Att vara datakunnig på ett språk innebär inte att man är det på alla

Under mina första år som SFI-lärare reagerade jag ofta på två saker som eleverna gjorde och som jag inte förstod. Det ena var att många stavade sitt  namn på olika sätt olika dagar eller missade bokstäver i namnet, och det andra var att man trots hög utbildningsbakgrund och påstådd datorvana inte verkade förstå hur man skriver en text på dator.

Den här veckan har japanskstudierna placerat mig i båda dessa positioner. Från och med nu får vi inte längre använda latinsk skrift. Vi måste därmed skriva även våra namn på inlämningsuppgifter och på chatten med katakana, som är det ena av japanskans två skriftsystem som bygger på stavelser. Katakana används just för utländska lånord, utländska namn och ibland ungefär som vi använder versaler.

Läraren har lämnat ut en grupplista där allas namn finns i katakana. Jag har övat och övat. Häromdagen satt jag under förmiddagspausen på jobbet och skrev mitt namn om och om igen, bara för att slutligen upptäcka att jag skrivit fel de senaste 23 gångerna och därmed präntat in fel stavning i hjärnan. Jag har ingen relation till mitt namn på japanska. När jag ser mitt namn i latinsk skrift på en lista, t.ex. när vi ska delas in i grupper på en fortbildningsdag, så känner jag ju igen det omgående och identifierar mig med det. Jag antar att jag skulle behöva ingå i olika sammanhang under en längre tid i Japan för att börja utveckla samma känsla för mitt japanska namn.

I raden ovanför hade jag tänkt att ni skulle få läsa mitt namn på japanska, men när jag skrivit det var inte Word med på att jag ändrat tillbaka till svenska. Det innebär att mellanslagstangenten inte längre betyder mellanslag utan att jag vill skifta mellan hiragana, katakana och kanji, och om jag väljer kanji även välja mellan alla eventuella homonymer. (Det finns många homonymer i ett språk med endast 102 ljudkombinationer). Jag tvingades att spara, stänga ner och börja om, och nu går det återigen att skriva utifrån svenska ordbehandlingsprinciper.

Den här veckan innebar läxan bland annat att skriva om Caspers dag. En serie bilder och klockslag ska resultera i enformiga huvudsatser som berättar vad Casper gör ungefär varje timme från det att han vaknar tills han går och lägger sig. En utmärkt övning för att träna på klockslag och ordföljd. Det tog mig timmar att skriva de 15 meningarna på japanska, och då menar jag timmar utöver den tid det tog att formulera meningarna. Vi har visserligen fått en liten lathund som förklarar hur det går till, men ändå. Mellanslag är som sagt inte mellanslag, vilket är logiskt med tanke på att man inte gör mellanslag mellan ord på japanska, men plötsligt trycker jag ändå av gammal vana på mellanslagstangenten, och då ändras alla ord sedan jag senast tryckte på enter, vilket var längesedan,  till något annat skriftsystem. Det normala är ju att man skriver med kanji i när det är möjligt, så naturligtvis tror min dator att jag vill att texten ska ändras.  Min slutsats är att datorvana helt enkelt inte är överförbart från ett skriftspråk till ett annat.

Hur skriver man då på japanska? Måste man koppla in ett extra tangentbord? undrade någon. Nej, det behövs inte. De 102 ljud som förekommer utgörs av vokalerna a, i, u, e, o, och k, s, t, n, h, m, y och r tillsammans med respektive vokal. Dessutom kan flera av stavelserna kombineras med ya, yu och yo, t.ex ki +ya blir kya (kja, på svenska). K, s, t och h kan med hjälp av två små streck bli g, z, d och b. H kan förutom att bli b även bli p med en liten ring. Här kan du se hur stavelserna ser ut. Jag glömmer ofta bort prickar och ringar när jag skriver, vilket påminner mig om alla sfi-elever som utelämnar prickarna i ö. Det har jag också ondgjort mig över till och från, men nu vet jag  hur det ligger till. Å, ä och ö är inte riktiga bokstäver, de är bara varianter av a och o. 

När jag ska skriva en japansk vokal på datorn skriver jag helt enkelt den latinska vokalen, och under förutsättning att jag har ändrat språkinställningarna så blir det den japanska vokalen. När jag ska skriva stavelsen ka, skriver jag helt enkelt k+a. Sedan trycker jag alltså på mellanslagstangenten för att ändra till katakana eller kanji. När ett ord är klart trycker jag på enter, och då kommer det alltså inte att ändras nästa gång jag trycker mellanslag. 

