Nu har jag semester!

Alla övningsblad som jag har fyllt i under 4 veckor på språkkursen.

Språkkursen är slut och jag sitter på Shinkansen till Hiroshima. Att gå språkkursen var långt ifrån en semester. Det var både jobbigt och tråkigt, och framför allt kändes det som ganska mycket slöseri med tid. Jag har ju skrivit om mina känslor under kursens gång, men nu kommer ändå en liten sammanfattning.

     Kursen var upplagd lite som SFI. Man gjorde ett test, placerades i en grupp som redan höll på med något och förväntades hänga med från första sekunden. Det skulle vara max 5 kursdeltagare, men vi var 10, i ett rum anpassat för 7. Under helgen eller på måndag morgon fick vi schemat för den kommande veckan, så det var svårt att planera. Ibland var lektionstiden 9.30 – 13.10, ibland 11.25 – 16.00 och ibland 14.00 – 18.00. Ett lektionspass var 50 minuter, sedan hade vi paus i fem, och så fortsatte vi i ytterligare 50. Därefter var det 10 minuter paus, och sedan kom det en annan lärare. Det var rörigt att ha olika lärare hela tiden. Systemet byggde på att vi alltid gjorde exakt det som stod i planeringen. Det gick inte att fråga om något som var oklart eller fråga om något helt annat, då uppmanades man att ta en privatlektion för att inte förstöra tidsplaneringen. De flesta lektionerna var tråkiga och enformiga, men svåra. Läraren höll en genomgång, vi fyllde snabbt i ett övningsblad och sedan gick vi igenom svaren och skämdes om vi hade skrivit fel. Ibland hade vi ”konversation”, vilket innebar att läsa en dialog och sedan byta ut delar av innehållet. Det var ofta svårt att förstå vad som skulle bytas ut och man fick inte göra några grammatiska fel. Någon fri konversation var det aldrig tal om.

Min station Ochiai Minami Nagasaki när det inte är rusningstid.

     




















Var någonting med språkkursen positivJa, absolut. Jag har jobbat igenom grammatik och ordförråd i några kapitel i boken så att det verkligen sitter, vilket jag har svårt för att göra på egen hand. Jag har träffat trevliga människor som av olika anledningar har valt att åka till Japan i 2 – 20 veckor för att studera japanska. Ett liv med dagliga rutiner i Tokyo i en månad var en uppfriskande omväxling från min vanliga rutin.

På väg till Shinjuku-stationen för att åka hem.

Jag funderar redan på nästa ”språkresa”, som kanske kan bli av om 2 – 3 år. Då ska jag inte gå en språkkurs på heltid, utan istället försöka boka in olika aktiviteter. Guidade vandringar på museum, matlagningskurs, yogaklasser, bio, teceremoni och sådant där man verkligen använder språket.

     Det mest givande med min vistelse i Tokyo var helt klart att bo i en värdfamilj. Nervositeten inför första mötet med främlingarna som jag skulle bo hos i en månad var obeskrivlig, men när vi träffades utanför tunnelbanestationen i Ochiai Minami Nagasaki i tropiskt ösregn kändes det genast bra. Det var en utmaning att prata japanska hela tiden, inte minst när jag var förkyld och eländig, men det blev en naturlig inlärningsmiljö och jag lärde mig många nya ord. Jag skulle gärna göra om det, men jag skulle också gärna prova att hyra en egen lägenhet nästa gång.

     Om 13 dagar är det dags att återvända hem till vardagen. Nu ligger min kursbok nerpackad i en väska i Tokyo och mina arbetsblad i pappersinsamlingen på hotellet. Mitt lilla anteckningsblock är däremot med på resan och kommer att fortsätta att fyllas med nya ord.

     Jag avböjde skolans erbjudande om att publicera en officiell recension av kursen för att i utbyte få två privatlektioner nästa gång jag studerar på samma skola.

 

Avslutningsceremonin på skolan. Jag glömde att hålla i mitt "examensbevis".

