En inblick i den japanska skolan

Förutom att vara turist passade jag på att göra två klassrumsbesök i Japan. I mitten av oktober var jag på Osaka Universitet, det enda universitet i Japan som erbjuder studier i svenska språket som huvudämne. 30 studenter antas efter hård konkurrens varje år och studerar sedan svenska i fem år. Det innebär att det finns 150 studenter i svenska på universitetet. Osaka Universitet rankas som det tredje bästa universitetet i Japan, och här studerar ca 27 000 studenter.

     Jag fick ett fantastiskt mottagande av den genom Svenska Institutet utsända svensklektorn och en student på magisternivå. Förutom att guida mig runt både i Kyoto och Osaka fick jag genom våra samtal en god inblick i både livet som student i Osaka och livet som lektor, och nya vänner.

Toyonaka Campus  är ett av tre campus på Osaka universitet.

Det campus jag besökte låg förhållandevis lång resväg från centrum, i alla fall i en malmöbos perspektiv (Man brukar säga att man kan cykla överallt i Malmö på max 15 minuter.) Jag klev in i klassrummet mitt under en pågående lektion där läraren gjorde sitt yttersta för att engagera de 19-åriga förstaårsstudenterna i svensk konversation. Just det muntliga verkar vara en stor utmaning förstod jag då jag senare fick tillfälle att leda konversation i grupp. Studenterna är vana vid att studera utifrån en lärobok och är rädda för att säga fel. Detta stämmer väl överens med min egen upplevelse från språkskolan, där konversation innebar att läsa en dialog från ett papper och sedan försöka läsa den ur minnet. Få studenter hade kontakt med svenskar, och när jag berättade om mina erfarenheter av språkutbyte och skypeträffar med japansktalande såg några av dem lite oroliga ut.

    Studenterna kunde på svenska berätta lite om varifrån de kom och varför de hade valt att studera svenska. Min upplevelse var att de flesta valt det på grund av intresse för språket och Sverige, men utan några konkreta planer på hur de ska använda sin utbildning i framtiden. Modigt, tycker jag.

     Efter lektionen guidade några av studenterna oss runt på universitetets museum, och sedan fick jag sällskap av två av dem på tåget tillbaka till centrum. Vi hade då övergått till att prata japanska, och studenterna berättade om vardagen som för många innebär flera timmars pendling, extrajobb och intensiva studier.

Även om det grundades 1869 byggdes delar av universitetet på 60-talet, och då upptäcktes detta krokodilskelett som nu finns på universitetets museum. 

Sista veckan i Japan besökte jag en privat högstadieskola i en mindre stad. Även här fick jag ett fantastiskt mottagande. Skolans ägare hämtade mig på hotellet och körde mig tillskolan. Efter att ha bytt ut mina skor mot de tofflor som tillhandahölls av skolan och druckit en kopp grönt te tillsammans med skolledningen var det dags att kliva in i det första klassrummet, där elever i år 5 studerade engelsk grammatik. Det var en förhållandevis hög nivå på lektionsinnehållet, och eleverna kunde uttrycka sig väldigt väl på engelska, vilket förvånade mig då Japan inte är känt för goda kunskaper i engelsk konversation. Det visade sig att man i den här skolan börjar med engelska redan i ettan, och att man sedan i fyra år lär sig språket genom drama, lek och konversation för att börja med grammatik först i år 5.

     I år 9 undervisade engelskläraren parallellt tillsammans med en assistent med engelska som modersmål, och när de fick lov att ställa frågor till mig blev det riktigt intressanta diskussioner. Frågor som återkom i klasserna jag besökte var vilken mat som är populär i Sverige och vad jag tycker om japansk mat. En elev frågade också, antagligen med anledning av mina 177 centimeter, om medellängden i Sverige. Detta roade även skolans ägare, själv 20 centimeter över japansk medellängd.

     En japansk högstadieklass består vanligtvis av 35 – 40 elever, men i den här skolan var klasserna betydligt mindre med max 20 elever. Jag noterade att samtliga klassrum hade en avdelning längst bak för städutrustning. I Japan städar eleverna klassrummen tillsammans, vilket jag tror är en stor anledning till att det inte finns någon nedskräpning eller vandalisering i Japan.

     Efter att ha besökt ett antal klassrum fick jag träffa de undervisande lärarna för ett samtal, vilket var väldigt intressant. De lärare som arbetade heltid och var mentorer för en klass arbetade vanligtvis mellan 8.00 och 21.00, och ibland var det även aktiviteter på helgerna. När samtalet avslutades slog det mig att lärarna offrat sin lunchpaus för min skull och nu hade bråttom till nästa lektion.

