Sist jag skrev om mina
studier var i augusti. Då hade jag börjat inse att jag inte skulle hinna
studera så mycket som jag tänkt under sommaren, och faktiskt också börjat
överväga att inte gå fortsättningskursen i japanska vid högskolan i Dalarna.
Det var en riktigt jobbig period med omprövade beslut flera gånger varje dag.
Samtidigt hade jag börjat ta privatlektioner för att få ett försprång gentemot
kurskamraterna.
Jag har inte varit
universitetsstudent den här terminen. Dagen innan kursstart bestämde jag mig
för att avregistrera mig från kursen, trots att jag köpt ett dyrt, tjockt
lexikon och ordnat med ett gruppbyte för att kursen skulle passa med mina
arbetstider. Det var en stor lättnad. Villkoret för att slippa gå kursen var
att jag skulle fortsätta studera med min privatlärare Yoshi en gång i veckan,
men det såg mörkt ut när han var bortrest i tre veckor på en avlägsen plats
utan pålitlig internetuppkoppling, och sedan var jag bortrest, och japanskan
började sälla sig till alla andra språk jag ivrigt studerat och sedan glömt
bort.
Så fick vi till en
lektion till sist. Jag hade glömt allt. Jag kunde inte säga någonting. Jag
kunde inte skriva hiragana längre. Jag kände mig dålig. Jag tittade på klockan.
Det blir inga fler lektioner, tänkte jag, men då avslutade Yoshi med att säga
att jag skulle få en gratislektion som kompensation för att han hade missat en
avtalad tid för några veckor sedan. Motvilligt tackade jag ja, och jag
förberedde mig inte det minsta. Trots det kändes det plötsligt roligt igen
under lektionen.
Sedan dess har jag
tagit en lektion i veckan. Det har blivit 24 lektioner totalt. Ibland är det
kul och jag har gjort läxan, ibland är det jobbigt och jag har inte pluggat på
hela veckan, men jag fortsätter. Mitt mantra är: Även om jag inte lär mig något
nytt så glömmer jag åtminstone inget.
Förra månaden hade jag
skrivläxa varje vecka. Jag skrev om mitt jobb, om en speciell dag, om en vän
och summerade året. Nu har jag läsläxor.
Jag är väldigt dålig på
att memorera nya ord och ny grammatik. Jag har skaffat mig en mobilapp som
heter Flashcards Deluxe, och tanken är att jag ska lägga in alla nya ord i den
och sedan träna kontinuerligt, men det blir sällan av. Härom veckan höll jag en
lektion i studieteknik för mina högutbildade sfi-elever som går kvällskurs, och
jag noterade att de har samma problem. Det är roligt att samla material, men svårt
att bearbeta och absorbera det. Diskussionen i slutet av lektionen återvände
hela tiden till hur man kan exponeras för språket och att det är roligt att
prata svenska på jobbet, lyssna på nyheter och gå på språkcafé. Jag gav olika
tips för hur man kan lära in, men det kändes som om intresset var svalt. Det är
det hos mig också. Yoshi återvänder hela tiden till uttryck som vi redan har
jobbat med, och varje gång säger jag ”sumimasen, wasuremashita”, vilket betyder
ursäkta, jag har glömt det.
Mitt mål för
vårterminen 2017 är att fortsätta med lektionerna, men ägna lite mer tid åt att
lära in det jag lär mig. Mitt nya mantra ska bli: Även om det går långsamt så
går jag framåt och lär mig. 