En förkylning - en kulturkrock

Förra helgen var jag i Kyoto och Osaka. Jag reste själv, bodde i kapsel i Kyoto och besökte japanska studenter som läser svenska på universitetet i Osaka. Det var många nya och intressanta upplevelser. Dock har jag haft en upplevelse den här veckan som överträffar alla andra när det gäller kulturella skillnader. Jag har varit förkyld.

     I mitt liv är det normalt att bli förkyld 1-2 gånger om året. Då dricker jag te med ingefära och citron, tar det lugnt och blir frisk igen på några dagar. I Sverige är det odramatiskt med en förkylning. Folk är förkylda överallt. Blir det för illa stannar vi hemma några dagar. Den allmänna inställningen är att man inte kan skydda sig mot att bli förkyld. I Japan är synen på förkylningar helt annorlunda. ”Är du förkyld?!!!” skriker folk. ”Hjälp, jag är orolig för dig!!!” ”Har du tagit medicin?!!!” ”Du måste åka till sjukhuset!!!”

     Som tur var hittade jag några Ipren längst ner i necessären, för sådant verkar vara svårt att få tag i här. Nässpray och hostmedicin finns inte heller, i alla fall inte den typen som jag är van vid.

Min fantastiskt snälla värdfamilj har tagit väldigt väl hand om mig. De har lagat shabu-shabu och japansk frukost och erbjudit speciella grönsaksjuicer, avkok på japanska frukter och allehanda kinesiska naturmediciner. Maten är jag jättetacksam för och fruktavkoket är inga problem, men jag är skeptisk till att ta preparat som jag inte känner till och vet hur jag reagerar på. Här blev det en kulturkrock.

Shabu-shabu är en gryta som man snabbt kokar tunna skivor av kött, grönsaker och fisk i.

En annan kulturkrock är munskydden som folk använder, både vid förkylning och av andra anledningar. Jag blev genast ombedd att använda ett sådant, och mina protester viftades bort med ett bestämt ”Du är i Japan nu!” Det visade sig även finnas något som heter ”Air Doctor” som man kan använda för att inte bli smittad när någon i ens omgivning är förkyld. Man hänger det på sig, och så är man säker eftersom luften renas från virus, bakterier och allergener.

Genom att sätta på sig den här påsen är man skyddad från virus och bakterier.

Varför är det då så farligt att bli förkyld? I Sverige kan vi stanna hemma från jobbet i en vecka utan intyg, men i Japan finns inget motsvarande system. Från första dagen måste du ha ett läkarintyg, och det är ganska dyrt. Det innebär också att du måste åka till sjukhuset, vänta i timmar och sedan åka till arbetsplatsen för att lämna intyget, och då ska vi inte glömma den påfrestande resan med tunnelbanan. Det hela riskerar att ta ungefär lika lång tid som en arbetsdag, och detta berättigar dig till att använda en av dina semesterdagar.    Efter två-tre dagar måste man göra om det hela. 

     I resten av världen tänker vi på japaner som extremt plikttrogna människor som till varje pris tar sig till arbetsplatsen, och det är ju inte konstigt under sådana villkor. Jag förstår att man inte vill riskera att utsätta sig för en förkylning, eller för risken att smitta ner någon annan. Nu hoppas jag innerligt att ”Air Doctor” har fungerat så att min värdfamilj inte blir sjuk.

I Japan ser man ständigt människor med munskydd.

Varenda liten jourbutik har ett stort utbud av munskydd

Ifyllnadsövningar eller igelkottscafé?

En bråkdel av det kontorsmaterial jag har köpt.

Den här veckan har jag gått in för att ha med mig ett litet anteckningsblock överallt, till exempel vid matbordet. Så fort ett nytt ord dyker upp skriver jag ner det, och sedan försöker jag lära in alla ord som samlats under dagen.