ジェニファー・ブレマー

Hur är det egentligen att studera ett språk på distans?

Min nybörjarkurs i japanska vid högskolan i Dalarna är en halvfartskurs helt på distans. Man tar in 40 studenter på dagtid och 40 på kvällstid per termin.Vi befinner oss på olika platser i Sverige och runt om i världen. En student bor i Tokyo, en Finland, en Holland, och kursen ges på engelska. Många som deltar är heltidsstudenter på andra utbildningar, men jag är inte ensam om att vara 40+ och heltidsarbetande.

     Innan jag började på kursen var jag spänd på hur det egentligen skulle fungera att läsa ett språk på distans. Min enda tidigare erfarenhet av distansundervisning är kandidatkursen i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet. Den var huvudsakligen asynkron, d.v.s. man tittade på inspelade föreläsningar och kommunicerade kring olika frågeställningar på ett diskussionsforum.  Kursen i japanska är däremot till absolut största delen synkron, d.v.s. man träffas i ett klassrum, i vårt fall i Adobe Connect en gång i veckan och har dessutom gruppövningar med kurskamrater på samma sätt.  Utöver det finns ett diskussionsforum i vår lärplattform Fronter och en Facebookgrupp för studenterna på kursen.

     Inför kursstarten fick vi välja vilken grupp vi ville vara med i. Det fanns olika veckodagar och tider. Jag valde måndag 18.30 till 20.00. När klockan slår 18.30 ser man till att vara inloggad med hörlurar, mikrofon och webbkamera. På ena halvan av skärmen ser man den presentation som läraren delar, och på andra halvan ser man sina kurskamrater och en chatt. Det finns även ett litet fält för gemensamma anteckningar där läraren skriver upp viktiga saker.

     Den senaste lektionen började med repetition av förra veckans övningar i grupp. Då skickas man in i ett grupprum tillsammans med en eller flera kurskamrater. Det är vanligtvis samma kurskamrat som man arbetar med varje gång, och även utanför lektionstid. Här tränar man sin muntliga färdighet genom att fråga ”Vilken tid vaknar herr Honda?” Vilken tid kommer herr Caspar tillbaka hem?”. Vips så är man tillbaka i den stora gruppen igen och läraren går vidare med nästa moment.

     Ibland får man svara på en fråga inför hela gruppen, vilket jag faktiskt måste erkänna leder till en viss stress för min del.I ett vanligt klassrum ser läraren vem som är upptagen med att bläddra i sina papper eller ser totalt förvirrad ut och väljer oftast inte den studenten, eller så låter läraren de elever som vill svara räcka upp handen. Här bara väljer hon. Om man inte kan svara så kan man inte kika på kompisens papper, och man hör inga viskningar från olika håll i rummet som ger ledtrådar (vilket man ofta gör i mitt eget klassrum på SFI). Eftersom jag förespråkar Dylan Wiliams (pedagogikprofessor som skrivit flera böcker om formativ bedömning) metoder att inte låta eleverna räcka upp handen när de vill svara utan välja slumpvis för att få en rättvisande bild av samtliga elevers kunskaper är det extra pinsamt att erkänna att jag fasar för att få frågan. Hoppas mina elever inte känner likadant.

     En typisk orsak till att jag ibland känner mig ofokuserad är att min webbkamera plötsligt inte fungerar längre eller att jag inte ser presentationen. Det rullar ofta förbi meddelanden på chatten i stil med ”Webcam stopped working, brb” eller ”Är det bara jag som inte ser presentationen?” Jag vände mig till högskolans support för att diskutera problemet med webbkameran, och fick tipset att sitta så nära routern som möjligt. Det gjorde jag således förra gången, och då fungerade kameran. Däremot var det lite sämre med ryggen efter att ha balanserat dator, kursbok och  anteckningsblock i knät i soffan. Jag kanske blir tvungen att möblera om.

     Vad säger då forskningen om distansstudier? Lisbeth Amhag på Malmö Högskola  skriver i ”Utvecklingen av distansundervisning och pedagogik i datorstött lärande”, i Pedagogisk forskning i Sverige årgång 18 nr 1-2 2013 att år 2012 studerade var tredje till fjärde högskolestudent helt eller delvis på distans. Vanligast var att studera fristående kurser parallellt med andra studier eller arbete. Tydligen har det inte gjorts många studier som undersökt lärandeeffekten av distansstudier, men Amhag hänvisar till en studie som visar att under förutsättning att distansstudierna innehåller webinarier, där kursdeltagare och lärare möts ansikte mot ansikte och studenterna får goda möjligheter till samarbete, så finns det inga signifikanta skillnader i måluppfyllelse mellan distansundervisning och traditionell klassrumsundervisning. Jag kan tänka mig att det stämmer. Däremot tror jag att många som befinner sig i min situation, d.v.s. arbetar eller studerar något annat på heltid, kanske inte fullföljer studierna då tiden helt enkelt inte räcker till och då man inte är helt seriös med sina studier.