     Enligt en undersökning som genomfördes av det japanska utbildningsministeriet 2016 arbetar en högstadielärare i genomsnitt 63 timmar och 18 minuter i veckan. Man driver nu frågan om att ge lärare rätt till kompensation för det arbete som utförs på kvällstid och helgdagar. Läraryrket i Japan sträcker sig nämligen långt utanför klassrummet, det är bland annat vanligt att läraren besöker elevernas hem, organiserar utflykter på helger och helgdagar och kompenserar där kuratorer och övrig elevvårdande personal inte räcker till. Jag tänker på hur vi på min skola i ibland ondgör oss över att behöva jobba till 21.00 en kväll i veckan, givetvis inom ramen för en arbetsvecka om 40 timmar.

I Japan går man aldrig någonsin in med skor. Det gäller vanligtvis även i skolor och på många arbetsplatser. När man ska gå på toaletten byter man dessutom till speciella toalett-tofflor.

Tiden gick så snabbt

Tiden gick så snabbt. I ett år sparade jag och planerade för mitt livs äventyr, och vips var det över. Sist jag skrev hade jag precis avslutat språkkursen, fotograferat alla ifyllnadsövningar jag gjort och var på väg till Hiroshima. Nu väntade 2 veckor av semester, och jag skulle få se om mina språkkunskaper kunde ta mig runt. Jag satte också upp några inlärningsmål. Eftersom alla namn, på personer såväl som städer, skrivs med kanji bestämde jag mig för att lära mig tecknen för varje stad jag besökte. Dessutom skulle jag lära mig ord för platser och företeelser typiska för respektive plats. 

     Den första staden vi kom till var Hiroshima. Den viktigaste platsen i Hiroshima är Fredsparken (Peace Memorial Park på engelska). Jag kommer fortfarande ihåg hur man skriver Hiroshima, men Fredsparken var jättelångt och svårt, och har inte hittat från anteckningsblocket till långtidsminnet. På Fredsmuseet köpte jag ”Sadako och de tusen papperstranorna” på japanska. Den är avsedd för barn, och det innebär att det finns furigana, fonetisk skrift, till många kanji. Nu måste jag bara ta tag i att läsa den. 

Jag ringer i Fredsklockan

På nästa resmål, Miajima, vimlade det av rådjur, som är shika på japanska, och mer uttalas som shka. 

Från Miajima åkte vill till Naoshima. Shima och Jima betyder för övrigt ö. Naoshima är en ö i inlandshavet som gjorts till ett konstcentrum. Här övernattade vi i en 400 år gammal byggnad med tillhörande japansk trädgård. Värdparet tyckte att det var mycket märkligt att jag kunde japanska och ännu mer märkligt att jag hade lärt mig det i Sverige.

Ett konstverk av Yayoi Kusama

Nara var nästa anhalt. Även här stod rådjuret i fokus. Jag läste att den stora parken i staden förutom världsarvsplatser innehåller 1200 rådjur. Det måste vara många, många fler än så. 

I templet Todaji i Nara finns en 15 meter hög buddhastaty.

Efter Nara åkte vi till Kyoto där jag hade bokat in oss för att hyra kimono och gå på en stadsvandring. Det var intressant att bli klädd i kimono. Den innehöll väldigt många delar och säkert 12 underplagg. När jag var nära att svimma insåg jag att jag saknade japanska ord för ”svimma”, ”yr” och ”illamående”, men jag lyckades förmedla att jag inte mådde bra och behövde sätta mig ner. Påkläderskan ordnade på någon sekund fram en pall och en flaska vatten, och under tiden jag piggnade till hämtade hon en annan typ av obi (tyget som viras runt midjan) och började om. Stadsvandringen behövde inte ställas in, vilket var tur eftersom den var fantastisk. Guiden hade med sig en väninna, och de var båda klädda i kimono. Översättaren hade också med sig en väninna, men de hade inte kimono. Vår grupp vandrade genom lite mer okända kvarter i Kyoto och fick möjlighet att köpa fantastiska kakor och se intressanta byggnader och tempel. Efter några timmars vandrande med myrsteg var det dags att gå tillbaka till butiken och ta av den åtsittande kimonon och de obekväma sandalerna.

Jag iförd kimono.

Vår underbara och entusiastiska guide i Kyoto.

Efter Kyoto var det äntligen dags för riktigt röda höstlöv i alpstaden Matsumoto. Här gjorde jag även ett klassrumsbesök, som jag ska berätta om i nästa inlägg.

Matsumoto slott

Några dagar i Tokyo avslutade det hela. Nu är jag hemma igen och har efter en vecka lyckats vända tillbaka dygnet. Under veckan har jag skyllt på att jag vaknar klockan 4 och är trött, men från och med imorgon finns inga ursäkter. Om jag inte vill tappa allt jag lärde mig genom ifyllnadsövningarna, värdfamiljen och resten av resan måste jag ta tag i det nu. Och planera in nästa japanresa!