Det finns en obegränsad mängd av gulliga små block, delfinformade gem, post-its formade som katter och allt annat kontorsmaterial man kan drömma om, och det är inte dyrt. Jag har redan köpt så mycket att jag skulle kunna fylla en resväska. De söta små blocken i djurform som är avsedda att använda som flash-cards är särskilt inspirerande.

flash-cards

Innan jag kom hit trodde jag att jag skulle sitta på tunnelbanan och studera. Det känns skrattretande att tänka på nu när jag står så inklämd att andningen fungerar endast till 30 procent och hoppas att ingen ska fastna med benet i min ryggsäcksrem igen. Däremot går det att försöka läsa reklamen som täcker varje millimeter i vagnen, snegla på folks böcker och se om det går att förstå något, smyglyssna på folk som pratar med varandra och studera vilka kanji stationernas namn skrivs med. 

     Det är nämligen så att anteckningsblocken fylls av nya ord som jag hör hemma, på TV, på igelkottscafé, på restauranger, i affärer och på tunnelbanan. Det enda stället där jag inte möter så många nya ord är skolan. Vad beror det på? Kanske på att all undervisning utgår från färdiga arbetsblad som aldrig bygger på att man ska vara kreativ eller försöka lösa problem. Det finns alltid ett exakt mönster som man ska utgå från. När vi pratar i par ska vi säga exakt de meningar som finns på pappret, och det är textbokens gloslista som gäller. Avviker man från det kommer läraren och säger till. När vi gör ifyllnadsövningar måste vi skriva exakt som de vill. Ofta vet man inte heller exakt vad de vill att man ska skriva, och läxor lämnas tillbaka markerade som fullständigt felaktiga. Dessutom sitter jag och jobbar med kapitel som jag redan har studerat på grund av att mitt grammatiktest den första dagen inte var tillräckligt bra.

En igelkott som jag träffade på igelkott-caféet Harry (Igelkott heter "harinezumi" på japanska)

Det är märkligt att skolan inte försöker utnyttja det faktum att vi faktiskt befinner oss i Japan. Vi har ju kommit hit för att lära oss i den miljö där språket talas, men det märks inte. Det finns så mycket kul att göra här, så varför inte dela in eleverna i grupper utifrån intressen, förbereda ord och fraser som behövs när man går på katt-café, karaoke eller teceremoni, hålla en presentation för kompisarna som gick på något annat och avsluta med en skriftlig sammanfattning? Skolans regel om att endast japanska får användas i klassrummet hjälper föga när läraren är den enda som pratar.

     Den absolut största behållningen med vistelsen är värdfamiljen. Om jag hade följt min ursprungliga plan och hyrt en lägenhet hade jag nog kommit hem med sämre japanska än jag hade när jag kom. Jag är så glad att jag vågade välja att bo hemma hos främmande människor i fyra veckor. Kan man bo hos en värdfamilj utan att studera? I så fall blir det mitt nästa projekt i Japan.

När jag träffade min japanska språkkompis på hennes lokala izakaya fyllde jag nästan hela mitt lilla block med nya ord.

Jag är egentligen inte så här dålig!!!

Shibuya crossing

Min första vecka i Tokyo har varit minst sagt förvirrande. Förutom en tyfon, jetlag, ordningsvakter som pressar in pendlare i tunnelbanevagnen precis som på TV och jordbävningsvarning mitt i natten så har jag börjat i skolan.

     Min start i den japanska språkskolan är antagligen väldigt lik en typisk SFI-start. Efter att ha gått upp två timmar tidigare för säkerhets skull, tillbringat en halvtimme med att hitta ut från stationsbyggnaden – och då hade jag valt att åka med två linjer för att slippa världens största station, Shinjuku, vilken jag hade varit vilse på halva söndagen – i desperation gått ut genom fel utgång, irrat runt i en halvtimme, fått hjälp av tre personer till sist hittat byggnaden. Det var dessutom 30 grader och 95 % luftfuktighet. 

