Hur många gånger måste man räkna till hundra innan man kan det?

När vi var barn och hade lärt oss att räkna till hundra la vi inte omedelbart räknandet åt sidan och fokuserade på något annat, utan vi tränade lite till. Det var som om det inte räckte att kunna det en gång, så vi fortsatte. Glatt visade vi upp vår nyvunna kunskap för alla vi träffade. Jag kan räkna till hundra! Få höra! Och så satte vi igång. Ibland hoppade vi över något tal och blev rättade. Vi lekte kurragömma och räknade högt innan vi satte igång att leta efter kompisarna. Under bilresor räknade vi alla bilar vi passerade. Hur många glas finns det på bordet? Hur många fåglar flyger förbi på himlen samtidigt?

     Barn förstår av sig själva att bara för att man klarar att räkna upp siffrorna i ordning så betyder det inte att man verkligen kan siffrorna på djupet. Därför fortsätter man att räkna allt man ser under en period, och man utvidgar sitt förråd av kunskap. En gång lekte jag kurragömma med ett syskonbarn som just hade lärt sig att räkna till tusen, och det blev en ganska lång stund inklämd bakom soffan.

Barn lyckas alltid med att göra det roligt att använda och befästa ny kunskap, och de ger sig inte förrän de verkligen kan, men hur är det med oss vuxna? Just nu håller jag på med siffrorna och klockan på japanska. Förra veckan gick jag igenom 1-100 lite småslarvigt. Jag förstod hur systemet var uppbyggt. 5- 10- 8 är 58. Precis som på svenska alltså. Bra, då behöver jag inte lägga mycket energi på det.

     Men så lätt är det tyvärr inte. Idag bestämde jag mig för att träna med hjälp av ett program i datorn. Man får ett tal uppläst och så skriver man det med siffertangenterna. Första gången höll jag på att få noll poäng, så jag avbröt efter halva testet, som för övrigt utförs på tid. Om vi nu ska analysera varför jag inte klarade ett enda tal så tror jag att ni vet svaret. Jag kunde helt enkelt inte siffrorna ännu. Speciellt inte när de inte kom i ordning.

     Hur kan då jag, i mitt vuxna sammanhang, se till att få samma repetitiva träning som barnen får? Antagligen genom att börja med att räkna från ett till hundra i tid och otid, främst när jag är ensam eftersom det inte finns någon som vill lyssna eller som kan rätta mig om det går fel. Jag började idag med att räkna föremålen när jag tömde diskmaskinen. Det blev 78. Andra situationer kan ju vara att räkna plaggen när man hänger tvätt, räkna de hackade grönsaksbitarna när man lagar mat, räkna böckerna i bokhyllan o.s.v.

     Räknar då mina SFI-elever morotsslantarna på svenska när de gör storkok? Hur bra är de på att räkna på svenska egentligen? Visserligen bor de här och utsätts för träning varje gång de handlar i affären, men en elev har faktiskt berättat att han alltid håller fram 500 kr eftersom han i stundens stress inte riktigt förstår skillnaden mellan tal som 237 och 372. Och när jag tänker efter så blandar många ihop 85 och 58. Imorgon är det nog dags för ett litet oförberett test, och sedan ska vi repetera klockan, speciellt fem i halv och fem över halv, samtidigt som jag tränar på klockan på japanska. 

Rest på hemläxan

Jag har börjat studera japanska på halvfart och distans. Till vardags arbetar jag som SFI-lärare i Malmö och undervisar just nu elever med mindre än 6 års skolbakgrund. Mina elever har ibland inte gått i skolan alls i hemlandet, eller så är de någorlunda läs- och skrivkunniga på ett språk som använder ett annat skrivsystem än svenska. Många kämpar med att forma bokstäverna och att komma ihåg vilken bokstav som är vilken. Långsamt kämpar de på, dag ut och dag in, för att dels lära sig ett nytt språk och dels kanske lära sig att läsa och skriva för första gången. Även om jag vet mycket om språkinlärning och språkutveckling så är det svårt för mig att konkret föreställa mig hur det känns att sitta med en rörig pärm fylld av olika arbetsblad och inte direkt kunna avgöra vad som handlar om vad utan att verkligen studera varje papper ingående. Och ibland undrar jag varför man väljer att skriva bokstaven g nerifrån och upp trots att det är jobbigare och inte blir så snyggt.

För att fullt ut förstå detta tror jag att man behöver utsätta sig för samma sak själv. Därför bestämde jag mig för att börja studera japanska. Varför japanska? Jag har tidigare provat på olika språk: franska, tyska, kinesiska. För ett halvår sedan stod det klart att min drömresa till Japan skulle bli av, och då föll det sig helt naturligt att börja öva på några fraser. Detta gav mersmak, och för varje ny, chockerande insikt om japanskans svårighetsgrad kände jag mig allt mer övertygad om att det var rätt språk för mig. Att jag sedan blev överförtjust i Japan och vill åka tillbaka -och stanna länge – avgjorde saken.

För att kunna använda mig av mina erfarenheter i min yrkesroll har jag bestämt mig för att dokumentera dem. Kanske finns det någon som tycker att det är intressant att följa processen och vill utbyta tankar kring språkinlärning?

Igår hade jag min andra lektion, via Adobe Connect. Inför denna fick jag respons på förra veckans läxa, som var att 5 gånger skriva varje bokstav i den ena av japanskans två fonetiska skriftsystem (som används i kombination med kanji, kinesiska tecken). Jag hade ju tränat ganska mycket redan, och förväntade mig nog att bli godkänd. Lärarens respons är egentligen oerhört hjälpsam och ger mig alla möjligheter att utveckla en estetisk och tydlig handstil, ändå var min första tanke ”Jag vill inte vara med mer”. Nu har jag kommit över den och ska gripa mig an arbetet med att skriva alla bokstäver som inte blev perfekta 5 gånger riktigt snyggt och lämna in igen.