     Samtidigt så är sannolikheten att jag faktiskt ska fullfölja min kurs just för att den är på distans mycket större. Om jag hade behövt ge mig iväg till Lunds universitet en kväll i veckan efter jobbet så hade det gått bort mycket mer tid, och jag hade blivit mycket tröttare. Visserligen så hade jag kunnat prata om allt möjligt med mina kurskamrater i pausen och säkert haft en mycket mer social kväll, men nu är det andra sidan ingen som ser om jag sitter i pyjamas bredvid routern, åtminstone inte om jag virar en scarf runt halsen. 

Anspråkslöshet, tack

Under mina år som SFI-lärare har jag till stor del arbetat med elever som är akademiker och helt nybörjare i svenska. En av de första frågorna som infinner sig bland eleverna brukar vara hur man ska tilltala läraren. Man säger ju inte du till läraren. Jaså, säger man du till alla i Sverige? Läraren också? Men man säger väl ändå inte förnamnet? Gör man? Jaha, eftersom vi är vuxna elever kan vi använda vår lärares förnamn. Gör barnen också det? Vissa kan sedan, trots att jag försäkrar dem om att jag förväntar mig att bli tilltalad med förnamn, inte förmå sig. Några säger konsekvent ”Läraren” och några dristar sig till att säga ”Lärare Jennifer”.

År 2005 arbetade jag som religionslärare på en högstadieskola i England. Där visste inte mina elever vad jag hette i förnamn. Det korrekta tilltalet var Ms Brehmer, möjligen Miss (fröken). Om eleverna i något fall lyckades lista ut vad deras lärare hette i förnamn kunde detta användas som ett sätt att trakassera läraren, som förlorade både auktoritet och all sin värdighet då klungor av elever vrålade den berörda lärarens förnamn i korridorerna.

I Japan undviker man personliga pronomen. Man tilltalar folk med Efternamn Förnamn  +San. San är en könsneutral titel som man kan använda till alla vuxna, men vad du gör får du inte råka använda den när du talar om dig själv eller någon i din familj. På engelska kan jag presentera mig som Ms Brehmer, man på japanska får man alltså bara säga sitt namn.

Min japansklärare ska däremot inte tilltalas med Masae San, hon är ju lärare. Lärare heter sensee på japanska, och används efter namnet. Masae Sensee får vi studenter säga.Under lektionen skulle vi presentera oss och berätta om vår sysselsättning. Många av mina kurskamrater är daigakusee, universitetsstudenter, på heltid. Jag är ju trots att jag för tillfället studerar på halvfart lärare, så jag sa Watashi wa sensee desu, jag är lärare. Men, så oerhört arrogant och självgod jag framställde mig genom det! Nej nej, sa läraren, du kan inte använda en titel som sensee om dig själv! Inte heller om någon i din familj! Om du vill berätta vad du gör så finns det ett annat ord för lärare, kyooshi, som du ska använda. Då kommer andra att kalla dig för sensee.

Ett genomgående drag i japanskan är att det förekommer flera artighetsnivåer. I många språk använder vi ett speciellt pronomen när vi tilltalar personer som vi inte är familj eller nära vän med, och därmed får ofta verbet en tillhörande ändelse. I japanskan fungerar det lite annorlunda. Pronomen används ju inte om de går att undvika, men däremot används en speciell verbböjning och adjektivböjning, och till och med substantiven ändras ibland. Det är också som sagt viktigt att komma ihåg att man bara använder artighetsformerna gentemot andra, aldrig när man talar om sig själv eller sina närmaste. Om det däremot finns risk för missförstånd ska man använda pronomen. I den app jag använt för att lära mig japanska fraser finns ett scenario där jag som inlärare får beröm för mitt japanska uttal. Nej nej, ska man säga då, gärna med en speciell avvärjande gest (för kroppspråket är också kulturellt och förknippat med det språk man talar), mitt uttal är dåligt. I det fallet är det bäst att använda pronomen så att samtalspartnern förstår att det verkligen är mitt uttal som är dåligt.

