldigt lik en typisk SFI-start. Efter att ha gått upp två timmar tidigare för säkerhets skull, tillbringat en halvtimme med att hitta ut från stationsbyggnaden – och då hade jag valt att åka med två linjer för att slippa världens största station, Shinjuku, vilken jag hade varit vilse på halva söndagen – i desperation gått ut genom fel utgång, irrat runt i en halvtimme, fått hjälp av tre personer till sist hittat byggnaden. Det var dessutom 30 grader och 95 % luftfuktighet. 

     Jag klev genom dörren och in i ett trångt rum fullt av förvirrade elever och lärare som sprang hit och dit. Skorna skulle av och tofflorna på, men inte toalett-tofflorna utan de andra tofflorna. Jag fick ett omfångsrikt nivåtest med extremt liten text i handen, blev visad in ett trångt rum fullt av folk som gjorde test och så var det bara att sätta igång. Testet var jättesvårt och jag var ofokuserad och hade inte sovit någonting sedan ankomsten på grund av tyfonen under natten. Sedan fick jag sitta och vänta. Jag väntade och väntade och hade ingen aning om hur länge det skulle pågå. Jag var vansinnigt hungrig. Efter två timmar var det dags för en intervju. Testet hade gått dåligt, så jag skulle inte få börja på kapitel 16 som det var sagt. Det var en lättnad, men problemet var att jag placerades i en grupp som på onsdagen skulle ha test på hela första kursboken, samma bok som jag i juni blivit godkänd på genom Högskolan i Dalarna. Om jag inte klarade testet skulle jag få göra om flera kapitel i boken, informerade läraren på japanska. Så synd att jag råpluggat kapitel 15 istället för att repetera kapitel 1-12, tänkte jag, men jag kunde inte protestera eftersom det inte gick för sig att prata engelska ens första dagen, och eftersom all japanska var som bortblåst tog jag till den klassiska flyktstrategin, log och sa hai, iidesu ne! Ja, det blir bra! Sedan hade jag två minuter på mig att ta mig till min första lektion, där alla redan var igång med något.

Ingången till skolan

     Jag var jättestressad vid det här laget, och kunde inte säga ett ord på lektionen. Läraren undervisade med en sträng japansk stil, och alla i gruppen blev uppmärksammade på alla fel jag gjorde. Det var nära att jag ställde mig upp och skrek ”Jag är egentligen inte så här dålig!!!” men eftersom jag inte kunde någon som helst japanska just då och engelska var förbjudet gick det inte. Jag fattade inte vad de ville att jag skulle skriva på arbetsbladen. Jag hade inte lärt mig exakt samma uttryck som mina kurskamrater använde. Tisdagen var ungefär likadan, och under testet på onsdagen befann jag mig i upplösningstillstånd och planerade att kräva pengarna tillbaka. 

    På torsdagen visade det sig att jag klarat testet trots att jag gjort alla möjliga konstiga fel, och inte minst trots att de gjort alla möjliga konstiga fel. Exempelvis skulle man på en del av testet endast använda adverb i svaren, men det stod ingenstans. Även om meningen jag skrivit var grammatiskt korrekt räknades svaret som felaktigt för att jag valt en annan lösning. Helt vansinnigt.

     Det är pinsamt att tänka tillbaka på mitt beteende de första dagarna, samtidigt som det får mig att tänka på hur mycket dagsformen faktiskt inverkar på prestation och perception. Under yogaklasserna pratar läraren mycket om att man ska utgå från dagsformen. Det du kan göra på tisdagen är inte nödvändigtvis samma sak som du kan göra på onsdagen. Varför pratar vi inte mer om det i språkundervisningen? Vi tänker oss att vi kommer till en viss nivå, och sedan är vi där. Min stress uppkom av småsaker som att vara vilse på en tågstation och en tyfon, visserligen med vindbyar på 222 km/h, men som sagt. Jag vet att mina elever på SFI har mycket värre problem.
    Vad hade jag behövt för en bra start? Struktur och tydlighet framför allt, och möjligheten att ta det lite lugnt. Själv brukar jag vara ganska ivrig att få nya elever att komma igång och vara aktiva, men det är viktigt att ge ordentlig stöttning för det, och framför allt se till att de tydligt förstår vad jag förväntar mig. Jag hoppas innerligt men fruktlöst att det inte är alltför många av mina elever som har känt sig så här vid SFI-starten.  
     Avslutningsvis kan jag informera om att det gick bra idag, och nu känner jag att jag har landat och att jag har tre givande veckor framför mig. Nästa veckas inlägg blir positivt rakt igenom!