     Jag klev genom dörren och in i ett trångt rum fullt av förvirrade elever och lärare som sprang hit och dit. Skorna skulle av och tofflorna på, men inte toalett-tofflorna utan de andra tofflorna. Jag fick ett omfångsrikt nivåtest med extremt liten text i handen, blev visad in ett trångt rum fullt av folk som gjorde test och så var det bara att sätta igång. Testet var jättesvårt och jag var ofokuserad och hade inte sovit någonting sedan ankomsten på grund av tyfonen under natten. Sedan fick jag sitta och vänta. Jag väntade och väntade och hade ingen aning om hur länge det skulle pågå. Jag var vansinnigt hungrig. Efter två timmar var det dags för en intervju. Testet hade gått dåligt, så jag skulle inte få börja på kapitel 16 som det var sagt. Det var en lättnad, men problemet var att jag placerades i en grupp som på onsdagen skulle ha test på hela första kursboken, samma bok som jag i juni blivit godkänd på genom Högskolan i Dalarna. Om jag inte klarade testet skulle jag få göra om flera kapitel i boken, informerade läraren på japanska. Så synd att jag råpluggat kapitel 15 istället för att repetera kapitel 1-12, tänkte jag, men jag kunde inte protestera eftersom det inte gick för sig att prata engelska ens första dagen, och eftersom all japanska var som bortblåst tog jag till den klassiska flyktstrategin, log och sa hai, iidesu ne! Ja, det blir bra! Sedan hade jag två minuter på mig att ta mig till min första lektion, där alla redan var igång med något.

Ingången till skolan

     Jag var jättestressad vid det här laget, och kunde inte säga ett ord på lektionen. Läraren undervisade med en sträng japansk stil, och alla i gruppen blev uppmärksammade på alla fel jag gjorde. Det var nära att jag ställde mig upp och skrek ”Jag är egentligen inte så här dålig!!!” men eftersom jag inte kunde någon som helst japanska just då och engelska var förbjudet gick det inte. Jag fattade inte vad de ville att jag skulle skriva på arbetsbladen. Jag hade inte lärt mig exakt samma uttryck som mina kurskamrater använde. Tisdagen var ungefär likadan, och under testet på onsdagen befann jag mig i upplösningstillstånd och planerade att kräva pengarna tillbaka. 

    På torsdagen visade det sig att jag klarat testet trots att jag gjort alla möjliga konstiga fel, och inte minst trots att de gjort alla möjliga konstiga fel. Exempelvis skulle man på en del av testet endast använda adverb i svaren, men det stod ingenstans. Även om meningen jag skrivit var grammatiskt korrekt räknades svaret som felaktigt för att jag valt en annan lösning. Helt vansinnigt.

     Det är pinsamt att tänka tillbaka på mitt beteende de första dagarna, samtidigt som det får mig att tänka på hur mycket dagsformen faktiskt inverkar på prestation och perception. Under yogaklasserna pratar läraren mycket om att man ska utgå från dagsformen. Det du kan göra på tisdagen är inte nödvändigtvis samma sak som du kan göra på onsdagen. Varför pratar vi inte mer om det i språkundervisningen? Vi tänker oss att vi kommer till en viss nivå, och sedan är vi där. Min stress uppkom av småsaker som att vara vilse på en tågstation och en tyfon, visserligen med vindbyar på 222 km/h, men som sagt. Jag vet att mina elever på SFI har mycket värre problem.
    Vad hade jag behövt för en bra start? Struktur och tydlighet framför allt, och möjligheten att ta det lite lugnt. Själv brukar jag vara ganska ivrig att få nya elever att komma igång och vara aktiva, men det är viktigt att ge ordentlig stöttning för det, och framför allt se till att de tydligt förstår vad jag förväntar mig. Jag hoppas innerligt men fruktlöst att det inte är alltför många av mina elever som har känt sig så här vid SFI-starten.  
     Avslutningsvis kan jag informera om att det gick bra idag, och nu känner jag att jag har landat och att jag har tre givande veckor framför mig. Nästa veckas inlägg blir positivt rakt igenom!

Skollunch