Välskrivning - behövs det?

Japansk välskrivning är visst inte min grej. (I ärlighetens namn är inte latinsk välskrivning heller min grej.) Jag gör läxan (som ska skannas och lämnas in) om och om igen. Femte gången har jag fått allt perfekt, men så på sista raden går det fel och jag får börja om från början. Det är svårt att göra varje liten ögla rätt och sätta varje litet streck i rätt nivå. Det tar dessutom emot att skriva från höger till vänster och uppifrån och ner. Ett ögonblicks oaktsamhet och plötsligt har jag skrivit horisontellt från vänster till höger och måste börja om IGEN. Är det så viktigt då? tänker jag. Ser de inte vad det står om jag skriver så här? Jag börjar fundera på hur det ligger till med välskrivning i Sverige. Sitter man fortfarande och tränar i skrivhäften?

     Nej, det verkar internetanvändarna vara ense om att man inte gör. En googling på ”välskrivning i skolan” tar mig till en uppsjö av inlägg. Någon menar att välskrivning utvecklar människans karaktär, och drar paralleller mellan samhällets förfall och upphörandet av välskrivning som skolämne. Allt var ju så mycket bättre förr, eller hur? Jag hamnar slutligen på en blogg där skribenten jämför välskrivning med konsthantverk, vilket fångar mitt intresse.  När jag berättar för bekanta om min nybörjarkurs i japanska får jag nämligen ofta entusiastiska frågor om kalligrafi.

     När jag förklarade att jag återigen misslyckats med välskrivningsläxan, så till den grad att jag inte bara fått rest utan betyget underkänd, undrade någon om vi använder tusch och pensel och exklusivt papper. Nej, det rör sig bara om små rutor i vilka man måste skriva bokstäverna i exakt rätt nivå och i proportion till varandra. Det är tydligen tillräckligt svårt för mig.

     Jag verkar dock inte vara den enda som kämpar. Under föreläsningarna i japansk språkfärdighet I kommer alltid frågan om välskrivning upp. ”Får man verkligen inte ha en personlig handstil?” undrar någon. ”Hitta inte på din egen hiragana!” replikerar läraren.

     Jag kommer att tänka på fenomenet med grafologi, som var så populärt när jag gick i gymnasiet. Veckotidningarna var fulla av instruktioner för hur man kunde ta reda på sin sanna personlighet genom handstilsanalys. Skriver du litet? Du är inåtvänd och rädd för att vara till besvär. Skriver du stort? Du är utåtriktad och social. Speciellt minns jag att jag fick diagnosen slarvig och otålig (stämmer inte alls) eftersom jag ofta hoppade över pricken över i. Desperat övade jag på att dutta dit prickarna, allt för att bli en ordentligare människa. När jag året efter gymnasiet gick estetisk linje på folkhögskola och bodde på internat kom det någon vecka in i första terminen ett brev från min dåvarande pojkvän.  De tre kursare som redan blivit mina bästa vänner kom rusande med andan i halsen. ”Du har fått brev!” Din pojkvän är blyg och tystlåten! Och kreativ! Titta vilka snirkliga små bokstäver!”

     Mitt intryck är att man (tack och lov) inte pratar så mycket om grafologi längre. Men har man någonsin gjort det i Japan? Att uttrycka sin personlighet genom sin handstil, är det något för en japan? Jag googlar igen. Någon har ställt frågan ”Finns det individuella variationer i japansk handstil?” Någon annan svarar att naturligtvis gör det det. Däremot är det som inlärare svårt att förstå när variationer är tillåtna och när det ser konstigt ut. Därför är det bäst att i början försöka skriva exakt som i boken och sedan låta stilen bli personlig längre fram. Det här känner jag igen från mina elever som har lärt sig skriva det latinska alfabetet för första gången. Många har tränat själva och inte insett att det är helt normalt att g ibland har en rak svans och ibland en snirklig, men att det ser konstigt ut när öglan inte vilar på raden. 

     Ytterligare en googling informerar mig om att det finns papper med ett speciellt rutsystem avsedda för att skriva japanska för hand att tillgå, så nu har jag beställt ett antal japanska skrivböcker. Tills dessa anländer kämpar jag vidare med förra veckans läxa och denna veckas. Nästa vecka börjar vi lära oss katakana. Då måste vi kunna läsa och skriva flytande hiragana. Kalligrafin befinner sig långt fram i tiden.