Jag har ingen kontroll över vem
jag framställer mig som genom att välja den ena frasen framför den andra. Det
går lite för långsamt när jag berättar något. Jag förstår inte skämten. Jag har
inga nyanser.
Nu skriver jag mejl till min
värdfamilj i Tokyo, och i de texterna finns det inte ett uns av min
personlighet. Inte ens till 10 procent framgår det vem jag är som person. Jag
radar upp artighetsfraser i skolboksformat och hoppas att jag inte gör för
många grammatiska fel. Skulle det någon gång förekomma en nyans i det jag
skriver så är det en ren händelse, och inget jag har kontroll över.
Paret som jag ska bo hos under
oktober månad verkar vara mycket snälla och vänliga. De skriver bekräftande och
uppmuntrande mejl och berömmer min japanska. De vet inte att det tar tre timmar
att läsa deras mejl och fyra att skriva ett svar. Så lång tid tar det, trots bristen
på nyanser.
När jag gick i mellanstadiet hade
jag ett stort antal brevvänner på olika platser i världen. Jag minns hur det
tog en hel söndag att skriva ett brev på engelska, och när det kom svar slogs
det flitigt i lexikonet. Jag försöker att följa samma princip nu när jag
skriver på japanska. Visst är det frestande att kopiera texten och klistra in i
Google Translate, men om jag gör det kommer jag aldrig att höja mig över 10
procent av min personlighet, för att inte tala om alla fel som uppkommer.
Det finns inga genvägar till att
behärska ett språk. Däremot går det att snabba på processen genom att använda
språket och utsätta sig för det i högre utsträckning. Efter tre år med
engelskan som mitt huvudsakliga språk i tal och skrift minns jag att jag tänkte
att jag började känna mig som mig själv fullt ut igen.
I onsdags fick jag iväg mitt svar
på värdfamiljens senaste mejl. Jag fick också en vänförfrågan på Facebook från
frun i huset, och ett meddelande i stil med: Tack för ditt mejl. Vi skriver ett
svar om en vecka, och du behöver inte skynda dig att svara. Gör ditt bästa på
jobbet!
頑張ります！
