Facebook, kalender och TV på japanska

Igår hade jag min första tenta i japanska. Den bestod i att under max fem minuter läsa tio meningar skrivna med hiragana och katakana. På grund av min långsamma läshastighet var jag lite nervös, men enligt beskedet som kom omedelbart efter provet blev jag godkänd. Nästa vecka börjar vi med kanji.

Jag fortsätter med mitt japanska språkbad. Varje dag ser jag några avsnitt av serien Oshin, och har nu kommit till 63 av 297. Serien sändes varje förmiddag under några år på 80-talet och fick höga tittarsiffror. Vi får följa Oshin, som föddes 1900 i en fattig familj och skickas iväg för att arbeta redan som sjuåring, genom livet. Just nu är hon 18 år och håller på att utbilda sig till frisör. Det har blivit på modet med västerländska frisyrer, och Oshin visar sig ha stora talanger. Hon har just återförenats med Kayo, dottern i familjen hon tidigare arbetade för, efter att de skilts åt abrupt för två år sedan då Kayo rymde med Oshins stora kärlek. Jag har nog inte blivit så mycket bättre på japanska, men jag har lärt mig en del om japans historia, och det är härligt att frossa i japanska miljöer och vackra kimonos.

Förra veckan tog jag steget och ändrade mina språkinställningar på Facebook. Även om det egentligen är i tidigaste laget så går det ganska bra. Jag har påbörjat ett litet lexikon med vanliga termer. En rolig detalj är att alla namn som förekommer får ett san efter sig. Till exempel Helena Svensson san har kommenterat ditt inlägg (fast på japanska).

Jag har börjat sätta en liten lapp med dagens datum i fodralet på min telefon. På det viset ser jag datumet ganska många gånger varje dag, för datum på japanska är ganska krångligt. Jag har laddat ner en japansk kalender och klocka, som tyvärr inte verkar gå att synkronisera, till telefonen,  men det kanske är lika bra det om jag ska komma till mina möten på rätt dag.

För några veckor sedan lärde vi oss just hur man pratar om datum. ”Vilken dag har du födelsedag?” Frågade vi varandra, precis som mina elever gör i början av kursen. År är lätt, två tusen sexton plus -nen. Månader är också lätt, det är bara att ta den aktuella siffran och ordet för månad så är det klart. Tre-gatsu (san gatsu) är mars. Månadens dagar gav mig däremot en smärre chock. Den nionde heter kokonocka och den tjugotredje nijuusannichi. Nijuusannichi är två tio tre + nichi, dag. Men varför heter den nionde kokonocka? Och den femte tsuika?

Det beror på att ett ursprungligt, japansk räknesystem och ett kinesiskt system för länge sedan smälte samman. Förutom att månadens första tio dagar har ursprungliga japanska ord, så har dagarna 14, 20 och 24 ytterligare andra ord, som verkar vara en blandning av de två systemen. Jag önskar att vi hade fått öva lite mer på att prata om våra födelsedagar under den där lektionen.

Bada i japanska i Malmö

7 veckor in i kursen börjar vi kurskamrater kunna konversera med varandra på japanska, om än onyanserat och uteslutande med huvudsatser. Vi frågar och svarar saker som ”Studerar du japanska på biblioteket varje dag?” ”Nej, jag studerar aldrig japanska på biblioteket. Men jag studerar japanska varje dag hemma.” ”Vilken tid går du upp på söndagar?” ”Jag går upp omkring klockan 9 på söndagar.”

Vi har lärt oss att ordföljden är subjekt-satsadverbial-tidsadverbial-platsadverbial-direkt objekt-verb. ”Jag studerar aldrig japanska på biblioteket på söndagar” blir alltså ”Jag-aldrig-på söndagar-på biblioteket-japanska studerar.” Nu är det bara att lära in nya ord och uttryck och göra meningar. Den här veckan var en av hemuppgifterna att skriva en fråga på vårt forum, som sedan nästa person som råkar titta svarar på, för att sedan skriva en egen fråga. Jag råkade få en fråga som började med ”varför”, vilket innebär ett betydligt mer komplext svar. Jag vet ännu ingenting om japanskans bisatser, eller ens om svaret i fråga kräver en bisats, men tillbringade plikttroget (och tävlingsinriktat) en timme med att slå i lexikon och grammatikböcker för att slutligen nöja mig med en ytterst osäker variant. Imorgon får jag väl höra hur det gick.

Forskningen visar att det är under det första året då man lär sig ett språk som man har störst möjlighet att påverka grammatik och uttal. Om du lär in en felaktig ordföljd är risken med andra ord stor att du aldrig blir av med den, och om du när du lär dig svenska slarvar med prosodin så kanske du fortfarande 20 år senare missar förlängningar i betonade stavelser och avslöjar dig som invandrad talare av svenska. Fossilisering, talar man ofta om. Mina elever som lär sig svenska har förmånen att kunna välja att vara omgivna av språket överallt i vardagen. Du ser det på skyltar, du hör det på caféer och i affären och det är bara att slå på tv:n eller gå på språkcafé.

Här sitter då jag i Malmö och försöker lära mig japanska på distans. Om man vill bättra på engelskan finns TV, språkcaféer, yogaklasser, invandrare att tala med och böcker i varenda bokhandel. Arabiska är också ett tacksamt språk, speciellt i Malmö. Jag har 15 arabisktalande elever i min SFI-grupp. Jag har arabisktalande kollegor. Det finns nyheter på arabiska. Det finns läxhjälp och det talas arabiska på bussar och restauranger. Men vad finns på japanska?

Inte mycket. Jag har varit på bio och sett Hirokazu Kore-edas film Systrarna, men vem vet när det kommer en japansk film på min lokala biograf härnäst? Jag har börjat se en japansk TV-serie som jag hittade på Youtube. Det finns tack och lov över 100 avsnitt, och det ska bli spännande att se hur mycket jag förstår när (om) jag kommer till det hundrade jämfört med nu när jag har sett 5. Jag har provat att göra yoga till japanska klasser som jag också har hittat på Youtube. Än så länge förstår jag sådant som ”långsamt”, ”höger ben” och ”vänster arm”, så det blir inte mycket till flow, men det får stå tillbaka för språket. Jag har börjat följa olika japanska sidor på Twitter (lagom stora textmassor) och försöker ögna igenom och upptäcka kanji eller till och med ord som jag förstår. På det här sättet hoppas jag ge mig själv ett språkbad, så gott det går.