Äntligen lite flyt

Den senaste månaden har medfört betydande framsteg. Plötsligt pratar jag om helgen och jobbet och min familj utan att anstränga mig till bristningsgränsen. Plötsligt börjar jag känna igen kanji och höra vad de säger i de japanska dramaserierna på Youtube.

     Förklaringen till detta är att jag fått japanska vänner. Jag registrerade mig på Italki, och där hittade jag flera japaner som studerar svenska med intresse för ett språkutbyte. Efter några försiktiga inledande meddelanden har jag under den senaste månaden dagligen skickat och läst meddelanden på japanska, och två gånger i veckan haft konversationer på Skype.

     När mobilen plingar till finns det sällan tid att noggrant granska meddelandet och fila på svaret med hjälp av lexikon och grammatikbok, utan medan tevattnet kokar upp på halv tio-pausen är det bara att skriva och hoppas att de grammatiska felen inte blir så allvarliga att de stör förståelsen.

     Ofta skjuter vi upp språkutvecklande aktiviteter. Vi väntar på att ha mer tid, vara mindre trötta, mindre hungriga eller mer koncentrerade. Risken är stor att det därför inte blir av.

     Det vi bör göra är just att ständigt ta varje snabb möjlighet att använda språket. Har jag tre minuter på mig att svara på ett meddelande? Då blir det bara ett kort svar.

Att få en ny vän som man tycker om och vill lära känna men ännu bara kan samtala med på väldigt enkel nivå är en suverän motivation. Det är så mycket vi vill prata om, men just nu blir det inte särskilt nyanserat då samtalsämnena är begränsade till det mest vardagliga. 
     Det visade sig att vi hade sett samma film. Samtalet om den löd ungefär så här:

Jag: ”Den var mycket bra.”

Min japanska vän: ”Jag tyckte mycket om den.” Sedan följde några meningar som jag inte riktigt förstod.

Jag: ”Den var intressant.”

Enda sättet att komma till de djupare diskussionerna är emellertid via den här typen av samtal, och ju intensivare desto snabbare kommer vi dit. Både på japanska och svenska. 

För lätt, lagom svårt eller för svårt?

Efter en lång period av först mycket låg motivation och sedan inga studier alls är jag igång igen. Under våren tog det emot allt mer, och jag fann ofta att jag under skypelektionerna med min privatlärare Yoshi låtsades föra anteckningar, men i själva verket orkade jag inte ens använda hiragana. Stavelserna började blekna bort. De kanji jag kämpat med i mer än ett år försvann. Inför varje lektion bestämde jag mig för att säga ifrån att den skulle bli den sista, för att sedan tänka ”okej då, en till”. När jag skulle resa bort i juli och Yoshi i augusti såg jag en öppning. ”Vi hörs i september”, sa jag, men tänkte i mitt stilla sinne att det gör vi inte alls.

I mitten av september kom mejlet mejl från Yoshi, skrivet på japanska. Jag fick kämpa en del för att översätta det, men på något sätt väcktes förälskelsen till liv igen. Plötsligt hade jag svarat att det skulle bli så roligt, ses vi 20 september?

De senaste tre veckorna har jag noggrant antecknat alla nya ord och grammatiska mönster som framkommit i konversationen med Yoshi. Sedan har jag slagit upp och dubbelkollat och renskrivit i en fin skrivbok och till och med lagt in orden i min app ”Flashcards” och tränat när jag har haft några minuter över.

Inte nog med det, av bara farten anmälde jag mig till japanska på Folkuniversitetet också. Det var med stor spänning jag gick till den första lektionen. Jag hade repeterat min presentation och tittat lite i Genki-boken. Jag hade anmält mig till nivå A1 del 4. Det visade sig att vi är tre studenter i gruppen och att vi är på kapitel 5. Jag blev lite besviken eftersom jag gjort till kapitel 9, men tänkte att jag behöver repetera. Nu efter tre tillfällen har vi fortfarande inte lämnat kapitel 5, och eftersom kursen består av 8 träffar inser jag att vi max kommer att klara av kapitel 6.

Nu skulle man ju kunna tro att jag glänser med mina kunskaper, men det gör jag inte. Till andra lektionen hade vi 3 (3!) kanji i läxa. Jag blev ombedd att gå fram och skriva 元気”genki” som betyder energisk, men jag hade inte ens tittat i boken och skrev天気 ”tenki” som betyder väder. Till tredje tillfället var det ungefär samma sak, och det här får mig att tänka på en bild av en cirkel med ett rött fält ytterst, ett gult fält innanför det röda och i centrum ett grönt fält. Det gröna är bekvämlighetszonen där man kan allt och inte blir utmanad, det gula är den nära utvecklingszonen där man har lämnat bekvämlighetszonen och lär sig utan att det blir övermäktigt, och det röda är den nivå där det är så svårt att ingen inlärning kan ske.

Kursen på Folkuniversitetet är väldigt frivillig. När man skriver fel skrattar man lite tillsammans och så är det inte mer med det. På universitetet var jag hela tiden på gränsen till det röda, inte minst för att arbetsbördan var så hög. Nu befinner jag mig så tryggt inom det gröna fältet att jag inte ens öppnar boken.

Efter att under ett år djupdykt i de ganska utmanande kvällskurserna på sfi undrar jag om inte många elever i en och samma grupp befinner sig antingen i det gröna fältet eller det röda. Det finns inga direkta krav på att man ska göra läxor och repetera mellan lektionerna, så då gör man kanske ingenting. Plötsligt har man gjort så lite att lektionerna är röda, och då drar man ut på det en tid och så ger man upp, och kommer tillbaka nästa år, precis som jag har gjort nu.