Ungefär två tredjedelar in i kursen insåg jag att det var
dags att fokusera på allvar om det skulle gå. Läxorna blev alltmer betungande
för varje vecka som gick. Samtalsämnena började bli, om än inte abstrakta, så
lite mer fylliga och nyanserade. Varje vecka uppdagades att förra veckans
grammatikmoment var en barnlek i jämförelse med denna veckas. Fika? Träna?
Weekendresa? Knappast, jag måste plugga japanska. Att ens blogga om
språkutvecklingen var ett slöseri med värdefull tid.
De sista veckorna av kursen började inlämningsuppgifterna
hopa sig. Tio tungvrickande meningar skulle läsas in och lämnas till bedömning.
Ett reseminne skulle presenteras i grupp. En uppsats med titeln ”Mitt bästa
minne” skulle lämnas in. Slutprovet närmade sig. Konversation, ordkunskap, läsning
och kanji.
Plötsligt insåg jag att jag hade pluggat på fel sätt hela
kursen igenom. I början bildades ett antal studiegrupper med studenter som
träffades några gånger i veckan för att konversera och plugga ihop. Jag trodde
att jag behövde tiden till utantillinlärning och engagerade mig inte.
Jag tog ut några semesterdagar och skrev uppsatsen, och fick
VG. Men, hur svårt är det när man kan tänka i lugn och ro och vända och vrida på
meningarna? Jag började inse att jag låg illa till angående muntlig produktion
och interaktion, vilket var fullt naturligt eftersom jag endast tränat på
lektionerna.
När det var två veckor kvar bestämde jag mig för att jag
måste hitta en studiegrupp, men det var lättare sagt än gjort. Många grupper
var inte öppna för fler medlemmar. Jag annonserade på kursens Facebooksida och
fick napp. Sedan satt jag i 1-2 timmar varje dag och pluggade tillsammans med
en helt fantastisk kurskamrat från en helt annan grupp. Vi hade aldrig träffats
på lektionerna och visste inget om varandra, men vi lyckades stötta, uppmuntra,
hjälpa och lära varandra så mycket att vi båda blev godkända.
Jag känner igen mig själv i många av de elever jag har haft
på sfi. Hur är det möjligt att man kan skriva så bra men nästan inte säga något
i den enklaste konversation? Har jag ibland frågat mig. Nu vet jag hur det är
möjligt. Jag är likadan själv. Hur går jag vidare? Just nu överväger jag två alternativ:
1) Inte läsa mer japanska
2)skaffa en privatlärare vid sidan av universitetsstudierna.
Fortsättning följer, kanske.