Skollunch

Från istiden till 2020 på 256 sidor under en månad

För 20 år sedan tillbringade jag större delen av min vakna tid med att lära mig saker. Jag studerade religionshistoria på universitetet och kunde läsa flera hundra sidor kurslitteratur och skriva en rapport på några dagar och en uppsats på några veckor. Numera läser jag naturligtvis pedagogisk forskning och försöker omsätta den i praktiken, men den här uppgiften som jag gav mig själv har väckt lusten att läsa som jag läste förr.

     Häromdagen läste jag ut en bok om japans historia. ”A Brief History of Japan. Samurai, Shougun and Zen: The Extraordinary Story of the Land of the Rising Sun”, av Jonathan Clements. Det är imponerande att författaren fått med så mycket på endast 256 sidor.

     Efter att kämpat mig igenom ett förord och ett kapitel om den paleolitiska tiden blev boken alltmer fängslande. Som framgår av bilden minskar antalet post-it-lappar efter hand, vilket kanske vittnar om en dalande ambitionsnivå, men även om att ju längre bak i historien händelser ligger, desto mer okända är de för mig.

Genom den här boken har jag fått lite ordning på när saker och ting hände, och jag förstått hur och när olika fenomen som teceremonin, traditionen att sitta vid låga bord på tatamimattor, buddismen och kabuki-teatern växte fram.  

Boken är skriven för att passa en person som inte kan speciellt mycket om Japans historia, och som inte är van att studera historia. Varje kapitel börjar med en dramatisering av en händelse, vilket fungerade för att fånga mitt intresse. Vid flera tillfällen googlade jag begrepp och personer och läste mer.

     Nu ser jag fram emot att se en del av platserna jag läst om. Förra gången jag besökte Japan hade jag obefintliga bakgrundskunskaper, och även om alla tempel och slott var otroligt tilltalande och spännande är jag säker på att det kommer att vara stor skillnad nu.

     Förutom att rekommendera boken vill jag även rekommendera de gigantiska post-it-lapparna som jag använde för att anteckna. En lapp för varje kapitel, som jag sedan klistrade in i boken. Nu skulle det vara lätt att ta ut lapparna och skriva en sammanfattning, men det kommer jag inte att göra eftersom ingen kräver det av mig.

     Tyvärr hann jag inte läsa den andra boken jag föresatt mig, vilket är synd då den handlar om japansk historia med utgångspunkt i religion och filosofi. Jag intalar mig att det är jobbet som är anledningen till att jag inte läser som förr.

Inte ens 10 procent av min personlighet

2005 flyttade jag till England för att arbeta som lärare. Varje fredag var det after work från klockan fyra, och första veckan minns jag att jag var i centrum för uppmärksamheten. Ny på skolan, och nyanländ från Sverige. Alla hade olika frågor till mig, och jag hade massor av frågor till dem. Det hade nog inte gått mer än en timme när det slog mig. Insikten var akut. Jag är bara 70 procent av min vanliga personlighet.

    Jag har ingen kontroll över vem jag framställer mig som genom att välja den ena frasen framför den andra. Det går lite för långsamt när jag berättar något. Jag förstår inte skämten. Jag har inga nyanser.

    Nu skriver jag mejl till min värdfamilj i Tokyo, och i de texterna finns det inte ett uns av min personlighet. Inte ens till 10 procent framgår det vem jag är som person. Jag radar upp artighetsfraser i skolboksformat och hoppas att jag inte gör för många grammatiska fel. Skulle det någon gång förekomma en nyans i det jag skriver så är det en ren händelse, och inget jag har kontroll över.

    Paret som jag ska bo hos under oktober månad verkar vara mycket snälla och vänliga. De skriver bekräftande och uppmuntrande mejl och berömmer min japanska. De vet inte att det tar tre timmar att läsa deras mejl och fyra att skriva ett svar. Så lång tid tar det, trots bristen på nyanser.

    När jag gick i mellanstadiet hade jag ett stort antal brevvänner på olika platser i världen. Jag minns hur det tog en hel söndag att skriva ett brev på engelska, och när det kom svar slogs det flitigt i lexikonet. Jag försöker att följa samma princip nu när jag skriver på japanska. Visst är det frestande att kopiera texten och klistra in i Google Translate, men om jag gör det kommer jag aldrig att höja mig över 10 procent av min personlighet, för att inte tala om alla fel som uppkommer.

    Det finns inga genvägar till att behärska ett språk. Däremot går det att snabba på processen genom att använda språket och utsätta sig för det i högre utsträckning. Efter tre år med engelskan som mitt huvudsakliga språk i tal och skrift minns jag att jag tänkte att jag började känna mig som mig själv fullt ut igen.

    I onsdags fick jag iväg mitt svar på värdfamiljens senaste mejl. Jag fick också en vänförfrågan på Facebook från frun i huset, och ett meddelande i stil med: Tack för ditt mejl. Vi skriver ett svar om en vecka, och du behöver inte skynda dig att svara. Gör ditt bästa på jobbet!

