Efter en lång period av först mycket låg
motivation och sedan inga studier alls är jag igång igen. Under våren tog det
emot allt mer, och jag fann ofta att jag under skypelektionerna med min
privatlärare Yoshi låtsades föra anteckningar, men i själva verket orkade jag
inte ens använda hiragana. Stavelserna började blekna bort. De kanji jag kämpat
med i mer än ett år försvann. Inför varje lektion bestämde jag mig för att säga
ifrån att den skulle bli den sista, för att sedan tänka ”okej då, en till”. När
jag skulle resa bort i juli och Yoshi i augusti såg jag en öppning. ”Vi hörs i
september”, sa jag, men tänkte i mitt stilla sinne att det gör vi inte alls.
I mitten av september kom mejlet mejl från
Yoshi, skrivet på japanska. Jag fick kämpa en del för att översätta det, men på
något sätt väcktes förälskelsen till liv igen. Plötsligt hade jag svarat att
det skulle bli så roligt, ses vi 20 september?
De senaste tre veckorna har jag noggrant
antecknat alla nya ord och grammatiska mönster som framkommit i konversationen
med Yoshi. Sedan har jag slagit upp och dubbelkollat och renskrivit i en fin
skrivbok och till och med lagt in orden i min app ”Flashcards” och tränat när
jag har haft några minuter över.
Inte nog med det, av bara farten anmälde
jag mig till japanska på Folkuniversitetet också. Det var med stor spänning jag
gick till den första lektionen. Jag hade repeterat min presentation och tittat
lite i Genki-boken. Jag hade anmält mig till nivå A1 del 4. Det visade sig att
vi är tre studenter i gruppen och att vi är på kapitel 5. Jag blev lite besviken
eftersom jag gjort till kapitel 9, men tänkte att jag behöver repetera. Nu
efter tre tillfällen har vi fortfarande inte lämnat kapitel 5, och eftersom
kursen består av 8 träffar inser jag att vi max kommer att klara av kapitel 6.
Nu skulle man ju kunna tro att jag
glänser med mina kunskaper, men det gör jag inte. Till andra lektionen hade vi
3 (3!) kanji i läxa. Jag blev ombedd att gå fram och skriva 元気”genki” som betyder energisk, men jag
hade inte ens tittat i boken och skrev天気 ”tenki” som betyder väder. Till tredje tillfället var det ungefär
samma sak, och det här får mig att tänka på en bild av en cirkel med ett rött
fält ytterst, ett gult fält innanför det röda och i centrum ett grönt fält. Det
gröna är bekvämlighetszonen där man kan allt och inte blir utmanad, det gula är
den nära utvecklingszonen där man har lämnat bekvämlighetszonen och lär sig utan
att det blir övermäktigt, och det röda är den nivå där det är så svårt att
ingen inlärning kan ske.
Kursen på Folkuniversitetet är väldigt frivillig. När man skriver fel
skrattar man lite tillsammans och så är det inte mer med det. På universitetet
var jag hela tiden på gränsen till det röda, inte minst för att arbetsbördan
var så hög. Nu befinner jag mig så tryggt inom det gröna fältet att jag inte
ens öppnar boken.