頑張ります！

Idag har jag gjort koromogae

衣替え. Idag har jag lärt mig ett ord som var så intressant att jag måste skriva om det.  

     På söndagar klockan 11 konverserar jag alltid med min japanska väninna på Skype. Innan vi började idag försökte jag hinna med att bära ner mina vinterskor till källarförrådet och leta upp mina vår- och sommarskor. Jag la också undan mina ylletröjor och tog fram svalare plagg som legat nerpackade sedan hösten. Det visade sig att min kompis ägnat hela dagen idag åt samma sak. (Klockan var ju 18 hos henne.) Hon frågade nämligen: ”Hur säger man 衣替え (ころもがえ, koromogae) på svenska?” Jag hade ingen aning, så jag vände mig till mitt favoritlexikon Jisho.org som gav följande förklaring: ”seasonal change of clothing; changing (one's) dress for the season​”.

     Det visade sig att koromogae i det närmaste är en ritual i japan. Egentligen ska det ske 1 juni, efter regnperioden, vilket också är den dag då skolor byter från vinteruniform till sommaruniform, kontorsarbetarna från långärmad skjorta till kortärmad och kimonobärarna från tunga sidenkimonos i flera lager till en lättare bomullskimono, men kan i modern tid anpassas efter väder. Koromogae innebär också att man lämnar vinterkläder på tvätt och putsar skor som ska sättas undan, ett moment som jag ofta hoppar över när jag gör koromogae.

     Traditionen kan härledas till Heian-perioden (794–1185). Under Edo-perioden (1603–1868) ändrades reglerna och man gjorde koromogae fyra gånger om året, för att ändras tillbaka till två gånger under Meiji-perioden (1868 – 1912).

     Ordet kommer från 衣,ころkoro  som betyder plagg, kläder, och 替,もがえ mogae, som betyder ersätta, byta.

Ordet koromogae är ett typiskt exempel på hur svårt det är att lära sig japanska. Kläder heter 着物、きもの、kimono (japanska kläder) eller 服、ふく、fuku (västerländska kläder) och byta, växla heter 変化する、へんかする、henkasuru.

     Om jag skulle ha initierat samtalsämnet hade jag försökt slå ihop de orden, och därmed antagligen varit omöjlig att förstå. Samtidigt är det komplicerade lockande. Varje liten detalj i vardagen, som att byta ut vinterkläderna mot sommarkläderna, kan betraktas som en konstform, och det gestaltas framför allt i språket. Det ger nya perspektiv.

Här kan du läsa mer om koromogae.

Från ett sammanhang till ett annat

Mina elever säger ofta att de förstår mig till nästan hundra procent. Däremot tar det ofta stopp så snart de hamnar i ett autentiskt sammanhang utanför klassrummet. Någon som börjat småprata på bussen, en granne som knackar på för att fråga om något eller arbetskamraterna på den nya praktikplatsen eller jobbet.

     I snart ett halvår har jag konverserat på japanska digitalt. Självklart inte utan ansträngning, men jag har ändå tyckt mig ha nått en viss nivå där jag utifrån i huvudsak varierande strategier med visst flyt kan kommunicera om aktuella händelser, erfarenheter och åsikter, till viss del sammanhängande och med viss språklig variation. Kanske känner du igen formuleringarna, som är hämtade från kunskapskraven för SFI kurs D, betyg E.

     I helgen blev det tydligt för mig att jag endast kan det framför datorn i mitt hem. Jag fick möjlighet att gå på en ”blind date” med japanska som är bosatt i min närhet. Direkt när jag klev in på det avtalade caféet och sa hej förstod jag att detta var något helt annat. Förutom att hon talade ganska lågt (På datorn finns ju en volymknapp!) och att alla stojande och stimmande människor i lokalen ytterligare bidrog till att jag fick koncentrera mig till det yttersta talade hon snabbt. Det värsta av allt, som jag dessutom inte alls var beredd på, var känslan av att alla på caféet tystnade, vände sig om och stirrade på mig när jag pratade japanska. Även om iakttagelsen i någon mån kan ha varit korrekt förekom den självklart främst i mitt huvud. Det slog mig att, förutom i Japan där jag beställde kaffe och frågade var toaletten fanns på knagglig turistjapanska, har jag aldrig tidigare talat japanska på en offentlig plats.

     Min nyfunna väninna var väldigt trevlig och hjälpsam och försökte verkligen få mig att känna mig bekväm, men tyvärr tog engelskan över en bit in i konversationen. Mina uppnådda kunskapskrav gäller alltså i en kontext men inte i en annan, och mitt mål nu är naturligtvis att behärska även den här typen av situationer, förhoppningsvis genom att fortsätta prata japanska på caféer.

Bilden är tagen på ett café i Tokyo 2015